🇸🇪 Twin Peaks på 4½ timme

Den här youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete på att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lång videoessä. Mängder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhållande imitation av David Lynch röst!)

Dokumentären säger väldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. Många kopplingar till mitt fält, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhållning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poäng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstå 1900-talets USA, utan också underströk mediernas rituella roll), samt (insåg jag nyss) även Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lära känna” karaktärerna på tv). Fan, den här fyratimmarsdokumentären puttrar ju verkligen fram på raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i själva dokumentären).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vändpunkt av något slag. I dokumentären förtydligas att det var dagen efter det datum då den allra sista serialiserade biograf-följetongen släpptes. Detta var alltså den dag då tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

Slående nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, är ett centralt begrepp för att förstå Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentären. 

Vi kan förstås också jazza loss på mer psykologiserande teorier, såsom Laura Mulveys tes om skoptofili och åskådarens begär och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som äger rum på skärmen.

Det handlar väldigt mycket om hur karaktärerna i serien är manifestationer av publiken själva – men även av regissören själv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör återkommande symboliska poänger, i fullständig klartext, om dessa parasociala relationer som sådana. Den berättar tydligt för tittaren, gång på gång, vad de olika karaktärerna och vändningarna har för symbolisk innebörd. Så coolt att kunna se detta när man väl fattat konceptet. Allt faller på plats. 

(Detta är ju väldigt mycket som när en av mina bästa vänner berättade om de tio ledtrådar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken när Mulholland Drive släpptes, och som fullständigt öppnar upp den filmen. Jag får fortfarande gåshud när jag läser om den första ledtråden och den svärta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som är dröm, och hur kudden är en trösterik men ack så ynklig metafor eftersom det som den implicerar är att Dianes verkliga värld bara är mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vår vän Rosseter, är att serien är en tv-serie som handlar om tv, och som är självmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden på hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete är en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper därmed är en sorts ställföreträdare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet är att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) är en metafor för den elektriska elden av underhållningsvåld, den meningslösa loop av begär som mest bara leder till ändlös fortsatt förstärkning av samma begär. I förlängningen är det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det är egentligen en väldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han är ju en starkt moralisk berättare, precis som andra samtida mästare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berättare gör är att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vår tid – som likväl kan tänkas vara orsakad av kapitalismens värsta excesser och nyliberalismens värdenihilism som av 68-vänsterns kulturella vändning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men färgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 år tidigare är Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mångfald på duken – där persongalleriet är nästan oöverskådligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch återkommer till, ständigt och jämt, är att självisk uppmärksamhetskultur leder till själslig korruption medan det eftersträvansvärda är transcendentalt meditativ balans. Han är ju sedan länge en förespråkare av transcendental meditation, det är allmänt känt, och det tas också upp i dokumentären. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt på tittaren. Ni begär closure men det ni egentligen behöver är balance”. 

Ja, han säger det: Det finns godhet och ondska i världen. En och endast en tolkning är den avsedda. Och ja, han säger att det finns en absolut moral i världen, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han är essentialist! Det här är ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det är precis tvärtom.

Så om du liksom bara ”råkar” ha 4 ½ timme över…. kolla gärna in dokumentären. 😍

🇸🇪 EU bör inte stifta lagar som förenklar för stater med auktoritära ambitioner att hämta ut data om medborgare

Foto: Wesley Tingey (Unsplash)

Ny debattartikel (27 okt 2019)

Frågan om så kallad e-bevisföring och möjligheterna för polis och rättsväsende i enskilda länder att kunna hämta ut persondata om misstänkta i brottsutredningar från elektroniska tjänsteleverantörer (som till exempel Microsoft, Google, Facebook) är högaktuell. EU-kommissionen visade i en rapport från 2018 att mer än hälften av alla brottsutredningar innebär en gränsöverskridande begäran om tillgång till elektroniska bevis.

Det finns redan instrument för gränsöverskridande samarbete (så kallade ömsesidiga rättshjälpsfördrag (MLAT) och lagen om europeisk utredningsorder (EIO) – men många regeringar har börjat mena att dessa verktyg ofta är för långsamma och besvärliga. Mot bakgrund av detta beslöt USA under 2017 att gå vidare med ny lagstiftning som skulle tillåta att polis och rättsväsende kan begära ut data från internet- och molntjänstleverantörer på mer eller mindre unilateralt sätt, direkt till polis- och rättsväsende i det land som utfärdar ordern om uthämtning av data, men med rätt olika villkor beroende på vilken plats informationen lagras eller var den misstänkta i en brottsutredning är bosatt eller befinner sig.

EU har inte varit långsamma med att svara på detta. Efter att USA:s kongress i mars 2018 anammade den så kallade Cloud Act som möjliggör nya direkt tvångsuthämtning av data oavsett om den finns i eller utanför USA, så föreslog EU-kommissionen i april 2018 “E-Evidence”, ett eget lagstiftningspaket som i princip utgör det europeiska motsvarigheten till Cloud Act och på liknande sätt syftar till att effektivisera samarbetet med tjänsteleverantörer och förse brottsbekämpande och rättsliga myndigheter med snabba verktyg för att få e-bevis.

Men i december 2018 klubbade EU-ministerråd ett förslag på reglering som går längre än kommissionens, och dessa skärpningar är riktigt problematiska. Flera av rådets ledamöter protesterade, rader av människorättsorganisationer och även näringslivets representanter med, men rådet presenterade ändå sitt förslag, och det är också detta förslag som jag kritiserar i min aktuella debattartikel i SvD.

I rådets förslag förbjuds tjänsteleverantörer att självmant meddela sina användare om att deras uppgifter begärs ut. I likhet med Cloud Act hotas de drabbade företagen med vite om de ens avslöjar att en begäran har skett. Undersökningens sekretess prioriteras över den drabbade personens rättigheter: Rådet vill att endast den stat som åtalar får möjlighet att meddela den misstänkte, och att överklagan endast kan ske i denna stat – som ju kan ha ett helt annat språk och rättssystem än den stat där personen är bosatt.

Tänk om Ungern kriminaliserade kritik av det egna landet i sociala medier. En svensk medborgare kritiserar Ungern på Facebook. Skulle du vara bekväm med att ungersk polis skulle kunna begära ut information om personen från Facebook och att lagen tillät detta, ja rentav förbjöd Facebook att bestrida det ungerska beslutet? Och om personen i fråga ville bestrida beslutet skulle denne tvingas åka till Ungern och göra det i ungersk domstol.

Kanske du skulle föredra att Sverige skulle fortsätta ha möjlighet att skydda landets egna medborgare från sådana uthämtningsorder?

Scenariot ovan skulle bli verklighet om EU anammade den lagstiftning som europeiska ministerrådet nyligen lade fram.

EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE) är ytterst skeptiska, och tros rösta ner rådets förslag under kommande förhandlingar (se deras officiella rapport här).

Gränsöverskridande brottsutredningar måste kunna ske – och måste effektiviseras – men detta kan och bör ske i samverkansavtal, utan överilade inskränkningar i medborgares rättssäkerhet, länders nationella suveränitet och företags möjligheter att leva upp till dessa principer.

Referenser / vidare underlag i frågan:

Summering i frågan av EDRi (European Digital Rights, en förening av människorättsorganisationer runt om i Europa)

“E-Evidence In A Nutshell” Theodore Christakis (Université Grenoble Alpes). Cross-Border Data Forum, 14 januari 2019.

Extern länk till min artikel (betalvägg). Kontakta mig för tillgång

🇸🇪 Bloggen som annex till akademin

Det här bokkapitlet (publicerat 2015) var ett av resultaten av det projekt jag drev som Post Doc, stationerad på reklambyrån Forsman & Bodenfors. Projektet hette Jaget som profil: Internetanvändarnas motivationsgrunder för vidare-befordran av innehåll på den sociala webben (finansierat av Riksbankens jubileumsfond) och ursprungssyftet var att undersöka internetanvändares motivationsgrunder för länkning och vidarebefordring av innehåll på webben, huvudsakligen med hjälp av en kvalitativt orienterad empirisk ansats.

I ett av delprojekten valde jag att komplettera min tidigare fildelningsforskning genom att dels göra en kvantitativ innehållsanalys av en textcorpus baserad på ett urval av öppna svar i en enkät publicerad på The Pirate Bay, med syfte att bättre förstå delningslogiken bland fildelare, och dels göra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med anonyma medlemmar av hemliga, webbaserade fildelningscommunities, samt med akademiska bloggare som, märkte jag, ofta hade resonerat om delningslogik, socialitet och ömsesidig synlighet på webben.

På många sätt blev det en rad olika intressant reflexiva återkopplingar som aktiverades bland bloggarna.

Mellan december 2012 och februari 2013 utförde jag en rad intervjuer, vars slutsatser jag sedan sammanförde på en kollektiv så kallad Pirate Pad, där respondenterna själva kunde gå in och läsa och kommentera varandras svar (de flesta av dessa svar är anonymiserade i texten). Sammanlagt tio av fjorton tillfrågade gick med på att intervjuas. Jag tillfrågade sju kvin­nor och sju män; samtliga män gick med på intervjuer men endast tre av kvinnorna. Respondenterna gav flera exempel på hur bloggskrivandet blir del av en dynamisk, inte alltid linjär process av begreppsutveckling, inspiration och skrivande.

Det finns i vår tid en rad visioner om att digitaliseringen möjliggör kvantifierad lekmannabedömning inom forskarsamhället, samt samverkan och nyttogörande av forskningsresultaten, en idé om att inte bara forskningens vetenskapliga utan också ”sociala impact” ska kunna mätas, en sorts potential att transparent jämföra och värdera olika insatser.

Kapitlet berör de vardagspolitiska dimensio­nerna i dessa visioner, så som de manifesterade sig under det sena 00­-talet och det tidiga 10­-talet. Jag visar att den typ av lekmannadeltagande som ofta omhuldas i prognoser inför den hägrande ”postdigitala” framtiden i verkligheten åtföljs av komplexa korslänkningar av ege­nintressen, personliga incitament och barriärer i termer av färdighe­ter, kunskaper, tid och sociala band.

Kapitlet bygger på en självupplevd, samtidshistorisk betraktelse av processer som iscensätts genom bloggen som kunskapande praktik. När jag skrev kapitlet var det utifrån erfarenhetsbaserad kunskap som jag själv hade tillskansat mig under mina unga år, som aspirerande forskare inom fältet humaniora/samhällsvetenskap – med just den digitala domänen som intresseområde.

Jag hade ju själv i perioder experimenterat med att, parallellt med arbetet som doktorand, sedermera postdoc, skriva i olika typer av format på den öppna webben. Sådant skrivande ägde under den senare halvan av 00-­talet huvudsakligen rum på olika former av bloggar. Detta kom vid skiftet 00-tal/10-tal att ersättas med en rörelse mot de privatägda och centraliserade plattformarna Facebook, Instagram och Twitter – något som till exempel Rasmus Fleischer skrivit om.

Den ”bloggosfär” som avhandlas i kapitlet var en sorts tillfällig samfällighet på den öppna webben, där människor etablerade nätverk mellan varandra dels genom att jag själv driva egna bloggar, men också genom att kommenterar andra perso­ners inlägg på dessa personers bloggar.

Som av ett sammanträffande skriver jag nu, som lektor och docent, återigen i ett bloggformat. Vi får se vad framtiden kommer att bära med sig!

Andersson Schwarz, J. (2015). Bloggen som annex till akademin: En skådeplats för kunskapande och vänskapande. I: M. Lindström & A. Wickberg Månsson (red.) Universitetet som medium. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv. 109–134.

Länk

🇸🇪 Allseende ögat: Mina vänner Per och Eric samtalar om digital övervakningskapitalism

Myter och Mysterier är en podcast som vindlar sig vid sidan av de mediala och politiska allfarvägarna, längs de mystiska stigar vars mål inte alltid är klara ens för den som leder en längs dem. Utan nästan någon publicitet i de stora massmedierna har Eric Schüldt och Per Johansson lyckats skapa en enorm lyssnarskara – för det de säger är genuint, lärorikt och fantasieggande.

I senaste avsnittet förs ett fint samtal om den digitala utvecklingen de senaste åren, med utgångspunkt i Shoshana Zuboffs The age of Surveillance Capitalism. Och så tar de upp hur de träffades, och rollen jag själv faktiskt spelade i det. Avsnittet handlar om beteendedata, ”diskuterbarhetshorisonten”, digital kolonialism, och det sinistra i digital kapitalism. Sammanfattningsvis pekar det hela framåt, i psykologisk och andlig riktning, mot begärets roll i det hela.

Själv är jag ju så pass bortkopplad från Facebook och liknande (dock är jag mycket aktiv på Twitter som ni kanske vet), så jag hade helt missat att de hade en ny säsong nu. Det var inte förrän en vän tipsade mig om att mitt eget namn faktiskt nämndes i det här avsnittet som jag kollade upp det. Äntligen det efterlängtade temat kapitalism och makt! Ser fram emot de kommande avsnitten, inte minst det utlovade om mänskligt begär.

En koppling jag trodde de skulle göra är en liknande den David Rosen och Aaron Santesso gjorde för några år sedan, att Saurons allseende öga är en bättre metafor för vår tids övervakningskapitalism än vad till exempel George Orwells 1984 är. Det är när ringen blir buren som ögat aktiveras, väldigt snarlikt hur det är när du använder din smartphone som du blir övervakad. Det kan inge hopp, då det pekar mot vägar ut.

I världarna som modernistiska författare som Orwell, Aldous Huxley och Jevgenij Zamjatin skapar så är tankepolisen som Gud – den vet allt, hela tiden. Så tänkte inte den mer katolskt präglade Tolkien, som snarare ritar upp en värld där härskare med omnipotenta ambitioner trots allt har svagheter och blottor, även de.

Över lag kan jag annars tycka att Huxleys dystopi rätt väl fångar vår tid, i det att hotet idag handlar om “underhållning till döds”, för att parafrasera medievetaren Neil Postman, snarare än någon sorts Stalinistisk lydnadskultur, som Orwells dystopi handlar om. Och därtill är Franz Kafkas Processen oerhört träffande, vad beträffar den kategorisering-på-distans som blinda byråkratier gör, och som aldrig kan överklagas. Den typen av distanserad maktutövning är mardrömslik i sin egen rätt.

Per och Eric gör flera andra, väldigt intressanta observationer:

  • Liknelsen ”data är olja” kan överföras även till en naturreligiös dimension, där många naturreligioner* menar att det är våld mot skapelsen att exploatera jorden. Om vår tids ”olja” är persondata så är det moraliska argumentet att personens integritet är okränkbar en direkt parallell till denna tidigmoderna gruvdebatt.
  • Därtill, om persondata är en näring, en industri, så bör man rimligen fråga sig vad slaggprodukterna är. Vi kan prata om destruktiva fenomen som konsumerism som en slagprodukt med direkt negativ inverkan på de planetära ekosystemen, givet vår tids produktionsvillkor.
  • Helt klart är att psykologiska föreställningar om begäret är centrala. Mattas begäret mattas de destruktiva effekterna av den digitala kolonialismen.

Detta senare också en väg jag själv allt mer har börjat förespråka. En linje som handlar om att bygga ett andligt och kunskapsbaserat immunsystem, där resurser riktas mot att stärka det större mänskliga blomstrande som rimligen borde följa på detta. Denna linje går att överföra även på andra debatter, drogdebatten till exempel.

Det behöver inte alls handla om asketism, utan precis som Per antyder så kanske en annan väg är möjlig.

Kom ihåg, det är ju inget fel med att vara luddit. Luddism är ju den kanske mest missförstådda ismen av dem alla!

* ) Och även kristna, i varje fall fram till 1500-talets debatter om gruvdrift som våldförelse på Moder Jord. Carolyn Merchant har skrivit om detta i Naturens död (på svenska 1994).

🇬🇧 Platform Logic: An Interdisciplinary Approach to the Platform-Based Economy

In September 2016, I attended an excellent academic conference, The Platform Society, arranged by the great people at Oxford University’s Internet Institute. My paper, presented there, was later re-worked into this article.

The concept of platforms has emerged in recent years as one of the most important concepts of the digital economy. In brief, my article concludes that digital platforms enact different types of governance, by recourse to three levels of observation: micro, meso, and macro.

  • In the minute, discrete interactions between platforms and users, micro-level forms of technocratic control are enabled.
  • On the level of platform interoperability (the meso level), a range of generative outcomes are supported.
  • In global aggregate, a macro-level mode of geopolitical domination is enabled.

Over at Oxford University’s Policy and Internet blog, you can read an interview with me about the article.

What’s the background to this article?

Digital platforms are not just software-based media, they are governing systems that control, interact, and accumulate. As surfaces on which social action takes place, digital platforms mediate — and to a considerable extent, dictate — economic relationships and social action. By automating market exchanges they solidify relationships into material infrastructure, lend a degree of immutability and traceability to engagements, and render what previously would have been informal exchanges into much more formalized rules.

Platforms enable a great number of new, seemingly rational and efficacious ways of organising society; but they are also based on an element of control, since users’ latitude is circumscribed by the computer code, and users are in many ways forced to adapt their behaviour to the interactions allowed for and prescribed by the platform owners.

A few platform-based corporations (Google, Facebook, Apple, Amazon, Microsoft) have gained massive global influence, since not only users but also a long list of other societal actors have become dependent on the services provided by these global companies, including many smaller, upcoming platform companies.

How does my concept of “platform logic” become useful?

If one chooses to look at the discrete, often highly technical inter-platform affordances and connections, one will see generativity and scope for innovation. This is what is often focused on in the business press, and similar outlets, despite the fact that many economists would argue that our present era of digital development is less innovative than past ones.

If one chooses, instead, to look at the emerging transnational, geopolitical formations under platform capitalism, one will make an entirely different set of observations. Theorists like Nick Srnicek and Frank Pasquale have argued that platform capitalism begets historically unprecedented forms of economic domination.

Lastly, if one chooses to observe the very minutiae of platform interaction — the ways in which individuals and organisations adapt to the technical imperatives that the platforms as infrastructures implement, one will see that there is a strong form of technocracy involved. Researchers like Robyn Caplan and danah boyd have recently shown how this takes place in institutions, as different organisations adapt their ways of doing things so that they become more compatible with the existing platforms, and in order to emulate the alleged efficacy and agility of tech companies. I, myself, have argued that the epistemological convictions that are at the root of behavioural data-gathering companies such as Facebook, and the technical prescription exerted by the resulting infrastructures, might be much more rigid than many would think, steering also the operatives inside the platform corporations to an extent that we should not underestimate.

The interplay between these different mechanics (each one observable by using the attendant optic) can be neatly summarized by my concept of “platform logic.”

I argue that platform logic is both conforming to and distinct from pre-existing capitalist structural logics (Taylorism perhaps being the one closest at hand, something that was recently seized upon by Evgeny Morozov in his long review of Shoshana Zuboff’s Surveillance Capitalism). Due to the digital nature of platforms, many tendencies already latent in capitalism (monopolism, colonialism, generativity) are exacerbated, while some altogether new tendencies can also be observed.

Platform power can be summarised as ‘the power to link facially separate markets and/or to constrain participation in markets by using technical protocols’ (Cohen 2016: 374). Data is generated, almost automatically, the very moment the infrastructure is used, enabling surveillance and various designs that utilize such data. This has primarily been discussed in relation to the distribution of ads and editorial content in the media sector, but has huge importance also for other industries. Further, digital platforms directly benefit from so-called network effects that make the platform exponentially more valuable as more people use it.

We already know that digital systems have the quality of being possible to scale, virtually endlessly. We also know that code is control, in the sense that events aboard platforms can be governed in absolute, binary ways; users and possibilities can be turned on or off. However, this hard logic of infrastructural control stands in tension with the softer, more generative potentials that are often observed as inherent to digitization; programmability, interoperability and so on. In other words, platforms are charged with a ‘paradoxical tension between the logic of generative and democratic innovations and the logic of infrastructural control’ (Eaton et al. 2015: 218). My concept of “platform logic” refers to this quite specific and, at times, paradoxical interplay that platform power results in.

Andersson Schwarz, J. (2017). Platform Logic: An Interdisciplinary Approach to the Platform-Based Economy. Policy & Internet, 9(4): 374–394. DOI: 10.1002/poi3.159

Paywalled. Contact me for access

🇬🇧 Developing Platform Economies

Data-driven digital platforms have become a key organisational form, with vast economic interest and impact in contemporary societies.

Digital platforms – and, arguably, the underlying data-driven platform logic that they make part of – are having considerable impact on most levels of our daily lives, addressing both public and private sectors and either disrupting or integrating with various markets.

This calls for more scrutiny of the consequences of digital platform economies and what we in this report call platformisation, in particular as a component of the conditions for innovation and economic welfare. One key example is the relationship between global, large-scale tech companies and more traditional incumbents on various markets – or, for that matter, the relationship between said platform corporations and smaller, emerging startups that partially rely on the platform-based infrastructures controlled by these gargantuan platform corporations. Moreover, geopolitical and jurisdictional dependencies abound – for example the different policy landscapes in USA and the EU.

This brief anthology was intended to complement the publication of the Swedish anthology on platformisation, Plattformssamhället, that I edited together with Stefan Larsson, during the same year.

Larsson, S. & J. Andersson Schwarz (2018). Developing Platform Economies: A European policy landscape. Brussels: European Liberal Forum. ISBN 978-91-87379-51-2.

Länk