🇸🇪 Bloggen som annex till akademin

Det här bokkapitlet (publicerat 2015) var ett av resultaten av det projekt jag drev som Post Doc, stationerad på reklambyrån Forsman & Bodenfors. Projektet hette Jaget som profil: Internetanvändarnas motivationsgrunder för vidare-befordran av innehåll på den sociala webben (finansierat av Riksbankens jubileumsfond) och ursprungssyftet var att undersöka internetanvändares motivationsgrunder för länkning och vidarebefordring av innehåll på webben, huvudsakligen med hjälp av en kvalitativt orienterad empirisk ansats.

I ett av delprojekten valde jag att komplettera min tidigare fildelningsforskning genom att dels göra en kvantitativ innehållsanalys av en textcorpus baserad på ett urval av öppna svar i en enkät publicerad på The Pirate Bay, med syfte att bättre förstå delningslogiken bland fildelare, och dels göra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med anonyma medlemmar av hemliga, webbaserade fildelningscommunities, samt med akademiska bloggare som, märkte jag, ofta hade resonerat om delningslogik, socialitet och ömsesidig synlighet på webben.

På många sätt blev det en rad olika intressant reflexiva återkopplingar som aktiverades bland bloggarna.

Mellan december 2012 och februari 2013 utförde jag en rad intervjuer, vars slutsatser jag sedan sammanförde på en kollektiv så kallad Pirate Pad, där respondenterna själva kunde gå in och läsa och kommentera varandras svar (de flesta av dessa svar är anonymiserade i texten). Sammanlagt tio av fjorton tillfrågade gick med på att intervjuas. Jag tillfrågade sju kvin­nor och sju män; samtliga män gick med på intervjuer men endast tre av kvinnorna. Respondenterna gav flera exempel på hur bloggskrivandet blir del av en dynamisk, inte alltid linjär process av begreppsutveckling, inspiration och skrivande.

Det finns i vår tid en rad visioner om att digitaliseringen möjliggör kvantifierad lekmannabedömning inom forskarsamhället, samt samverkan och nyttogörande av forskningsresultaten, en idé om att inte bara forskningens vetenskapliga utan också ”sociala impact” ska kunna mätas, en sorts potential att transparent jämföra och värdera olika insatser.

Kapitlet berör de vardagspolitiska dimensio­nerna i dessa visioner, så som de manifesterade sig under det sena 00­-talet och det tidiga 10­-talet. Jag visar att den typ av lekmannadeltagande som ofta omhuldas i prognoser inför den hägrande ”postdigitala” framtiden i verkligheten åtföljs av komplexa korslänkningar av ege­nintressen, personliga incitament och barriärer i termer av färdighe­ter, kunskaper, tid och sociala band.

Kapitlet bygger på en självupplevd, samtidshistorisk betraktelse av processer som iscensätts genom bloggen som kunskapande praktik. När jag skrev kapitlet var det utifrån erfarenhetsbaserad kunskap som jag själv hade tillskansat mig under mina unga år, som aspirerande forskare inom fältet humaniora/samhällsvetenskap – med just den digitala domänen som intresseområde.

Jag hade ju själv i perioder experimenterat med att, parallellt med arbetet som doktorand, sedermera postdoc, skriva i olika typer av format på den öppna webben. Sådant skrivande ägde under den senare halvan av 00-­talet huvudsakligen rum på olika former av bloggar. Detta kom vid skiftet 00-tal/10-tal att ersättas med en rörelse mot de privatägda och centraliserade plattformarna Facebook, Instagram och Twitter – något som till exempel Rasmus Fleischer skrivit om.

Den ”bloggosfär” som avhandlas i kapitlet var en sorts tillfällig samfällighet på den öppna webben, där människor etablerade nätverk mellan varandra dels genom att jag själv driva egna bloggar, men också genom att kommenterar andra perso­ners inlägg på dessa personers bloggar.

Som av ett sammanträffande skriver jag nu, som lektor och docent, återigen i ett bloggformat. Vi får se vad framtiden kommer att bära med sig!

Andersson Schwarz, J. (2015). Bloggen som annex till akademin: En skådeplats för kunskapande och vänskapande. I: M. Lindström & A. Wickberg Månsson (red.) Universitetet som medium. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv. 109–134.

Länk

🇸🇪 Allseende ögat: Mina vänner Per och Eric samtalar om digital övervakningskapitalism

Myter och Mysterier är en podcast som vindlar sig vid sidan av de mediala och politiska allfarvägarna, längs de mystiska stigar vars mål inte alltid är klara ens för den som leder en längs dem. Utan nästan någon publicitet i de stora massmedierna har Eric Schüldt och Per Johansson lyckats skapa en enorm lyssnarskara – för det de säger är genuint, lärorikt och fantasieggande.

I senaste avsnittet förs ett fint samtal om den digitala utvecklingen de senaste åren, med utgångspunkt i Shoshana Zuboffs The age of Surveillance Capitalism. Och så tar de upp hur de träffades, och rollen jag själv faktiskt spelade i det. Avsnittet handlar om beteendedata, ”diskuterbarhetshorisonten”, digital kolonialism, och det sinistra i digital kapitalism. Sammanfattningsvis pekar det hela framåt, i psykologisk och andlig riktning, mot begärets roll i det hela.

Själv är jag ju så pass bortkopplad från Facebook och liknande (dock är jag mycket aktiv på Twitter som ni kanske vet), så jag hade helt missat att de hade en ny säsong nu. Det var inte förrän en vän tipsade mig om att mitt eget namn faktiskt nämndes i det här avsnittet som jag kollade upp det. Äntligen det efterlängtade temat kapitalism och makt! Ser fram emot de kommande avsnitten, inte minst det utlovade om mänskligt begär.

En koppling jag trodde de skulle göra är en liknande den David Rosen och Aaron Santesso gjorde för några år sedan, att Saurons allseende öga är en bättre metafor för vår tids övervakningskapitalism än vad till exempel George Orwells 1984 är. Det är när ringen blir buren som ögat aktiveras, väldigt snarlikt hur det är när du använder din smartphone som du blir övervakad.

Visst låter det deppigt? Men digitaliseringen förvandlar många delar av vår tids kapitalism till övervakningskapitalism. Samtidigt kan detta märkligt nog inge hopp – eftersom den är så prylbaserad är övervakningen sällan total och det finns vägar ut.

I världarna som modernistiska författare som Orwell, Aldous Huxley och Jevgenij Zamjatin skapar så är tankepolisen som Gud – den vet allt, hela tiden. Så tänkte inte den mer katolskt präglade Tolkien, som snarare ritar upp en värld där härskare med omnipotenta ambitioner trots allt har svagheter och blottor, även de.

Över lag kan jag annars tycka att Huxleys dystopi rätt väl fångar vår tid, i det att hotet idag handlar om “underhållning till döds”, för att parafrasera medievetaren Neil Postman, snarare än någon sorts Stalinistisk lydnadskultur, som Orwells dystopi handlar om. Och därtill är Franz Kafkas Processen oerhört träffande, vad beträffar den kategorisering-på-distans som blinda byråkratier gör, och som aldrig kan överklagas. Den typen av distanserad maktutövning är mardrömslik i sin egen rätt.

Per och Eric gör flera andra, väldigt intressanta observationer:

  • Liknelsen ”data är olja” kan överföras även till en naturreligiös dimension, där många naturreligioner* menar att det är våld mot skapelsen att exploatera jorden. Om vår tids ”olja” är persondata så är det moraliska argumentet att personens integritet är okränkbar en direkt parallell till denna tidigmoderna gruvdebatt.
  • Därtill, om persondata är en näring, en industri, så bör man rimligen fråga sig vad slaggprodukterna är. Vi kan prata om destruktiva fenomen som konsumerism som en slagprodukt med direkt negativ inverkan på de planetära ekosystemen, givet vår tids produktionsvillkor.
  • Helt klart är att psykologiska föreställningar om begäret är centrala. Mattas begäret mattas de destruktiva effekterna av den digitala kolonialismen.

Detta senare också en väg jag själv allt mer har börjat förespråka. En linje som handlar om att bygga ett andligt och kunskapsbaserat immunsystem, där resurser riktas mot att stärka det större mänskliga blomstrande som rimligen borde följa på detta. Denna linje går att överföra även på andra debatter, drogdebatten till exempel.

Det behöver inte alls handla om asketism, utan precis som Per antyder så kanske en annan väg är möjlig.

Kom ihåg, det är ju inget fel med att vara luddit. Luddism är ju den kanske mest missförstådda ismen av dem alla!

* ) Och även kristna, i varje fall fram till 1500-talets debatter om gruvdrift som våldförelse på Moder Jord. Carolyn Merchant har skrivit om detta i Naturens död (på svenska 1994).