🇸🇪 Twin Peaks på 4½ timme

Den här youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete på att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lång videoessä. Mängder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhållande imitation av David Lynch röst!)

Dokumentären säger väldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. Många kopplingar till mitt fält, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhållning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poäng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstå 1900-talets USA, utan också underströk mediernas rituella roll), samt (insåg jag nyss) även Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lära känna” karaktärerna på tv). Fan, den här fyratimmarsdokumentären puttrar ju verkligen fram på raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i själva dokumentären).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vändpunkt av något slag. I dokumentären förtydligas att det var dagen efter det datum då den allra sista serialiserade biograf-följetongen släpptes. Detta var alltså den dag då tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

Slående nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, är ett centralt begrepp för att förstå Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentären. 

Vi kan förstås också jazza loss på mer psykologiserande teorier, såsom Laura Mulveys tes om skoptofili och åskådarens begär och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som äger rum på skärmen.

Det handlar väldigt mycket om hur karaktärerna i serien är manifestationer av publiken själva – men även av regissören själv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör återkommande symboliska poänger, i fullständig klartext, om dessa parasociala relationer som sådana. Den berättar tydligt för tittaren, gång på gång, vad de olika karaktärerna och vändningarna har för symbolisk innebörd. Så coolt att kunna se detta när man väl fattat konceptet. Allt faller på plats. 

(Detta är ju väldigt mycket som när en av mina bästa vänner berättade om de tio ledtrådar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken när Mulholland Drive släpptes, och som fullständigt öppnar upp den filmen. Jag får fortfarande gåshud när jag läser om den första ledtråden och den svärta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som är dröm, och hur kudden är en trösterik men ack så ynklig metafor eftersom det som den implicerar är att Dianes verkliga värld bara är mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vår vän Rosseter, är att serien är en tv-serie som handlar om tv, och som är självmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden på hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete är en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper därmed är en sorts ställföreträdare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet är att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) är en metafor för den elektriska elden av underhållningsvåld, den meningslösa loop av begär som mest bara leder till ändlös fortsatt förstärkning av samma begär. I förlängningen är det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det är egentligen en väldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han är ju en starkt moralisk berättare, precis som andra samtida mästare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berättare gör är att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vår tid – som likväl kan tänkas vara orsakad av kapitalismens värsta excesser och nyliberalismens värdenihilism som av 68-vänsterns kulturella vändning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men färgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 år tidigare är Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mångfald på duken – där persongalleriet är nästan oöverskådligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch återkommer till, ständigt och jämt, är att självisk uppmärksamhetskultur leder till själslig korruption medan det eftersträvansvärda är transcendentalt meditativ balans. Han är ju sedan länge en förespråkare av transcendental meditation, det är allmänt känt, och det tas också upp i dokumentären. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt på tittaren. Ni begär closure men det ni egentligen behöver är balance”. 

Ja, han säger det: Det finns godhet och ondska i världen. En och endast en tolkning är den avsedda. Och ja, han säger att det finns en absolut moral i världen, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han är essentialist! Det här är ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det är precis tvärtom.

Så om du liksom bara ”råkar” ha 4 ½ timme över…. kolla gärna in dokumentären. 😍

🇸🇪 Bloggen som annex till akademin

Det här bokkapitlet (publicerat 2015) var ett av resultaten av det projekt jag drev som Post Doc, stationerad på reklambyrån Forsman & Bodenfors. Projektet hette Jaget som profil: Internetanvändarnas motivationsgrunder för vidare-befordran av innehåll på den sociala webben (finansierat av Riksbankens jubileumsfond) och ursprungssyftet var att undersöka internetanvändares motivationsgrunder för länkning och vidarebefordring av innehåll på webben, huvudsakligen med hjälp av en kvalitativt orienterad empirisk ansats.

I ett av delprojekten valde jag att komplettera min tidigare fildelningsforskning genom att dels göra en kvantitativ innehållsanalys av en textcorpus baserad på ett urval av öppna svar i en enkät publicerad på The Pirate Bay, med syfte att bättre förstå delningslogiken bland fildelare, och dels göra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med anonyma medlemmar av hemliga, webbaserade fildelningscommunities, samt med akademiska bloggare som, märkte jag, ofta hade resonerat om delningslogik, socialitet och ömsesidig synlighet på webben.

På många sätt blev det en rad olika intressant reflexiva återkopplingar som aktiverades bland bloggarna.

Mellan december 2012 och februari 2013 utförde jag en rad intervjuer, vars slutsatser jag sedan sammanförde på en kollektiv så kallad Pirate Pad, där respondenterna själva kunde gå in och läsa och kommentera varandras svar (de flesta av dessa svar är anonymiserade i texten). Sammanlagt tio av fjorton tillfrågade gick med på att intervjuas. Jag tillfrågade sju kvin­nor och sju män; samtliga män gick med på intervjuer men endast tre av kvinnorna. Respondenterna gav flera exempel på hur bloggskrivandet blir del av en dynamisk, inte alltid linjär process av begreppsutveckling, inspiration och skrivande.

Det finns i vår tid en rad visioner om att digitaliseringen möjliggör kvantifierad lekmannabedömning inom forskarsamhället, samt samverkan och nyttogörande av forskningsresultaten, en idé om att inte bara forskningens vetenskapliga utan också ”sociala impact” ska kunna mätas, en sorts potential att transparent jämföra och värdera olika insatser.

Kapitlet berör de vardagspolitiska dimensio­nerna i dessa visioner, så som de manifesterade sig under det sena 00­-talet och det tidiga 10­-talet. Jag visar att den typ av lekmannadeltagande som ofta omhuldas i prognoser inför den hägrande ”postdigitala” framtiden i verkligheten åtföljs av komplexa korslänkningar av ege­nintressen, personliga incitament och barriärer i termer av färdighe­ter, kunskaper, tid och sociala band.

Kapitlet bygger på en självupplevd, samtidshistorisk betraktelse av processer som iscensätts genom bloggen som kunskapande praktik. När jag skrev kapitlet var det utifrån erfarenhetsbaserad kunskap som jag själv hade tillskansat mig under mina unga år, som aspirerande forskare inom fältet humaniora/samhällsvetenskap – med just den digitala domänen som intresseområde.

Jag hade ju själv i perioder experimenterat med att, parallellt med arbetet som doktorand, sedermera postdoc, skriva i olika typer av format på den öppna webben. Sådant skrivande ägde under den senare halvan av 00-­talet huvudsakligen rum på olika former av bloggar. Detta kom vid skiftet 00-tal/10-tal att ersättas med en rörelse mot de privatägda och centraliserade plattformarna Facebook, Instagram och Twitter – något som till exempel Rasmus Fleischer skrivit om.

Den ”bloggosfär” som avhandlas i kapitlet var en sorts tillfällig samfällighet på den öppna webben, där människor etablerade nätverk mellan varandra dels genom att jag själv driva egna bloggar, men också genom att kommenterar andra perso­ners inlägg på dessa personers bloggar.

Som av ett sammanträffande skriver jag nu, som lektor och docent, återigen i ett bloggformat. Vi får se vad framtiden kommer att bära med sig!

Andersson Schwarz, J. (2015). Bloggen som annex till akademin: En skådeplats för kunskapande och vänskapande. I: M. Lindström & A. Wickberg Månsson (red.) Universitetet som medium. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv. 109–134.

Länk

🇸🇪 Journalistikens roll i den nya medieekologin

Internetanvändningen har på kort tid kommit att domineras av en rad privatägda och annonsfinansierade digitala plattformar med stort inflytande världen över: Facebook, Youtube, Twitter, och så vidare. Påfallande stor del av medieanvändningen äger rum på eller i anslutning till plattformar av detta slag.

Detta faktum innebär ett nytt sammanhang och skapar en bakgrund till studiet av massmedier och journalistik som är viktig både vad beträffar strukturell analys (ekonomiska flöden, materiella förutsättningar, maktrelationer osv) och analys av villkoren för kunskapsproduktion i detta medielandskap (sanningsanspråk, problemformuleringsprivilegier, skildringsmonopol osv). Även medieorganisationer som inte aktivt verkar på dessa internetplattformar har kommit att påverkas, då de konkurrerar med dessa plattformar och med de medieorganisationer som är direkt aktiva på dem.

Mot bakgrund av detta tar jag i detta lärobokskapitel ett medieekologiskt perspektiv på journalistikens villkor i det samtida digitala medielandskapet. Genom att betrakta den sociala mediecirkulationen och den redaktionella mediecirkulationen som två distinkta system, vilka dock inte är separata utan ständigt sammankopplade och på många sätt hopflätade med varandra, kan vi bättre förstå villkoren för vår tids internetmedierade journalistik.

Andersson, J. (2019) Journalistikens roll i den nya medieekologin. I: M. Karlsson & J. Strömbäck (red.) Handbok i journalistikforskning. Lund: Stidentlitteratur. 409-422.

Länk

🇬🇧 Umwelt and individuation: Digital signals and technical being

This chapter, which forms part of a deep and existentially far-reaching anthology on Digital Existence, is essentially a plea for a more responsive, cooperative information infrastructure. I address this by taking Facebook as an example.

Today’s digital landscape is quite literally premised on a theory of information that was in fact intended for machines – Claude Shannon’s theorem from 1948. Thus, the digital imaginary of our time is unfortunately of a very rigid, mute, non-vitalist kind – essentially inhuman.

My chapter is an attempt at reaching towards a more integrated, dynamic, vitalistic, and inclusive theory of digital information, by adopting the theory of Gilbert Simondon, a French 1950s thinker of technology.

Simondon affirms technology as a symbiotic process, enabling a utopian future where humans and digital infrastructures can be allowed to truly co-habit this planet – in contrast with today’s mainstream paradigm, which rather seems to stipulate an alienated relationship to technology, humans in one ringside and machines in the other. In Simondon’s theory, the individual is not a being but an act, and individuality is always an aspect of generation, ever-evolving, an ongoing genesis.

This stands in stark contrast to prevailing technocratic “solutions” (apps, platforms, databases) that are essentially systems of control, where users are deprived of genuine participation and are at best offered limited forms of co-creation that are always conditional on the proprietors or owners in question. At worst, the participation allowed for users is only illusory. The very act of trying to encapsulate human being into predefined, finite and locked-down boxes – trying to “pin down” individuals and groups by recourse to palimpsests, intended to “freeze” system states as if these were reliable and objective snapshots of human behaviour – is reductive and regressive at its core.

Believe it or not: These rather outlandish epistemological convictions actually lay at the root of today’s tech companies that base their business models on behavioural data, leading the operatives inside of these companies to pretend that the signals gathered are truthful and representative renditions of human behaviour.

What is more, once these operatives implement new applications based on the data that they are constantly gathering and feeding into algorithmic systems of behavioural manipulation and control, these systems actually begin to actively shape the real world that they are interacting with.

Soon, sinister feedback loops emerge: By observing the behaviours that these algorithmic systems prescribe, indeed dictate, users are taught to behave in specific ways in order to navigate the interface in the expected ways. By doing so, they become enticed to make further interactions which will, in turn, be farmed into new, interesting content for other users to interact with: Think of how Facebook users are compelled to publish and share content that is expected to be desirable among their peers.

More importantly, any move that a user would make is monitored and recorded so as to enable the corporation to interpret these signals in order to make selections of content and advertisements that they believe that the user him- or herself would find interesting, based on what they read these signals to indicate.

Moreover, users would arguably adapt also their own behaviours in order to suit the algorithmic infrastructure: In order to maintain peer visibility, users are compelled to design their posts in accordance with what the algorithmic interface tends to value as popular or recognizable to a large audience (Gillespie, 2014: 183). This precipitates a kind of built-in conformism; a popularity bias (Webster 2014).

Algorithms indirectly construct culture by way of feedback loops like this. Individuals seem to act based on what they observe that these semi-automated systems seem to value.

My argument, in brief

There is a funny thing though.

Do you see how the humans in the loop always have to second-guess what the system would prefer or predict? Essentially, the corporation makes educated guesses from all the vast amounts of user signals that they collect, and try to make target groups and so that they can increase the chances for advertisers to place ads that actually engage the users. Essentially, users themselves try to “game” the system so that they can reap as many benefits as they can from using it.

Researchers like Taina Bucher and John Cheney-Lippold have come to similar conclusions.

In order to understand all of this better, let us think of these media-technological systems as Umwelts for individuals to roam through. The concept of Umwelt was developed in the early 20th century by the Baltic German biologist Jakob von Uexküll, and refers to the cognized environment, the “self-centered world” which all organisms live in. All organisms experience life in terms of subjective reference frames: a bumblebee is at the center of its own world, much like the Facebook user is at the center of her own world, uniquely personalised for her, by Facebook the corporation™.

So, as users interact with environments-that-are-unique-to-them-and-only-them, they would at the same time give off signals as they keep interacting with this built environment. After all, this is an environment that is built on surveillance, all the way through. These signals are then instantly harvested by the platform proprietors and are read to be indicative of the assumed internal states of these individuals.

The really clever thing with this argument, though, is that we can think of also the platform infrastructure’s intelligence as a form of technical Umwelt unto itself!

Facebook doesn’t magically “know” you, as if we were dealing with some kind of sentient fairy-tale being, a Leviathan of some kind (although some critical scholars would definitely seem to want to frame it like that!) The platform operators and managers can actually only “see” that which takes place in the direct interactions, the actual “clicks” and measurable movements made. This is, quite literally, all that the automated systems have to go on. A system is a sum of inputs. It is by compiling signals, encoded in the form of “behavioural data,” that the engineers, behavioural scientists and marketing experts who build and maintain this infrastructure make their decisions.

Consequentially, we should not underestimate the degree to which the actual operatives inside the platform corporations are informed by estimations that risk being very reductive, if not even blind to a lot of aspects of human life.

A stunning addition!

After having finished this article in 2018, I was reminded of the concept of affordances, pioneered by cognitive psychologist J.J. Gibson in 1979. It is a bit embarrassing that his work hadn’t actually crossed my mind before. I’m schooled in a field somewhat indebted to continental philosophy and the Frankfurt school, so the work of an American mid-20th century psychologist hadn’t really cropped up on may radar.

But, conversely, Gibson himself had no reference to Umwelt either.

Andersson Schwarz, J. (2018). Umwelt and individuation: Digital signals and technical being. In: A. Lagerkvist (Ed.) Digital Existence. London & New York: Routledge. 61-80.

Paywalled / contact me for access