🇸🇪 Att kämpa mot uppgivenheten, del 3: Existentiell hälsa

Jag inser att jag i inlägg nummer två skrev om gudar plural; vad jag filosoferar om där är egentligen mer materiella, låt oss kalla dem världsliga storheter. Jag vill understryka att jag i det här inlägget kommer att nysta mer i min egna existentiella förnimmelse av en och endast en helig, gudomlig dimension – världsalltet, universum, allt är gud. Ipsum esse subsistens; själva faktumet att alltet existerar, själva existerandet i sig, var något som Thomas av Aquino såg som en fundamental existentiell dimension redan på 1200-talet.

En instinktiv förnimmelse av gudomlighet

Det är när jag läser om panteismen som hjärtat som allra mest genljuder av igenkänning. Panteism är helt enkelt åskådningen att Gud och universum är ett; världen är animerad av egenskapen att-finnas-till. Det är en grundsyn som jag sympatiserar med.

Det finns ett tankegods om detta som sträcker sig tillbaka ända till egyptierna. Mina vänner Eric Schüldt och Per Johansson har berättat om detta på ett väldigt levande och inkännande sätt i sin poddradioserie Myter och mysterier, bland annat i avsnitten om det gamla Egyptens icke-dualistiska tänkande och om den hermetiska tanketradition som förvaltat mycket av det tänkandet.

Arvet går vidare via stoikerna, nyplatonisterna och liknande förnimmelser finns dokumenterade både inom sufism (islam) och Daodejing (taoismens äldsta urkund). I den senare finns idén om att allting världsligt definieras i relation till något annat – förutom själva Tao, vilket är sig självt. Därmed så är allt som du kan namnge, med andra ord definiera, inte själva Tao i sig själv.

Det här är en form av mystiskt tänkande och många analytiska filosofer fnyser åt det, de tycker inte att det går att arbeta analytiskt och logiskt med. Filosofiskt brukar förnimmelsen sorteras under begreppet monism.

Giordano Bruno och Baruch Spinoza var tidiga, modiga förespråkare av kristet präglade varianter av panteism/monism redan på 1500- och 1600-talen, och Paul Tillich är en av de mer namnkunniga mer samtida förespråkarna av monismen som metafysiskt begrepp: ”The only possible answer seems to be that God is being-itself, in the sense of the power of being or the power to conquer nonbeing.”

Om den platonska uppfattningen är att det finns ett universellt (hypostatiserat) varande som genomsyrar allting, menade Aquino att det finns ett varande-i-sig-självt men att detta emellertid inte bör förstås som något slags gemensamt “stoff” som alla existerande ting delar, eller som någon form av universell “ursubstans” som allt skulle bestå av. Nej, det bör förstås som en egen ontologisk kategori av varande-i-sig-självt, vilket också vore mer kompatibelt med Aristoteles tänkande – som Aquinas var direkt präglad av – där universella kvaliteter inte ska förstås som substanser. (Så tolkar jag i varje fall ett nytt paper om det hela av den peruanska filosofen Fernando Riofrio.)

Vi lever ju i ett kristet präglat samhälle och även om plain vanilla-varianten av konventionell abrahamitisk religion (alltså mainstream-judendom, -kristendom, -islam) tenderar att ha ett dualistiskt gudsbegrepp där de troende skiljer på guden å ena sidan och dennes skapelse å andra sidan, så finns även inom dessa religoner mer mystiska inriktningar som inte gör denna dualistiska separation.

Men det viktiga här och nu är egentligen inte diskussionen om dualism kontra monism. Nej, den handlar om andligt uppvaknande i termer av att “bli frälst”, vilket alltså inte är fallet här. För mig klingar själva begreppet “frälsning” på ett ytterst märkligt vis, det är som att personen hittat och accepterat en sorts färdigpaketerad, mallad erfarenhet av förnimmelsen-av-gudomlighet. “Att bli frälst” förefaller i mina ögon vara en sorts beslut sporrat socialt utifrån, vilket inte rimmar med hur jag skulle beskriva min egen upplevelse. Min upplevelse är mycket mer ordlös, mystisk, sökande, icke-reducerbar. Det handlar om att likt Spinoza och Bruno förnimma andlighet icke-socialt, på många vis opersonlig egenskap som skapelsen liksom bara har.

Låt oss alltså inte spänna vagnen framför hästen. För mig har de andliga tankarna väckts av en och endast en sak: den instinktiva förnimmelsen av världens gudomliga laddning. Det är något jag kommit att känna mycket starkt, speciellt det senaste året. Jag motsätter mig starkt tanken på att gå med i organiserade doktrinära rörelser för att få medhåll och social gemenskap. Snarare så söker jag efter ord, begrepp, dokumentationer – överallt, inom modern filosofi såväl som äldre teologiskt tänkande – som kan hjälpa mig formulera detta jag instinktivt, ordlöst känner.

Den instinktiva förnimmelsen som existentiell hälsa

Detta, för mig är en väg mot en andlig tillvaro (zōḗ) och en grund i livet – en stötesten, fast mark under fötterna. En väg mot större existentiellt välmående.

Existentiell hälsa är de sammantagna processerna av grundläggande tankar, handlingar och känslor när människan förhåller sig till livets olika situationer i relation till sig själv, sitt sammanhang och sina personliga uppfattningar.

Kostenius & Melder, 2015

Så definieras begreppet av Cecilia Melder, lektor i praktisk teologi, religionspsykologi, själavård och existentiell folkhälsa, tillsammans med Catrine Kostenius.

Det roliga är att begreppet hälsa är så fullständigt centralt även för de mer salta, sträva, stoiskt präglade aforistikerna som Ralph Waldo Emerson och Friedrich Nietzsche. För bägge dessa är hälsa – själslig hälsa i synnerhet – själva alltet, vad allt mänskligt varande egentligen kommer ner till. På svenska har bland annat Anna-Lena Carlsson understrukit begrepp som just kreativitet, hälsa och vällust hos Nietzsche.

I vad som följer försöker jag kartlägga min egen variant av de komponenter Melder listar som förslag på vad som kan och bör inräknas i begreppet existentiell hälsa.

  1. Andlig kontakt: kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

Tillvarons irreducerbarhet, den glädje som jag erfar av till exempel naturvetenskapliga insikter om hur ofantlig universums komplexitet är och vilket mysterium det är att entropin ständigt ökar trots att mängden materia (såvitt vetenskapen förstår det) är konstant. Jag fick en massa aha-upplevelser av att höra Roger Penrose förklara om de här sakerna i aktuella intervjuer och föreläsningar.* Den svindlande, närmast fraktala upplevelsen av den förnimbara (omedierade) verkligheten, till exempel upprepning av mönster i naturen. Känslan av att moder jord kommer att bestå, långt före oss som lever idag och långt efter oss. Känslan (även om den utmanas ofta nuförtiden) av att de planetära ekosystem fortsätter att bära, att en population av levande varelser kommer att kunna fortsätta upprätthållas av de system som omger oss.

  1. Mening och syfte med livet: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

Jag kan i min kapacitet som levande människa här och nu, i just denna tid och på denna plats, bidra till mina barns trygghet och välfärd, deras andliga och världsliga vägledning. Men också att jag förhoppningsvis kan inspirera och vägleda studenter och intresserade medmänniskor i frågor som jag fördjupar mig i. Det är en resa, dock, som en enbart kommer en liten bit på vägen på, målet uppnås egentligen aldrig. Men det är ju samtidigt resan som är målet, glädjen i att uppleva och upptäcka mönster och sammanhang. Jag är medveten om hur jag drivits av plikt genom åren, inte minst när jag var yngre; jag upplevde att jag hade förmågor jag var tvungen att bruka, till gagn för min omvärld, och till gagn för min egen karriär och materiella säkerhet. Jag har varit driven av rädsla för att inte kunna bygga och upprätthålla en materiell trygghet, samtidigt har jag haft vetskapen om mina föräldrars möjligheter att kunna stå till räddning ifall det skulle gå åt skogen. Påfallande har jag gjort en sak av att aldrig behöva be dem om hjälp ekonomiskt, att alltid kunna klara mig och stå på egna ben. Detta går nog tillbaka till min idé om mina egna syften och mål, att aldrig behöva känna att jag inte själv skapat mina förtjänster och förluster: Jag tar själv totalt ansvar för mitt liv. I detta bor också en stolthet och en självrespekt.

  1. Upplevelse av förundran: att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

Mitt musikskapande har på den senaste tiden fått mig att återkommande hamna i tillstånd av stor förundran, rysningar av harmonisk natur. Mäktigheten i ett beat eller en låt när harmonierna och rytmerna griper in i varandra på sätt som från början var oplanerade; harmonisk distorsion och resonans som kan skapa vad musikproducenter kallar ”skuggmelodier” mellan de redan befintliga melodierna. För mig bär detta vittnesbörd om hur musiken som språk kommer från universum, från det som är större än vad vi enskilda människor och varelser är, från matematiska mönster, objektiva mönster. Musiken är på många sätt guds språk, och som musiker och producenter är allt vi gör att kanalisera det som redan i en mening existerar. Det betyder samtidigt inte att all musik är ”universell” – det finns partikulära stilar, grepp, konventioner som alla i hög grav behöver bli inlärda för att kunna uppskattas fullt ut (hör Peter Bryngelsson förklara detta i det här radioprogrammet). Men i grunden finns där ändå något universellt, ungefär som i tillämpad matematik.

Jag pratade med bästa vännen i London (tillika musikalisk broder och medproducent) om det här, och insåg att jag nog egentligen har tre stora skäl att ägna mig åt musiken:

  • Min egen återhämtning. Jag kan inte vara så prosaisk hela tiden. Jag kan inte bara vara hjärna, utan även hjärtat (och skrevet) behöver sitt. Det är inte bara så att jag tycker det är roligt med musik, jag helt enkelt måste kanalisera känslor och instinkter på ett sätt eller annat. För en person som varit så pliktstyrd – jag har hela livet disciplinerats av ett inre överjag som ideligen manar om att jag minsann behöver komma till min rätt, att mina färdigheter och förmågor ska komma världen till gagn – så blir mållöst skapande en oerhört viktig motpol. Det är också därför jag inte har speciellt stark vilja att sprida och publicera musiken, för närvarande. Jag sysslar med den inte bara för mitt eget höga nöjes skull, utan av ett mer allvarligt skäl: Jag behöver denna oas. Som jag skrev i förra avsnittet, så är jag mer av en ”gudsmänniska” än en ”människomänniska” och vill och behöver leva med Stora Andra väsen; storheter såsom Konsten, Musiken, Poesin, Filosofin. Därtill behöver jag storheter som bjuder på levande och givande interaktion, inte stumhet och död; det är därför inte riktigt tål dogmatisk hängivenhet och underkastelse till Marknad, Stat, Kyrka. Varför behöver storheten vara interaktiv? För att den inte ska förbli endast en stum bubbla. Som jag nämnde i samma inlägg så är det annars lätt att hängivenheten till något annat, större, yttre blir til självmedicinering och traumaundvikande – och det vill vi verkligen inte ha. Därför är musikskapandet så bra då det aktivt handlar om att försätta sig i och utforska inte bara lyriska känslor utan även oroskänslor, vilsenhet, nedstämdhet.
  • Att skapa skönhet. I en värld som i just denna historiska epok i så många avseenden är så så ful och som både politiskt och materiellt sett bokstavligen brinner kanske det kan tyckas märkligt att gå inåt, inte utåt, att bygga egna bubblor av konstutövning. Men utöver det att jag skulle gå sönder om jag enbart var ute och polemiserade och pysslade med världsliga saker som forskning och politik (skälet ovan) så är jag dessutom övertygad om att människans behov av skönhet och harmonier är nästintill universellt. Musik är förmodligen inte ett universellt språk, men de behov som den uppfyller tror jag är universella.
  • Att skapa nytt. Det ovanstående leder mig in på det tredje skälet till varför jag producerar musik. Det kommer egentligen ner till den enkla observationen att jag i de stunder då jag annars kanske skulle ha letat upp ny musik därute och lyssnat på den, så väljer jag i allt högre grad att i stället själv sätta mig och skapa sådan musik jag skulle önska att själv lyssna på. Det blir en sorts syntes av mina influenser och min egen digra skivsamling so far. Ett skäl så gott som något.

Men mer än kanske någonting annat är det en domän jag ger mig ut på där jag faktiskt kan misslyckas, där jag kan bli sedd som löjlig – dels av de unga, coola redan på domänen som tänker att jag är smått patetisk som ger mig ut, dels av de äldre, tryggt etablerade som står utanför domänen och ser på det dråpliga spektaklet där 41-åriga docenten snubblar ut som en överårig Bambi på hal is, till vilken nytta?

Av det skälet kanske det blir viktigt att faktiskt ge ut musiken, trots allt. För då blir det verkligen en prövning av mitt kanske största hinder av allt, skammen. Att verkligen allvarligt ge sig hän till något man verkligen tror på – och inför andra också visa detta, med all den risk för bakslag, pinsamhet, löjlighet det innebär – det är att utmana och kanske också övervinna skammen. Jag vill minnas en rubrik från mina tonår och tidningen Pop, som var så viktig för många av oss då, vårt identitetsskapande och vuxenblivande: “The importance of being pinsam”.

  1. Helhet och integration: att tankar, känslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga är en enhet.

För mig har denna dimension på senare tid blivit allt viktigare. Jag behöver vara ärlig mot mig själv, leva i enlighet med mitt väsen, känner jag. Här är stoikern Epiktetos en bra guide. Han skriver:

Om du vill förbättras, var nöjd med att andra ser dig som dåraktig eller tråkig vad angår externa ting. Begär inte att andra ska tro att du är vis, och även om du skulle ha en viss prestige hos andra, lita inte på dig själv. Var så säker, det är inte lätt att samtidigt leva i harmoni med naturen, och uppnå externa ting. Så länge du är fokuserad på det ena, måste du av nödvändighet avstå från det andra.

Enchiridion – En antik handbok för det Goda Livet, §13

Samtidigt är det märkligt, det där med instinkter. Att följa ens instinkter kan nämligen vara en garanterad biljett till nedstämdhet, elände och uselhet. Tänk bara på alla dessa impulser du får när du känner dig nere: Du kommer att vilja stanna inne, du kommer att vilja sova länge, du kommer att vilja sluta träna, du kommer att vilja göra saker som du vet kommer att göra dig mer nedstämd efter att du gjort dem. Allt handlar därför om att ha förmågan att känna vilka av ens instinkter som är långsiktigt bra och vilka som är långsiktigt dåliga. Och den förmågan är också något som jag tror att människor är kapabla att instinktivt känna! Med andra ord handlar det om att finna en djupare instinkt, en andra gradens instinkter – de långsiktiga strategiska valen och inte de kortsiktiga taktiska valen. Samtidigt är det farligt med den sekulära vilja-göra-gott-medborgarens naiva vilja att ständigt göra gott. Eftersom ingen endast kan hänge sig åt enbart långsiktigt konstruktiva beteenden (inte ens Jesus kunde det) och ingen heller endast kan hänge sig åt enbart destruktiva beteenden (då konsekvensen blir att en i sådana fall dör) så handlar det i praktiken alltid om ett alternerande, över tid, mellan långsiktigt konstruktiva och långsiktigt destruktiva beteenden. Jag kan alltså vara svinaktig vid vissa tillfällen och helgonlik vid andra. Det är OK. Här finns samtidigt mycket att lära!

  1. Andlig styrka: att hitta sätt att komma igenom det som är svårt och känna glädje i livet.

Varje gång jag begrundar tillvarons icke-reducerbarhet och den hisnande djupdimensionen i det konkreta varande som jag upplever i detta nu, så uppfylls jag av andlig styrka och lugn. Jag kan inom loppet av någon sekund ”ställa om” min varseblivning så att jag förnimmer en sorts meditativt varande-i-världen. Det är såklart enklare att tillgå den när jag är i ensamhet, och kanske allra helst omgiven av viss stillhet, men det behövs egentligen inget kyrkorum för detta, eller något spektakulärt naturlandskap. Jag kan sitta på tunnelbanan och förnimma denna andliga dimension.

(Idag är det populärt att attribuera transcendentala förnimmelser och förmågor till materiella funktioner i hjärnans fysiologi. Många idag skulle förmodligen associera den ”mindfulness” jag beskriver här med en aktivering av gammavågor eller med aktivering av olika lober i hjärnan. För min egen del kan jag närmast beskriva det som ett skifte av fokus från det världsliga till det transcendentala, nästan som att sinnet pausar vissa processer och låter andra löpa.) **

Jag tror att jag har börjat tillgripa denna andliga dimension mer det senaste året, eftersom jag i det övriga livet har genomgått en rad prövningar och innan sommaren kände mig riktigt utsjasad, ja både fysiskt och psykiskt utsliten. Våren var väldigt intensiv, inte bara på grund av det merarbete som coronakrisen innebar, utan en rad andra utmaningar och prövningar sammanföll i mitt liv under denna vår.

Men jag har kunnat hitta styrka och återhämtning genom att gå tillbaka, in i de mer kufiska sidorna av mitt väsen. Genom att gå in relativt nära musiken, främst genom musikskapande, har jag hittat en tillflyktsort.

Något som kanske ger mig den mest fulländade lyckan är nog fröjden över att ha skapat något, att ha uträttat ett gott arbete. Då känner jag att jag gjort något, byggt något, och kan vila med gott samvete. Är detta en betingad impuls, kanske läsaren undrar? Möjligen. Må så vara. Är inte nästan alla våra impulser betingade, utom de mest basala? När jag var yngre så kunde jag drömma om att få vara med en vacker kvinna, det är något jag inte längre har samma uppdämda, närmast desperata behov av, även om lusten till det inte är på något vis uttömd eller fullgjord. Men olika livsåldrar verkar liksom framställa olika behov. Just nu är jag i en livsålder då mitt andliga behov och behovet av kreativ och själslig autonomi är mycket stort.

Något jag tampats mycket med under mitt vuxna liv, inser jag, är hur jag framstår inför andra. Det är som att jag saknat självkänsla att vara mitt genuina, uppriktiga jag, och hellre förställt mig eller agerat social kameleont som anpassat sig efter omgivning och motparter. Det är som att jag latent burit på en rädsla att bli missförstådd, avvisad eller utskrattad om jag har varit mitt mer genuina jag. I kontrast mot detta är något som verkligen ger glädje och som känns som att det flyter på mer enkelt eller problemfritt, skapandet i ensamhet eller tillsammans med någon förtrogen medskapare. Då kan ögonblick av verklig upprymdhet kombineras med fröjden över att ha uträttat något.

  1. Harmoni och inre frid: att vara tillfreds med sig själv och känna ett lugn.

Beethovens kanske vackraste musikstycke är det han skrev efter att ha kommit tillbaka från en längre tids svår sjukdom; “Heiliger Dankgesang” (stråkkvartett nummer 15 i A-moll, Op.132, tredje satsen i molto adagio).

Han fångar så väl känslan av djup tacksamhet och lättnad, gjuten och genomgående i hela ens väsen, när man kommer tillbaka till ett tillstånd av hälsa efter en tids sjukdom.

Den känslan förknippar jag alltså mycket starkt med det filosoferna kallar zōḗ, livet som gåva, och det är också ett känsloläge jag helst befinner mig i, jag vill hålla kvar den känslan av att nästan vara tårögd av tacksamhet över att över huvud taget leva. Det är bland det finaste som finns.

När en väl rörts av den känslan – många människor erfar den efter att ha undgått en svår nöd, överlevt sjukdom eller liknande – så är det nog rätt svårt att leva som om den sinnesrörelsen aldrig hade hänt eller hade varit ogjord.

Självklart är det inte så enkelt som att bara 18-åringarna fick lyssna på Beethoven så skulle de inte längre bli lika besinningslösa. Nej, ett omistligt element är förmodligen det där med att rent fysiskt bli äldre, dessutom, misstänker jag – att över tid lära sig förmågan att på ett mer besinnat, erfaret sätt kunna betrakta livet, jaget och världen.

(De materialistiska uttolkarna av hjärnforskning skulle nog kunna inflika att hjärnan rent fysiologiskt inte vuxit klart förrän i 25-årsåldern. För min del tror jag att den var färdigväxt när jag var 38.)

Efter att ha drabbats av denna enkla tacksamhet över det lilla så roas jag mycket av mycket enkla saker, som att tillsammans med barnen bygga en koja, eller steka pannkakor med dem. Många nickar instämmande och tänker att de också njuter av det enkla, som att sitta i solen och dricka vin – men i den bemärkelsen så fokuserar jag ännu mindre saker än så. Avkoppling för mig är snarare att sitta och skriva sådant här, eller att se populärvetenskapliga videor på Youtube, det är mer av det nördiga, upptäcktsresande barnets val av fokus än den bekvämlighetssökande vardagsalkoholiserade vuxnes. Så i det avseendet har jag kanske inte så stora krav på den yttre tillvaron, jag kan rentav glömma att äta när jag är uppfylld av storögt cerebralt utforskande av världen.

Det betyder inte att jag inte skulle uppskatta en bra måltid, tvärtom. Men då vill jag nog hellre fokusera på just den förnimmelsen där och då, och de sinnliga djupdimensionerna i just den måltiden. En lek, som samtidigt är allvarsam och inte det minsta besinningslös.

  1. Hoppfullhet och optimism: att ha en framtidstro även när livet är svårt.

Som jag började skriva i del ett av denna lilla bloggserie, så är det ibland svårt att känna hopp på det biopolitiska planet just nu, när så mycket av makten även i den förment demokratiska, egna sidan av världen är uppenbart korrumperad. Jag tänker på den depraverade utvecklingen där kleptokratiska, kortsiktiga pengaintressen förborgat sig i de högsta sfärerna av makten i till exempel USA och Storbritannien. Såsom samhällsintresserad har jag blivit nedslagen av att läsa t.ex. Sarah Kendzior och inse hur djupt rötan går.

Så en naturlig reaktion till detta skulle kunna vara att bli uppgiven. Det blir jag också, på ett plan. Men eftersom motkrafterna samtidigt är så starka, och så sunda – som Black Lives Matter, till exempel – så kan jag känna stort hopp och tillförsikt i vetskapen att de stora massorna trots allt är på det godas sida, och att en djupt förnuftspräglad, sant upplysningsfilosofisk rörelse som denna har så stark kraft.

Därmed känns det som att mitt tillägnande av svart musik och även mina egna tillämpningar av idiomen blir meningsfulla, på något plan. Även om ingen någonsin hör musiken, så är det som en privat ritual, i ensamhet, ett utövande av uttrycksformer som jag själv inte uppfunnit utan som växt fram genom rader av uttryck av tidigare kreatörer.

Det är väl i längden ett uttryck för tilltro till mänsklig uppfinningsförmåga, antar jag, inklusive min egen. Jag tänker att tiderna helt säkert kommer att förändras under min livstid, och att det är bra att vänja sig vid eventuella försämrade framtidsutsikter, genom att inte vänja sig vid en allt för materiellt krävande livsstil. Så jag nöjer mig gärna med enklare förhållanden, kan man hitta stor tillförsikt, tillfredsställelse och meningsfullhet i livet utan omfattande yttre materiella stimuli är man, på många sätt, hemma, skulle jag mena.

  1. Tro som resurs (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjälper en att njuta av livet.

Återigen, att kunna uppsöka och förnimma den transcendentala dimensionen är något som ger mig ändlös ödmjukhet, glädje och tacksamhet. Att kunna sitta på en bänk, betrakta ett moln – och vara nöjd, det är en resurs och en förmåga att vårda ömt, ha respekt för, och som man med glädje bör kunna vara beredd att hjälpa andra att lära sig förnimma.

*) Jag upplever att denna förnimmelse också är väldigt klart och tydligt kompatibel med höggradigt samtida naturvetenskapligt tänkande i form av Roger Penroses teorier. Här har jag drabbats av två tankar som han tydligt och pedagogiskt formulerar: Dels teorin om eoner (det vill säga cykliska universa) som bygger på att det i hela universum finns en monistisk drift mot entropi; denna drift är många saker, den är oändlig-men-samtidigt-begränsad utsträckning i rummet (gravitationen tycks verka över orimligt stora avstånd), den är tidsriktning (tidens pil, en universell förnimmelse av varande som bara är, för hela universum samtidigt) samt uppslukande/totalitet (entropin växer men samtidigt kan ny ordning skapas, hur är det möjligt, och gravitationen skapar därtill distinkta icke-entropiska punkter). Dels hans teori om hur förmågan att vara medveten bör ses som en deterministisk men icke-algoritmisk process vars ursprung inte går att reducera till konventionell fysik utan troligen måste sökas i kvantmekanikens osäkerhetsrelation.

**) Penrose är behjälplig även här, se ovanstående fotnot.

🇸🇪 Att kämpa mot uppgivenheten, del 2: Den Store Andre

I förra avsnittet skrev jag om min egen väg mot vita contemplativa. Här skriver jag om de faktiska gudar vi människor tenderar att göra oss. Hur vi än vrider eller vänder oss så kommer huvudet alltid att vara mot solen och fötterna mot jorden. Och vår tids tendens att göra marknaden till en gud får konsekvenser. Avsnittet handlar om mer värdsliga gudar, i avsnitt tre återgår jag igen till det mer transcendenta och personliga.

Jag tänker ofta på mitt eget yrkesval, den lärdes väg, som en form av modern motsvarighet till den roll teologer, skolastiker, historiker och filosofer haft förut i historien, en sorts sekulär hängivenhet till något större, till det vi ibland kallar ”kunskapsberget”.

Kanske fyller akademin en snarlik roll den kyrka och klosterliv spelade tidigare i den västerländska historien – men denna gång under sekulära, vetenskapliga förtecken där saklighet, systematik, noggrannhet, redogörelse för vald teori och metod, och adekvat presentation av resultaten (akribi, didaktik) är ledorden.

Även om jag och de flesta av kollegorna förefaller vara relativt sociala, och på just min arbetsplats ofta dessutom musikaliska, humoristiska och rätt kreativt lagda, så tänker jag att det är ett yrkesval som trots allt endast till viss del handlar om att ”arbeta med människor”. Handen på hjärtat är högskolelektor knappast världens mest sociala jobb. Visst, våra sociala förpliktelser och ansvar som lärare är dokumenterade, men på högskolenivån så sträcker sig den biten av yrket trots allt inte i närheten lika långt som den gör på grundskole- och gymnasienivån, skulle jag hävda. Och vad gäller forskning så är det en oomtvistat ensam eller fåmannabaserad praktik, förutom möjligen på konferenser – men då rör det sig nästan alltid om en rätt formaliserad, lite stel och pliktartad socialitet. Precis som i vilket statusbaserat yrkesmässigt sammanhang som helst ska man nätverka, vara artig, visa på intresse, säga ”rätt” saker och så vidare.

Mer än någonting annat, så kräver delaktigheten i det akademiska livet en kärlek till ord, gärna siffror dessutom, och teorier. Det kräver en väldigt utvecklad abstrakt föreställningsförmåga; man måste kunna tänka sig det där organiska kunskapsberget, visualisera det inombords, förnimma dess komplexitet och möjliga avknoppningar och korsbefruktningar.

Det är som att vi ägnar vår tid och uppmärksamhet åt en oformlig ”blobb” av kopplingar och veck, kristallina förhårdnader och porösa, snabbrörliga geggor. Vi lever den, tillägnar den möda och besvär, ja rentav tillber den här osynliga strukturen, varje dag. En Store Andre, fast i strikt sekulär och vetenskaplig form.

Med andra ord: Om man är en ”människomänniska” så söker man sig förmodligen inte till akademin och arbete på lärosäten inom högre utbildning och forskning. Då söker man sig förmodligen till pedagogik på mer grundläggande nivåer, eller andra vård- och omsorgsyrken. Man behöver vara något av en ”gudsmänniska” om man söker sig till något så esoteriskt och abstrakt som en kunskapsmängd, en storhet av det här slaget.

Ja, jag har börjat använda gudsbegreppet på sistone; det är så fånigt och blygt-naivt petimeteraktigt att använda andra omskrivningar tänker jag. För när vi pratar om abstrakta men alltjämt djupt meningsfulla storheter bortom den enskilde människans greppbarhet och möjligen även fattningsförmåga, så är det egentligen begrepp från den religiösa och teologiska vokabulären vi söker efter.

Det är i själva verket väldigt kristet präglat att utgjuta sig över gudsbegreppet som något alldeles för stort och därmed pretentiöst. För det är ju en väldigt kristet-modern tendens att tänka att gud måste vara något enhetligt, totalt fullkomligt, totalitärt rentav. I nästan alla andra tider än de monoteistiska så har ju människor tänkt på mycket mer pluralistiska sätt om de här sakerna; vi gör oss gudar lite här och där. En gud för vetenskapsmänniskorna, en gud för sjöfararna, en gud för socialarbetarna… och så vidare. Och tänker man mer sociologiskt och antropologiskt på saken (som jag ofta gör, den humsammare jag trots allt är) så är det förmodligen så.

Varför pratar nästan ingen om detta? Latour, som jag namedroppade i förra blogginlägget i denna serie, har iofs en sorts typologi som går att tillämpa här, i sin utredning om olika ”existenssätt”, modes of existence.

Själv har jag alltid haft gåvan att ha lätt för att koncentrera mig på saker utanför mig själv. Det har både varit en gåva och en olycka, eftersom det så lätt kunnat vara en skyddskapsel, en flyktmekanism för att undvika några av livets fundamenta. Jag har ”snöat in” på olika saker under olika livsfaser, många gånger kan jag se i backspegeln att det egentigen i hög grad har handlat om självmedicinering och traumaundvikande beteende att gå in i egna världar i stället för att gå ut och möta det mer världsliga livet mer direkt.

Om jag blickar inåt och försöker vara helt ärlig mot mig själv, för att därefter återgå till att rikta blicken utåt igen, så inser jag att även jag givetvis har haft olika gudar, olika ontologiska trösterika Store Andre som jag tytt mig till.

Dels den optimistiska, (förmodligen starkt hegelianskt/idealistiskt präglade) idén om det växande kunskapsberget, att historien är en process ”varvid frihet, via förnuftet realiseras” genom en logiskt-kumulativ process. Detta synsätt återkommer dels i Fichtes schematiska tes-antites-syntes och dels i Darwinistiskt präglat tänkande som stipulerar ett slags organisk, emergent urvalsprocess även i det mänskliga livet, där daterade eller uttjänta idéer hamnar på historiens skräphög, och de idéer som är mer anpassade och därmed logiska för tillämpning blir de som plockas upp och används vid en given historisk tidpunkt.

Här finns för övrigt mycket kunskapsfilosofiskt att ösa ur; många av vår tids dominerande ideologier för samhällsstyrning stämmer ur nyliberala idétraditioner som ju är väldigt starkt präglade av den Darwinistiska idén om en ”marknadsplats av idéer” där de mest livaktiga idéerna vid en viss tidpunkt är de som är tänkta att segra, samt att ”kollektiv intelligens” organiskt bör växa fram bland (tänkt) fria individer och att denna kollektiva intelligens också är det som kommer till uttryck i marknadstillstånd, och att dessa utfall alltid överträffar de planer som centraliserade aktörer försöker sig på.

Den här sortens metafysiskt tänkande var helt centralt både för Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek (ja, de var von-ankor båda två!).

1900-talstänkare som ekonomiska liberaler fortfarande bejakar och tror är “förbisedda” trots att hela världen sedan sent 1970-tal anammat deras teorier: von Mises och von Hayek

Detta föranleder förstås att tänka på den storhet – den gud – som de allra flesta aktivt bejakar idag: marknaden.

Detta, om något, är ju den Store Andre par excellence som de moderna utför ritualer runt, oroar sig för, sätter hopp och förtröstan till.

På samma sätt som forskaren är den senmoderna motsvarigheten till byäldsten, traktens lärde person, bibeluttolkaren eller shamanen – så är köpcentret och streamingtjänsterna motsvarigheterna till de traderade berättelserna, till folklore, till den folkliga liturgin och medborgerligt förankrade ritualerna, festerna och ceremonierna. Möjligen är de nutida storheterna rentav ännu mer konkret styrande i människors liv, ännu mer materiella i hur de på väldigt handgripliga och revolutionerande sätt formar vardagsliv, privatekonomi och stadsbild.

Jag tänker därför ofta att de mest flummiga, troende människor vi egentligen har i samhället är killarna och tjejerna i pikétröjor som kör SUV och verkligen tror på kapitalismen. Det är på grund av att vi har en kritisk mängd sådana troende som saker som aktiemarknader också får så stort inbytande över samhällsliv, politik och så vidare.

Själv har jag egentligen aldrig förespråkat troende. (Tror inte vi behöver tro så mycket som vi behöver upplevelse, inkännande och reflektion – men det är en annan historia.)

Samtidigt behöver vi totempålar, vi behöver gudsobjekt. Utan dem kan människor inte leva goda, meningsfulla liv. Det som kanske skiljer vår tid från föregående historiska tidevarv är dock förmodligen att vår tid är mycket mer förljugen i så måtto att så många låtsas om som att deras totem inte är en totem, eller – rättare – de kanske inte ens själva har insett det fullt ut. Så tar de också sin totem på stort allvar, tänker att de blir olyckliga om de inte blidkar den. Så sitter somliga där, vissa män i sina tuffa, dyra sportbilar, ensamma och olyckliga eftersom de aldrig grävt djupare i det själsliga, i känslornas och meningsförnimmelsens landskap, och aldrig förstått att de ägnat livet åt en totem som egentligen är helt stum och fullständigt likgiltig bedragnas väl och ve.

Nej, då är det bättre att välja gudar som har större benägenhet att ge djupare resonanser och svar på tal. Det vetenskapliga är välgörande, i sådan mening, då det helt otvetydigt är en interaktiv storhet som en själv är med och formar och kan ifrågasätta, rentav avfärda och delvis ersätta med nytt, egenformulerat material. Det är ju fantastiskt att det är så! Denna aspekt knyter starkt an till ett ideal jag själv alltid haft, som återfinns inom den amerikanska pragmatismen; återigen, ett interaktivt ideal där individen själv ges egenmakt och kan bygga nytt, men samtidigt inom rimliga ramar eftersom denna individ ständigt är del av ett kollektiv och ständigt behöver förhandla fram det kollektiva (”publics” i Deweys vokabulär). Det är en filosofi som tillåter dynamism och just egenmakt, inom rimliga ramar, och som jag tror mycket på, så länge den hålls kompatibel med de planetära begränsningarna och ödmjukheten inför faktiska obalanser och kamper vad beträffar makt och inflytande.

Men marknaden går ju visst att interagera med, gå i klinch med – kanske nyliberalen svarar. Där om någonstans kan du ju bygga din egen lycka, omforma den till din egen fördel. Ja, men aldrig med mindre än att du, hur du än vrider och vänder på det, ständigt tvingas acceptera dess villkor, rentav ännu mer så ifall du är en sådan entreprenör än om du inte ägnar marknaden någon större energi och möda. Du kan muta in en egen liten täppa, visst, men du kommer aldrig att ensam kunna omförhandla villkoren och rentav till viss del avfärda somligt och bejaka annat; marknaden är en sträng gud i så måtto att du måste acceptera den som helhet och inte kan välja och vraka som med andra gudliknande storheter.

Gör tankeexperimentet själv. Försök tänk dig att skapa något (kulturuttryck exempelvis) och sedan få ut detta i världen. Akten att producera är relativt oberoende marknadens lagar, medan akten att distribuera och, ja, marknadsföra är (i dagens system) långt mycket mer bortom din egen kontroll än vad själva skapelseakten är.

I detta ligger så klart en form av yttre tvång. För en frihetsbejakande människa blir frestelsen därför att aldrig ens gå i klinch med marknadskrafterna utan nöja sig med det ofta i sig själv väldigt givande i att skapa hemma, själv, i sin egen sfär, möjligen med några nära anförtrodda. Jag tror därför att ju mer våldsam denna brusiga, yttre kognitiva marknadssituation är (jag pratar alltså om internet!) desto mer glider egentligen mycket av de riktigt genuina kulturuttrycken tillbaka in i skyddade privata sfärer. Tänk bara på musikjournalistiken idag, hiphopjournalistik till exempel.

Var finns det verkligen uppriktiga reflekterandet kring den känslomässiga öken och de gravt ålderdomliga machoideal som dominerar inom trapmusiken? Tyvärr tror jag inte att de kommersiellt verksamma journalisterna kan vara verkligt uppriktiga längre, då deras arbetssituation är så prekär och de är så beroende av skivbolagens och artisternas gillande och samtycke. Resultatet blir en massiv likgiltighet, nihilism, konformism.

På liknande sätt kan man reflektera över hur människor inte längre kan vara sina mer uppriktiga jag på de sociala medieplattformarnas stora genomfartsleder. Det är endast i mindre, privata sammanslutningar som människor kan vara mer uppriktiga, mindre konformistiska nuförtiden.

Det är som att vi har låtit marknadens kyrka bilda även en form av inkvisition som hotar människor som är för uppriktiga i offentligheten.

Det är därför marknaden för mig alltid har varit föga intressant att delta i. Den förefaller mig vara mycket mer konformistisk än andra, mycket mer tillåtande och interaktiva sfärer: vetenskap, kreativt skapande, politisk strävan mot frihet och personblivande i gemenskap. Detta senare är därför vad en sund form av politisk liberalism skulle vara för mig, starkt präglad av Emerson, Thoreau, Dewey och senare även bl.a. Cornel West.

🇸🇪 Att kämpa mot uppgivenheten, del 1: En resa från bíos mot zōē

Vännen tipsade mig om Open Intelligence Lab, han gillar datadriven medieforskning och de kaninhål denna forskning kan erbjuda.

De redovisar bland annat spännande forskning om ”the normiefication of extreme speech and the widening of the Overton window”.

Mitt svar till honom var att jag ibland själv önskar att jag hade haft energin att ha fortsatt ånga på som en typisk produktiv forskare, att jag hade lagt tid och möda på att bygga script för scraping av Youtube, Twitter, Reddit osv under de senaste fyra åren – men någonstans har jag känt att lönen för mödan faktiskt har kunnat förutses på förhand.*

Vad som visas i den här typen av forskning är oftast bara förekomsten av vissa diskurser. Det jag själv nog är mer intresserad av är frågan varför dessa diskurser dyker upp över huvud taget. Då är vi inne på historisk-filosofisk metod och teorier om bland annat maskulinitet. Vi är inne på historiskt distinkta upplevelser av status, tillit och uppgivenhet. Det är snarare där jag känner att jag vill gräva. Det är strålande att dessa forskare gör grundforskningen, absolut; då har vi något att rätta oss mot. Sedan tillkommer förstås frågor om representantativitet och faktiskt genomslag. Att 5000 reddittare pladdrar om ”cultural Marxism”, vad får det för egentligt genomslag i offentligheten när allt kommer omkring?

Kvietism, snarare än uppgivenhet

Mina känslor inför det omgivande politiska klimatet de senaste åren har främst kännetecknats av uppgivenhet, kombinerat med en sorts förvissning om den nya reaktionära depraverade högervågens ohållbarhet. Fascistoida utvecklingsmönster tenderar att aldrig vara hållbara i längden. Många inom den nya extremhögern kommer nog inte att ge sig med mindre än att de själva kraschar. Frågan är bara hur mycket de drar med sig i fallet.

Det är märkligt att sådan atavism råder på flera av de centrala politiska arenorna, medan vi samtidigt har en teknik som är närmast lik magi. Trådlöst internet, enorma kunskaps- och medieresurser tillgängliga för mig hemma i bekvämlighet. Mjukvara för skapande, som är så kapabel att det hisnar.

Den historiska situation vi befinner oss i har för mig resulterat i en sorts kvietism. Jag känner att historien får dundra på bäst den vill, allt jag kan göra är att försöka rå om mina nära och kära, hålla ihop mitt eget liv efter bästa förmåga, försöka hitta ögonblick av sublima upplevelser, transcendenta och estetiska upplevelser.

Det hela bör inte missförstås som underkastelse eller kvietism i den traditionella bemärkelse som begreppet ofta antyder. Kristendom får inte bli slavmentalitet, som Nietzsche flera gånger påpekade. Miguel de Unamuno, till exempel, kämpade med de här frågorna för över hundra år sedan. Han försökte syntetisera Tolstojs avhållsamhetsideal med den tonvikt på strävan, expansion och ägande-av-rummet som Nietzsche förespråkade, genom att helt enkelt peka på hur den mänskliga tillvaron är fångad mellan dessa två tendenser, en motsägelsefullhet som kanske aldrig går att till fullo räta ut.

Kvietism som teologiskt begrepp härrör ur det latinska quies, ”vila i sig själv”, och jag vill mena att det är just den andliga grunden som gör att en människa kan hantera uppgivenhet på det politiska planet utan att förfalla i kverulanta och cyniska krumbukter eller, ännu värre, börja hänge sig åt missunsam och därigenom direkt sadistisk politik.

Den filosofiska kvietismen, brukar det sägas, har som mål att befria människan från den djupa förvirring som filosofisk kontemplation ofta orsakar. Det handlar alltså främst om att försöka reda i förvirrade, onödigt komplicerade och ologiska sätt att tänka, att identifiera motsägelser och skevhet i syfte att röja mark för klarare sätt att se på världen. Samtidigt, i alla sådana övningar, är det fullständigt fundamentalt att detta röjningsarbete handlar om att ödmjukt ge akt på tillvarons grundläggande paradoxer och de rader av frågor där det samtidigt inte finns några svar. Det får inte bli ett yxigt, idiotiskt rengöringsarbete av det slag som det moderniteten ofta sägs utföra, till exempel, där tendensen hela tiden är att upprätta kategoriseringar och motpoler för att kunna göra världen hanterbar, beräkningsbar och så vidare – därav många av de ständiga problemen som moderniteten också tycks generera, något exempelvis Bruno Latour har påtalat.

Nej, snarare handlar det om ett mer sofistikerat och inkännande resonemang. Genom att omformulera antagna problem på sätt som gör att de ursprungligen felaktiga resonemang från vilka problemen uppstår kan korrigeras, så kan ett sinnestillstånd nås där människors förvirring kan avta, vilket därigenom hjälper dem att återvända till ett tillstånd av större intellektuellt sällhet och stillhet.**

Det är nog av det här skälet jag aldrig läst filosofi som ämne på universitetet, då det i grunden gör filosofin till en skolastisk och texttolkande rörelse, som ständigt riskerar att mest röra hjärnan men inte hjärtat. Jag närmar mig filosofin, metafysiken och i förlängningen andligheten mer intuitivt, som ett svar på frågor som stämmer ur mitt inre, ur mina känslor och instinkter.

Det är förhoppningsvis också en antites till dogmatism. Att söka en specifik lära för den lärans skull är för mig att spänna vagnen framför hästen.

Nej, för mig är det snarare så enkelt att det handlar om att jag erfar djup känsla av mening, ja rentav rysningar inför tillvarons djup, och jag behöver ett språk för att sätta ord på dessa grundläggande erfarenheter.

Det är därför jag skriver, antar jag. Och läser.

Läsningen får aldrig bli pliktskyldig, att en ”måste” läsa på grund av någon sorts upplevt yttre tvång eller krav. Nej, mina undersökningar är mer som detektivundersökningar för att stämma av sådant jag känner på mig. Och när man väl börjar kolla upp saker på det sättet så lär man sig ofta mycket mer på kuppen.

Jag har på sistone inspirerats av mycket: Simone Weil, Ralph Waldo Emerson, John Dewey. Vänner har väglett mig mot fina saker som Epiktetos två tusen år gamla filosofi och den icke-dogmatiska tillämpningen av Ignatius av Loyolas femhundraåriga läror som i nutid kommit att populariseras som en form av modern andlighet. Framför allt handlar det om att erfara gudomlighet i allt som existerar. Ipsum Esse Subsistens. Tänkaren och författaren bakom den senare boken, James Martin, har rönt viss popularitet på senare tid, inte minst i bästsäljaren Söka och finna gud i allt.

I 1900-talsmodern tid ställdes filosofiskt prövande frågor och svar kring dessa saker av tänkare som Henri Brémond och just Unamuno. En utmaning de stångades mot var hur en kvietistisk hållning egentligen kan göras kompatibel med den moderna tidens utmaningar.

Sökandet efter andligt liv och mening

I Nya testamentet indikeras ”liv” framför allt av termen zōḗ (ζωή, den ontologiska egenskapen att ha liv; det vitalistiskt-naturliga livet) framför bíos (βίος, jag tolkar detta som den axiologiska dimensionen av liv, det vill säga liv som kvalitet; det etiskt-sociala livet).

Att leva inriktat mot zōḗ är att leva djupare, men också ett naknare – och på många sätt fattigare liv än ett liv inriktat mot att maximera livets värdsliga kvaliteter, bíos.

I bibelspråket förekommer även en tredje term för liv, psū́khō (ψῡ́χω, ”jag blåser”). Tydligen använder Nya testmentet detta grekiska ord för själ, men där meningen egentligen är den hebreiska, nepeš (נֶ֫פֶשׁ), inte den antika grekiska.

Vår tids psykologi är ju tyvärr ibland präglad av de modernas tendens att dra gränser och skilja olika livsområden och dimensioner från varandra. Inom modern vård förekommer därför ofta distinktioner, som till exempel att det offentliga i Sverige endast är tänkt att bekosta vård av sjukdom (efter ohälsans inträde, ex post) och alltså inte hälsoförebyggande insatser (ex ante). Så sägs det ofta vara, eller det står på pappret kanske man skulle kunna säga. Dock brister den distinktionen ofta i den praktiska tillämpningen som läkare och sjukvårdspersonal ändå gör. Likaså skiljer vi i Sverige idag mellan fysisk ohälsa och psykisk, för att inte tala om andlig och existentiell ohälsa. Kanske skulle därför vår tids experter försöka linjera de tre antika begreppen för olika livsdimensioner med olika hälsodomäner. Det skulle vara att likställa…

  • Existentiell hälsa med zōḗ
  • Psykisk hälsa med psū́khō
  • Fysisk hälsa med bíos

…men det vore samtidigt en förenkling då mycket av det som ryms inom vår tids hälsobegrepp – existensiell, psykisk, likväl som fysisk – givetvis hänger ihop och alla kan föras till begreppet bíos, det goda livet, det materiellt ombonade och skyddade livet. Cecilia Melder är nog den i Sverige som mer än någon annan understrukit vikten av existentiell hälsa parallellt med de övriga, mer konventionella hälsodimensionerna.

Giorgio Agamben populariserade användningen av de gamla grekiska begreppen bíos och zōḗ, men de distinktioner han gjorde utifrån etymologin är långt ifrån självklara, liksom de distinktioner Hannah Arendt gjorde innan honom. Han skiljer mellan bíos som det medborgerliga livet (det som tillfaller den med medborgerliga rättigheter) och den rättslöses tillvaro är för honom liv som reducerats till zōḗ av yttre nödtvång (homo sacer, människan i undantagstillstånd).

Så som jag förstår det så är bíos och zōḗ i själva verket sammanflätade i det verkliga, levda livet. Man skulle nog kunna sammanfatta det som att Aristoteles ideal om eudaimonia (det goda livet; varaktiga tillstånd av välgång eller välbefinnande) rymmer bådadera; de förutsätter också delvis varandra. Det är svårt att vara dygdig inom den existentiella domänen om man lider och berövats värdighet i den världsliga, och omvänt. Samtidigt är det nog i och för sig så att det idag är vanligare med ovärdiga rika människor än vad det är med värdiga fattiga; väldigt få rika har ju uppnått sin rikedom enbart genom utövandet av sina dygder, medan fattiga människor i regel behöver agera dygdigt för att inte berövas sina livsbetingelser eller för att inte överväldigas av meningslöshet. Stoikerna (som Epiktetos, till exempel) menar generellt att det goda livet inte är möjligt att uppnå utan goda dygder, vad vi idag skulle kalla meningsfullhet i livet.

För mig, i korthet, har kombinationer av en rad historiskt distinkta och biografiskt distinkta händelser de senaste åren förpassat mig i en situation där det främsta jag egentligen bryr mig om numera är psykisk och existentiell hälsa. Jag önskar ibland att jag hade kunnat vara mer produktiv vad gäller grundforskning som den ovanstående, till exempel, jag vill ju bidra till världen med mitt arbete och mina förmågor, men någonting har hindrat mig från att fortsätta vara den där arbetsmyran.

I stället är det som att jag kommit att ägna livet åt vad som i somligas ögon är mindre distinkta, mer prövande och mystiska företeelser. Parallellt med detta är en prioritering av (förhoppningsvis mer långvarig) mening framför (mer kortvariga) materiella och praktiska vinster. Att, i vissa avseenden åtminstone, hänge sig åt zōḗ framför bíos.

Min förhoppning är att indirekta effekter kan uppstå av detta. Om jag kan hitta till olika sätt att kanalisera tillvarons grundläggande mening och djupmönster – i korthet, dess gudomlighet – så tror jag att jag förhoppningsvis kan inspirera och vägleda andra med.

Belöningen – sällhet och stillhet – är allt för sällsynt och därmed åtråvärd i vår värld.

Uppdatering: Nu har jag även skrivit en del två i denna bloggserie. Om detta inlägg handlat om min egen väg mot vita contemplativa så skriver jag i det inlägget om de faktiska gudar vi människor tenderar att göra oss, och om vår tids tendens att göra till exempel marknaden till en gud.

*) Vän av ordning undrar: Vadå förutspå att resultaten av grundforskning om diskurser i internetforum skulle vara förutsägbara?
Mest bara att visst kan man räkna på förekomster, rentav se mönster bland dem – men att dessas representativitet dock är nästintill omöjlig att skatta.
Men är det inte givet att små febrilt aktiva fringe-grupper inte är representativa, men att de påverkar mainstream genom att Twittra, blogga, kommentera etc – som SD som först var fringe och sedan fick med sig mainstreammänniskor? Skulle studier av SDs tidiga avantgarde/kärntrupp vara dumt att göra, för att de inte var eller är representativa för ex SD-normalväljare idag (som väl är gammal Sosse, eller Moderat)? Jag hänger inte med på kravet på representativitet?
Du har nog rätt, det är förmodligen jag som är fast i 1900-talstänkande. Idéer måste ju upp och ut med hävstång för att nå många. Men då borde också idéers spridning ”post” hävstångseffekten gå att påvisa. Frågan är om de så ofta gör det.

**) För att fortsätta Latour-referensen så blir hans omformulering av modernitetens fundamenta därmed just en korrigering av en högre grad, där modernitetens inneboende idioti blottläggs och en mer genuin, organisk och planetärt hållbar filosofi kan formuleras.

🇸🇪 Mina bevekelsegrunder

Jag känner att jag behöver sortera i mina egna bevekelsegrunder för att bättre förstå varför jag engagerar mig intellektuellt och politiskt.

Detta för att klargöra för mig själv och andra var jag står någonstans. Jag har alltid varit mån om att inte bli missförstådd, det har varit både en gåva och en börda. En gåva, eftersom jag alltid försökt vinnlägga mig om att bli förstådd till varje pris, att vilja gå till botten med resonemang.

Inbakat i det finns en i grunden bra sak: en vilja att alltid försöka förstå mina kontrahenter i debatten välvilligt, i hopp om att jag ska förstå dem rätt så att jag kan argumentera utifrån delade utgångspunkter men också för att de ska försöka tolka mig välvilligt tillbaka.

Men det kan också vara en börda, eftersom det i botten av allt detta vilar en rädsla att bli illa sedd, missförstådd eller helt enkelt avfärdad. Den rädslan kommer ur en rad faktorer under min uppväxt, det har varit otroligt lärorikt att under senare år lära känna dessa och dyka ner i dem. (Kanske ett ämne för ett annat blogginlägg, vem vet?)

Det är lustigt med denna rädsla att aldrig bli illa sedd, den gör att en ständigt är på sin vakt och därmed kanske aldrig öppnar upp riktigt för andra att verkligen se en. Ja, alltså, att de ser en i ens mänskliga helhet – ens felbarhet, eventuella svagsinne och högmod, warts and all.

Det leder till en reserverad hållning, vilket gör också att en på många sätt förblir rätt anonym i mångas flöden, en intressant bifigur möjligen, men aldrig någon som medmänniskorna lär känna på djupet. Det är på sätt och vis antitesen till de influencers som avsiktligt vräker ut rader av känslomässiga åthävor, glatt och ledset, högt och lågt, i syfte att generera ett tillstånd av medierad förtrogenhet med sina följare.

Ja, det där med att visa emotioner i sociala medier. I de stunder jag känner emotionella upp- eller nedgångar blir det aldrig riktigt läge för mig att låta ett (halv)offentligt medium vara kanalen. Det är nästan aldrig min första impuls att twittra om det. Hellre bär jag det i tystnad, känner av och reflekterar om det i min ensamhet. Kanske dela med en nära vän om det verkligen skulle behövas.

Det är förmodligen generationellt betingat. Jag tillhör en generation av män som inte direkt uppmuntrades till att identifiera och verbalisera känslor, ännu mindre i offentliga forum. Min pappa föddes i början av andra världskriget, och 1900-talet lever i hög grad kvar även i mig. Det är en sorts hederssak fortfarande – att inte låta andra (de allra flesta av dem, till syvende och sist främlingar) ta del av mina känslomässiga upp- och nedgångar.

Vad gäller känslor så kan ju de som bekant vara uppåt likväl som neråt. Uppgångarna vill jag inte dela allt för vitt och brett för det känner jag är skrytigt och brackigt. Tycker mig se allt för mycket av det där i mitt Facebook-flöde (på den tiden jag hade Facebook). Self-congratulatory.

Och nedgångarna vill jag inte lägga på andra att behöva ta del av, inte minst då det bästa sättet att hantera min egen melankoli och depressiva läggning är kärleksfull acceptans, att låta känslorna äga rum, att se dem och ta dem på allvar, men att samtidigt låta dem verka ut, för att slutligen klinga av. Och när en väl har uppnått den självinsikten och mognaden (för mig var det nyligen) blir det liksom en aning lönlöst att utgjuta sig offentligt. Därtill skapar det, i likhet med de uppåtgående känslouttrycken, en märkligt skev bild, tänker jag, om jag skulle dela enbart negativa men inte positiva känslor, eller omvänt. Därför händer det, i stunden, att jag hejdar mig att posta negativa känslouttryck, eftersom det skapar en upplevd efterfrågan av önskad balans i flödet där dessa vägs upp av positiva uttryck.

Det är lite av ett binärt beslut, med andra ord! Typ “allt eller inget”. Antingen väljer man att ha en löpande dokumentation av allt möjligt, stort och smått, intimt och ytligt, uppåt och neråt, och då förslagsvis på de lite mer intima medieplattformarna som Instagram – eller så har man en mer sparsmakad närvaro, korrekt och yrkesmässig rentav, sakorienterad – förslagsvis då på Twitter.

Det förra är nog uteslutet för mig. Märk väl, att jag inte har massor av vänner (mycket på grund av den persona jag tecknat här i texten) utan snarare är en så som främst sällar mig till några få, mer förtrogna. (En fråga om läggning, inget som ska ses som beklagansvärt över huvud taget.) Och då blir enbart tanken på Instagram som en hög tröskel att kliva över – ska jag liksom skapa ett konto, anropa den handfull personer jag har tät kontakt med och ge dem mitt alias, samt därefter återuppliva alla dessa hundratals ytliga bekantskaper out of nowhere med den pliktskyldiga raggningsrepliken ”Hej, följ mig på Instagram!” för att sedan behöva börja följa en massa konton (dessa ytliga bekanta, inte minst) och därefter posta inlägg med tillräckligt tät frekvens för att det ska kännas givande. Nej, vilket projekt det blir i sig! Då trivs jag hellre med den relativa anonymiteten, den relativa stillheten och ensamheten. Jag blir nästan aldrig bjuden på någon fest men det är inte någon jättestor förlust, givet den energi som en måste lägga på att upprätthålla många sociala relationer.

Så det senare har blivit mitt online-persona: en tämligen ”korrekt” Twitterman. Men risken blir då förstås att det blir en reduktionistisk skildring, en helhetsbild som egentligen är ytterligt snävt tillskuren, eftersom den aldrig riktigt får med ens idiosynkratiska sidor, ens motsägelsefullhet, ens tvivel.

Jag kan känna att det finns en stereotyp bild vilande där, dessutom, som jag inte vill bidra till eller på något vis upprätthålla: Den om den emotionellt handikappade mannen. Han som skriver ”förnuft och rationalitet” i sin Twitter-bio, som ser varje social relation som en kraftmätning, som endast skriver tweets i sin yrkeskapacitet eller kring vissa specifika sakfrågor.

Därför vill jag försöka bredda och fördjupa bilden av mig själv. Och vad passar inte bättre för det än fritt skrivande? Bloggformen är underskattad; den har förpassats till glömskans marker i internets historieskrivning men har en rad features som faktiskt gör den till ett komplement till exempelvis Twitter och Instagram.

Det handlar såklart till viss del om ren självbespegling, med ett visst mått av narcissism. Men självbespegling handlar också om det kritiska upplysningsfilosofiska arvet, att pröva gränserna för olika koncept och kategorier och att bättre försöka förstå världen gemensamt genom att reda i sina egna bevekelsegrunder och göra dem tydliga i hopp om att den andre då bättre ska kunna förstå var jag kommer ifrån och varför jag tänker och tycker som jag gör.

Framgent tänkte jag därför försöka skriva lite om min egen ansats till en demokratisk liberalism, samt därtill en del snart tio år gamla skriverier som jag aldrig publicerat men har i anteckningarna och tänkte damma av, i syfte att försöka greppa hur tänkte jag då kontra hur tänker jag nu.

Jag vill också undersöka varför jag engagerar mig i samhällsfrågor, vilka mina drivkrafter är egentligen, i en tid av eskalerande klimatkollaps. Förhoppningsvis kanske det kan intressera potentiella läsare, som kanske kan spegla sig i det då jag tror många brottas med vilka frågor en egentligen bör engagera sig i, hur, och varför. En hel del av det här tänker jag kan mynna ut i både privata förhållningssätt och yrkesrelaterade. För att förstå andra måste man förstå sig själv. Om en kan förstå varför en tänker som en gör blir det enklare att förstå andras utgångspunkter, och om en kan redovisa en del av det blir det möjligt för dem att förstå ens egna.

Tänkte länka ifrån detta inlägg varefter jag får inlägg skrivna.

🇸🇪 Att ha fel: prognistiseringens fundamenta

För några veckor sedan försökte jag förutsäga utvecklingen av samhällsförödelsen av Covid-19 i de länder där dödsfall då kunde observeras i sådan omfattning att det gick att se trendkurvor. Självklart prognostiserade jag fel. Det ligger i själva extrapoleringens natur att det blir fel, då extrapoleringen utgår från diskreta, enkla matematiska kurvor utifrån den observerade gradient som finns att tillgå. Rader av samhällsfaktorer får ju alltid oundvikligen den faktiska utvecklingen att ibland avvika från en sådan gradient i många länder.

Jag vidhåller precis som jag gjorde för några veckor sedan att ”rapporterade dödstal” är ett mycket säkrare mätvärde än ”rapporterade fall”; dödstalen har helt enkelt mycket mindre risk för över- eller underrapportering och är därmed säkrare indikatorer på verklig samhällsförödelse som kan attribueras till viruset.

Jag laborerade med olika scenarion, som man bör, för att visa på just den nyckfullhet som prognostisering alltid innebär – och att man som analytiker hellre bör prata om ”spann” än distinkta, snäva utvecklingslinjer. För Sveriges del var detta under en tid då vi precis hade börjat observera dödsfall i vårt land, något som fick bäring på den extrapolering jag kunder göra om Sverige vid tillfället.

Jag utgick från olika graders polynomialkurvor, som Excel låter en extrapolera ur en observerad mätserie. Såhär skrev jag om påskhelgens möjliga siffror utifrån sådan extrapolering:

I det allvarligare scenariot (tredje gradens polynomial), så närmar det sig rentav 10 000 döda i Frankrike och över 8 000 i USA runt samma helg, medan Storbritannien då skulle ligga omkring 5 000 döda och veckan efter det gå om Iran i antal döda. Även Nederländerna och Tyskland kommer att ha signifikanta dödssiffror.

Italien skulle haft 25 000 döda enligt det ena scenariot och över 35 000 döda enligt det allvarligare scenariot. Spanien över 10 000 enligt det ena, och strax över 25 000 enligt det andra.

I själva verket visade sig nuläget snarare vara följande: Italien strax över 19 000, Spanien strax över 16 000 – Italien definitivt under bägge mina dystra scenarion, och Spanien just nu alltså någonstans mitt emellan de två.

Jag noterade att vi skulle hålla ögonen på Frankrike och USA, då de redan 25 mars kunde konstateras ”rycka ifrån”. Frankrike har just nu 14 000 dödsfall, 40 procent fler än mitt allvarligaste scenario. USA har överträffat all förväntan, de har i skrivande stund runt 20 000 döda, mer än dubbelt vad jag i mitt allvarligaste scenario hade målat upp. Storbritannien likaså, där har dödsfallen dragit iväg till att nu ligga på det dubbla jämför med mitt mest allvarliga scenario. De har nästan 10 000 döda i skrivande stund.

Iran ligger nu på strax över 4 300 döda och en till synes linjär utveckling, inte längre exponentiellt uppböjande. De har rentav överträffat mina projiceringar för några veckor sedan, då ingen av projiceringarna estimerade under 5 000 döda.

Vad gäller Sverige så fick jag rejält fel. Enligt min övning skulle Sverige i det mindre allvarliga scenariot haft omkring 140 dödsfall, och i det mer allvarliga 240 fall. Nederländerna skulle ha haft drygt 1100 alternativt 2750 dödsfall enligt samma extrapolering.

Den faktiska siffran ligger nu på 887 döda i Sverige, och 2643 i Nederländerna. Grafen var bara i startgroparna för Sverige när jag gjorde prognosen den 25 mars och i nuläget är Sveriges utveckling mer lik flera av de stora, globalt uppkopplade länderna.

Den enkla observationen just nu är, med andra ord, att det i Storbritannien och framför allt USA verkar föreligga ett monumentalt misslyckande beträffande hur myndigheter och regeringar lyckats stävja utvecklingen av dödsfall från Covid-19. Även om Sveriges utveckling har vida överstigit det jag projicerade den 25 mars så fäller jag inte en lika hård dom här i vårt land, då de siffror vi hade 25 mars var sporadiska och en plattare kurva kunde väntas utifrån dessa siffror. Den egentliga kurvan för Sverige har liknat den i Frankrike, fast på mindre skala.

För att sätta siffrorna i en rimlig kontext bör vi nämligen se till antalet dödsfall fall per capita, det vill säga att vi tar höjd för den relativa storleken på olika länder. Tar vi detta i beaktande så ser vi att Nederländerna och Storbritannien har haft fler dödsfall per capita än Sverige, medan USA förvånansvärt inte har haft så många dödsfall relativt landets storlek, som man kan tro.

Dessutom blir alla dessa bilder såklart annorlunda om man bryter ner siffrorna per region, vilket det nedanstående exemplet visar.

TL;DR Italien och Iran har överträffat förväntningarna i att stävja antalet dödsfall. Länder som Spanien och Nederländerna följer den väntade kurvan. Frankrike och Sverige har ryckt iväg, och därmed misslyckats – medan Storbritannien och USA verkar ha kapitalt misslyckats i detta avseende.

Den riktigt viktiga parametern, om vi fokuserar på detta med utvecklingskurvornas form, är att titta på är hur utvecklingskurvan ser ut för nya rapporterade dödsfall per dag i ett visst land eller region. Det vill säga, den underliggande rapporteringen, som ligger till grund för hur den ackumulerade kurvan kommer att se ut. Ser denna underliggande faktiska grad av tillväxt ut att accelerera eller avta?

Jätteviktigt är att notera att vi bör tänka ”glidande medelvärde” då rapporteringen av dödsfall är ryckig, med fördröjningar när det varit helger till exempel.

En snabb okulär betraktelse där vi jämför Sverige med USA visar att medelkurvan i Sverige har en lutning på omkring 3 grader i den visualisering vi ser här (min linjära tolkning i gult) men samtidigt en viss tendens mot acceleration (böjning uppåt) vilket inte är bra.

USA:s utveckling däremot, är brantare och med en synbar böj uppåt de senaste veckorna, med en lutning på omkring 8 grader i den visualisering vi ser här (återigen, mitt tillägg i gult). Detta ser verkligen inte bra ut!

Notera hur USA:s kurva är mindre ”brusig” då det är större datamängder; lilla Sverige har ett mycket mindre befolkningsunderlag och större fluktuationer i rapporteringen från dag till dag. I små populationer kan det vara riktigt svårt att dra signifikanta statistiska slutsatser från underlaget. Tänk länder som Nya Zeeland, eller enskilda regioner inom länder. I de fallen kommer det ner till enskilda fall – då är underlaget av mer anekdotisk natur och slumpen spelar mycket större roll.

En spaning jag gjorde runt 25 mars var att om man tittar på denna tillväxtfaktor i antalet dödsfall globalt (siffrorna och visualiseringen kommer från Worldometers.info) så tyckte jag mig se en svagt ökande tendens. Är faktorn över 1 är det ett tecken på exponentiell tillväxt, vilket inte är bra.

Lägesbilden i världen den 25 mars var alltså en svagt tilltagande tendens i tillväxtfaktorn

Men samma observation gjord nu, 13 april, visar på en möjligen avmattande tendens, vilket i sådana fall är jättebra och tyder på att restriktionerna som införts i så många länder världen över får effekt.

Lägesbilden i världen den 13 april kan utläsas som att tendensen i tillväxtfaktorn börjat avmattas

Men notera att detta kan vara en effekt av påskhelgens firande i många länder, något som förstås kan ha fördröjt inrapporteringen de gångna dagarna. Låt oss hoppas att det inte är en påsk-effekt utan verkligen är en avmattning i tillväxtfaktorn på global nivå. Påsken är ju hoppets högtid så det känns rätt att ha den inställningen just nu, i varje fall!

Låt oss återkomma till dessa spaningar om några veckor igen, då kommer vi garanterat att ha nya uppgifter att utgå från och möjligen ställa en uppdaterad prognos.

🇬🇧 Zoom and the necessity of tool-critical tool-use

The ongoing global coronavirus crisis has had numerous side-effects. One of these is that in higher education, lots of colleges and universities worldwide have had to switch to distance-learning tools and online education.

This is a dream-come-true for some, and a nightmare for some. For most of us, the reality of this falls somewhere in the middle of this spectrum. Online learning tools can be a great tool, but as scholars in my field in particular (media and communications) are very aware about, tools always come with built-in biases, norms, expectations, governance models – yet tools can also partially be shaped by how we as users choose to use them, and how we as citizens choose to relate to them and talk about them.

The US-based, fresh startup company Zoom has seen a remarkable, even mind-boggling popularity in the wake of government orders to switch to distance-education only, in many countries across the globe. Zoom offers a nifty, user-friendly tool for video conferencing with two or more (sometimes MANY more) participants. Lots of tax-funded universities, for example here in Sweden, have signed enterprise deals with Zoom that let their staff use the premium version of this tool – and boy, have we seen a flurry of Zoom activity in the Swedish internetz over the last two weeks! It is now reported by Sunet, the state internet infrastructure provider for Swedish universities, that Zoom usage increased by tenfold over the last week or so, and that the company had to buy extra server capacity from Amazon Web Services (platform behemoth and world leader in server infrastructure, effectively serving much of the internet backbone, since more than a decade…) so that some hard cold steel in the new Amazon server farm in Stockholm came to good use.

Chart from Nordunet, showing Zoom activity in the Nordic university networks between February 26 and March 24. Sweden is red, Norway blue, Finland yellow, Denmark green, Iceland orange.

Consequentially, we have seen media effects among users: dons who don new on-screen persona; new social norms blurring the public and the private; normative and even ritualistic uses of the “mic on/off” function, the “wave hand” function; and so on. I have even come across Swedish tech wizards who have become so jaded that they’ve jerry-rigged their webcams to run through Snapchat as a proxy, so that they can enable Snapchat’s real time filters when they are on Zoom!

All is not just fun and games, though – there is a more serious, if not even downright disparaging side of Zoom, irreversibly placing it among the dodgy apps and platforms enumerated in Shoshana Zuboff’s “surveillance capitalism” concept; digital tools that all share one feature in common, namely that they in various ways solicit, harvest, capture and analyze data about their users as part of their business model.

Critical articles are now warning about the company’s data collection and privacy policies. “Whether you have Zoom account or not,” the company’s privacy page states, “we may collect Personal Data from or about you when you use or otherwise interact with our Products.”

The Electronic Frontier Foundation, a well-known NGO that defends civil liberties in the digital world, has noted that a lot of the digital platforms and tools that facilitate connection and productivity in this extraordinary situation of social distancing and quarantines – video conferencing, messaging apps, healthcare and educational platforms – are premised on detailed tracking of users, and sometimes has rather extensive surveillance mechanisms built into them. Zoom is one case in point, where the software for example allows administrators to see things like the operating system, IP address, location data, and device information of each participant in a video conference call.

In terms of business management, as with the amoeba-like surveillance Borg outlined and duly criticized by Zuboff and many others, Zoom forms part of the surveillance-industrial complex, as it does use certain standard advertising tools which require personal data (for example, Google Ads and Google Analytics). They use these tools to help them “improve your advertising experience” as the euphemism goes (f.ex. for serving advertisements on their behalf across the internet, serving personalized ads on their website, and providing analytics services). This is all pretty vanilla today, to be honest – I strongly doubt that many internet users would be upset these days by this form of “taken-for-granted” surveillance with a happy face – just because it’s become exactly that: so very common, so very taken for granted.

In other words, the company still admits it shares some of their users’ data with third parties. Online tech magazine Mashable concludes by noting that privacy sticklers might argue that such activity counts as selling personal data.

More worrying is how much information Zoom allows its meeting hosts to gather. “Depending on what tier of service – from a free option to advanced levels for big companies – a host can make a recording of the conference, have it transcribed automatically, and share the information later with people who aren’t in the meeting.”

In attention-grabbing headlines, Mashable points out the lack of consent that Zoom seems to be OK with among its users: Are meeting participants really notified if and when hosts enable attendee attention tracking, for example? For European users (and users in other legislations with similarly solid privacy protections), how compliant would the potential uses (and abuses) of Zoom be with the GDPR?

To their defence, Zoom’s own communications team points out that “the attention tracking feature is off by default – once enabled, hosts can tell if participants have the App open and active when the screen-sharing feature is in use. It does not track any aspects of your audio/video or other applications on your window.”

Ultimately, privacy sticklers, web mavens with time on their hands and freedom to tinker, and internet hipsters all have the ability to pick up some of the more esoteric, lesser known alternatives to Zoom: Unhangout from MIT Media Lab, for example, or Whereby, a Norway-based, privacy-friendly, and thus more GDPR-compliant video conferencing tool. In the open-source community, Jitsi has become a real competitor to Zoom, with quite good capacity, resilience and user-friendliness.

And of course, we have all the corporate alternatives from already existing, big players like Microsoft (Skype), Google (Hangouts), Apple (Facetime), and so on.

All in all, one very tangible factor is the capacity of digital media tools like these to be compatible with the everyday needs and desires of its users. Network effects mean that whatever service a critical mass of people use will be desirable simply through that popularity appeal. Once certain tools and services become embedded in everyday life, they are sometimes hard to unmount from public and private imagination.

This whole Covid-19 situation is a true crisis. Crises, as we all know, give us researchers of society and culture ample material to ponder upon; simply observing the state of exception in contrast with the normal situation is rewarding in itself.

From within the actual factory of higher education, there is a systematic to be observed, where digital tools for remote teaching and learning in an optimal situation (let us call it the normal mode, mode 1) would always be used in combination with physical, face-to-face meetings. That would be an example of an inclusive logic, a logic of “both-and.” In this crisis situation (let us call it the exceptional mode, mode 2) we are forced to use distant-learning tools only. That, in itself, makes a huge difference!

At the same time, this state of exception also means that we are forced to learn these tools in a much more thorough, engaged sense of the word. We are made to become much more acquainted with them, which in many ways strengthens our abilities within these tools, and hopefully also makes us more attentive, wary of their inherent features, shortcomings, biases, and so on. In the long run, I believe that this will be useful when we ultimately return to mode 1 and want to (keep) using these tools, however in a hopefully much more mindful way! That time, they shall be used as a complement, their uptake will take place in parallel with embodied, situated, offline teaching and learning conditions –not as a 1-to-1 substitute for the real thing, as we see now.

🇸🇪 Prognoser för utvecklingen av dödsfall i Covid-19

Jag har laddat ner dataset från Our World in Data om hur dödstalen för coronavirus Covid-19 fördelat sig hitintills. Till skillnad från mätenheten “rapporterade fall” bedömer jag att “rapporterade dödstal” är ett mycket säkrare mätvärde; det har helt enkelt mycket mindre risk för över- eller underrapportering. Eftersom vi nu börjar ha data som är någorlunda finkornig är det möjligt att börja labba med den, och försöka extrapolera för att se tendenserna. Detta bedömer jag har inte varit riktigt möjligt förrän de senaste dagarna.

Angående detta dataset från Our World in Data så sticker två saker ut:

(1) Sydkorea har inte haft nån särskilt extrem våg om man ser till just dödsfall, de hade 17 döda den 1 mars och nu 126 döda, vilket inte egentligen borde ge anledning till så mycket skriverier. Jag tror inte att vi ska lägga någon större vikt vid Sydkoreas trendlinjer än något annat land, annat än att de var tidiga med att tvingas hantera viruset samt att de har uppvisat väldigt effektiva åtgärder mot spridningen, vilket gör att de iofs kan vara bra som benchmark att sträva mot, men vad beträffar exponentiell spridning så är det faktiskt andra länder som har en tydligare eskalerande tendens, typisk för relativt snabb spridning. Se nedan.

(2) Ryssland fortsätter att rapportera 0 (?!?) döda per dag. Där ligger en hund begraven…

Tittar vi, till att börja med, på världen totalt, så verkar spridningen sedan omkring den 9 mars ändrat tangent, vilket syns framför allt i den visualisering som använder logaritmisk skala. Dödstalen tycks nu ligga på en dubblering per varje fem-sex dagar (t.ex. 8 843 den 19 mars, 18 565 den 25 mars). I Spanien häromdagen noterades en mycket högre spridningstakt än så; här dubblerades antalet dödsfall per varje tre dagar, en mycket snabbare utveckling än den som noterades både i Kina och Italien. Detta visar att spridningen plötsligt kan gå snabbt i enskilda länder eller regioner, och att det kan finnas oförutsägbara fluktuationer i spridningens logik.

Tittar vi på min egen prognosticering så har jag gjort två olika scenarion ifrån två olika polynomiska trendlinjer, andra gradens och tredje gradens.

Polynomial trendlinje, tredje graden
Polynomial trendlinje, andra graden

Enligt dessa extrapoleringar ser vi, i det ena scenariot (andra gradens polynomial), en prognos på omkring 2 000 döda i Storbritannien, nära 3 000 döda i USA och över 4 000 i Frankrike omkring helgen om två veckor, 11–12 april.

I det allvarligare scenariot (tredje gradens polynomial), så närmar det sig rentav 10 000 döda i Frankrike och över 8 000 i USA runt samma helg, medan Storbritannien då skulle ligga omkring 5 000 döda och veckan efter det gå om Iran i antal döda. Även Nederländerna och Tyskland kommer att ha signifikanta dödssiffror.

Kina fortsätter att vara ett helt eget fall (har ej tagit med dem då det inte hade gagnat visualiseringen). Spanien och Italien ska vi inte ens prata om… 😨

Polynomial trendlinje, tredje graden
Polynomial trendlinje, andra graden

Sverige då?

Vi ska inte drabbas av panik. Enligt liknande extrapolering av de dödssiffror som nu faktiskt börjat dyka upp, kan vi även här dra trendlinjerna på två olika sätt. I bägge fallen tycks vi likna Sydkorea i vår utveckling vad beträffar dödsfall i Covid-19. I grafen har jag dessutom tagit med Nederländerna, för bra jämförelse – det är också höggradigt globaliserat, av ringa storlek (17 milj invånare jämfört med Sveriges 10 milj) och har haft en snarlik, demokratiskt försvarbar hantering av coronakrisen och, precis som Sverige, också fått internationell beröm för detta, en spaning som ligger i linje med ledande statsvetare i vårt eget land:

Vi har det samtidigt visserligen rätt väl förspänt i våra länder med hög medborgerlig tillit till institutioner och till varandra som medmänniskor. Juridikexperten Joakim Zander har en läsvärd Twittertråd på samma tema:

Dock ser vi i utvecklingen av corona-dödssiffrorna att Nederländerna i bägge scenarion förefaller få långt fler döda: I polynomial utvecklingskurva av tredje graden kan vi räkna med nästan 3 000 döda i Nederländerna omkring 11–12 april. I polynomial utvecklingskurva av andra graden så blir utvecklingen mindre drastisk, men ändå med över 1 000 döda vid samma tidpunkt. I Sverige rör det sig i bägge scenarion om några hundra döda vid samma tidpunkt.

OM INGET OFÖRUTSETT HÄNDER! måste vi så klart tillägga här. Ta alla dessa siffror med en nypa salt, och se dem som ytterst spekulativa prognoser, baserat på de kurvor vi ser just i dagsläget. Får vi ny data som ger helt andra kurvor vid handen, så får vi uppdatera vår prognos.

Kom dessutom ihåg att dessa dödstal endast är toppen av ett mycket större isberg av döda som kommer att torna upp sig, längre fram. Det vi gör just nu är att köpa tid, bygga bättre resurser i form av adekvata vårdplatser och så vidare, men den stora kullen döda kommer med största sannolikhet att vara oundviklig över tid.

TL;DR

Håll ögonen på utvecklingen i Frankrike och USA, det är mitt tips för nyhetsbevakaren. Vi kommer att se en massa dödsfall även därifrån närmsta tiden, samt även (men i mindre anmärkningsvärd omfattning) Storbritannien. Spanien, Italien och även Iran och Kina kommer alltjämt att fortsätta ha höga dödssiffror.

Och om Ryssland inte rapporterar några dödsfall snart är det mycket märkligt för ett såpass stort land. 🤔

🇸🇪 ”Chill” musik, cynism och emotionell återhållsamhet

Rasmus Fleischer har äntligen börjat blogga lite igen, efter en tids uppehåll. I hans bloggserie om 2010-talets musik skrev han häromveckan om hur något vi skulle kunna kalla “chill” musik kom att dominera årtiondets andra hälft. I nästan alla avseenden håller jag med honom, och jag fick feeling av hans blogginlägg så till den grad att jag själv nu skrivit ihop något, eftersom jag vill lägga till lite till resonemanget. Jag vill anföra argumentet att ”chill” också kan förstås i avseendet emotionell återhållsamhet, ja rentav kyla och cynism.

Om vi fokuserar på mainstreampopen (det vill säga, vi frånser all den mångfald av uttryck som finns ute i otaliga perifera subkulturer men vars inverkan på majoriteten av befolkningen är marginell) så är det inte nog med att den melodiska mångfalden kontinuerligt har minskat sedan 60- och 70-talen. Musiken har blivit långsammare, mer jagfokuserad och repetitiv.

Repetitiva melodier som centrerar kring en enda ton har blivit en gimmick idag, kanske främst exemplifierad av Taylor Swift. Musikologer som Adam Neely har visat hur detta ofta sker parallellt med att betoning läggs på sättet olika ord och fraser uttalas, rytmiskt sett, vilket i förlängningen kan antas stärka artistens relaterbarhet.

Andra musikologer som Dean Olivet har förklarat hur ackordföljdernas funktion på senare tid har kommit att förändras i mainstreampopen, så att det inte längre är lika mycket tonvikt (pardon the pun) på dominanten och att resultatet därmed är mer svävande – hemlöst rentav. Han ror hem en sociologisk poäng som i mitt tycke är en väldigt spännande spekulativ tes:

I mean, Netflix and chill, it’s a crappy job market out there for millennials, I don’t want my music to resolve, to “go home.” Half my friends are living in their parents’ basements. Going home sucks.

Dean Olivet

Med andra ord, en emotionell återhållsamhet som delvis kanske också är ett resultat av en ökad mellanmänsklig hårdhet; en följd av prekariseringen av det sociala livet. Det kanske inte bara anses gammaldags utan även, oskyldigt, vekligt och lite töntigt att på konventionellt vis låta ackordföljderna återgå ”hem” och att musiken upplevs ha en början, mitt och slut. Som småbarnsförälder har jag ofta märkt att det konventionella låtskrivandet, låtsnickeriet som pop- och rockhantverk, främst numer återfinns i barnmusiken(!). Ta svenska formatet Babblarna, riktat till riktigt små barn till exempel, så hittar du soulpop av det slag som enkelt hade kunnat ligga på P3:s spellistor för vuxna under 90-talet.

Förmodligen är ”coolhet” en faktor som spelar in vad gäller musiken riktad till unga vuxna: Även de största artisterna, som rent kommersiellt är mainstream, ger påfallande ofta uttryck för en blasé hållning till emotioner, vilket förmodligen också är huvudorsaken till den mycket mer återhållsamma musikaliska formen under 10-talet.

Inom vår tids största populära idiom, hiphop och R’n’B, är det liksom inte gatusmart att vara för lyrisk, sårbar och konventionellt melodisk – tonarten är ofta moll, uttrycket blasé, referenserna är nihilistiska; tidiga Weeknd är kanske det bästa exemplet på vad som slog an tonen: bdsm, uppgivenhet, pengar och kokain.

Weeknd på den tiden han inte mådde så bra

Även inom de elektroniska stilar som hämtar mer av sitt idiom från avig, kantig och hårt synkoperad undergroundmusik gäller på många sätt samma credo. Jag tänker bl.a. på den Londonscen jag själv varit delaktig och rört mig i under 00-talet, där artister som Actress och Hieroglyphic Being och etiketter som L.I.E.S. Records omfamnats av en scen som helt avgjort är väldigt självmedveten och där många artister och DJs gör allt för att verka ”svåra” nog. Resultatet har blivit att idiomet de senaste tio åren i hög grad präglats av nästan lite komiskt tydliga ansträngningar att vara avantgardistisk och otillgänglig; det är rufft tillyxad ursprunglig Chicago-house och 80-talets cold wave som stått som förebilder, ett hårdvarusound med lo-fi-inslag som brus, distorsion och kompression. Självklart är det soundet i hög grad något som växt fram i medveten kontrast mot arenahousens mjukvarusound, klichéartade mallar och svulstiga vulgaritet, men jag tror inte att det är hela förklaringen.

I sin mest utpräglade form landar det i något som musikjournalisten Simon Reynolds kallar för conceptronica. Detta ska inte förstås som en genre i konventionell bemärkelse utan snarare ett förhållningssätt:

More like a mode of artistic operation—and audience reception—that cuts across the landscape of hip music, from high-definition digital abstraction to styles like vaporwave and hauntology.

Simon Reynolds

I 2010-talets återkomst till den allra mest belgiska cold wave-synthmusiken från det tidiga 1980-talet finns alltså en iskall, atonal, frostig sensibilitet som kanske främst i artisternas personliga framtoning, men även i soundet i sig självt, leder tankarna även till avantgardistiska uttryck från 1920-talets expressionister. Inte konstigt egentligen, i ett politiskt så deprimerande och ångestskapande tidevarv. Kultistiska, libidinala och medvetet mystifierande och knarkiga uttryck likt George Batailles Acéphale-rörelse är ett hedonististiskt gensvar till svåra och mörka tider, och just den typen av idiom har på senare år varit synonym med “det coola” i Berlin, London och Hong Kong.

På senare tid har soundet dock dragits mer mot italiensk ”dream house” och har ett mer ”chill” uttryck i det avseendet. Men även om uttrycken blir mer blommiga och mindre kantigt svårlyssnade så finns det kvar ett förhållningssätt som inte kan kallas för annat än blasé, skulle jag hävda. Intressant är också hur svulstigare genrer som symfonirock och vissa varianter av ambient också går att passa in i denna mörkare, mer cyniska kontext; resultaten må vara mer musikaliskt inställsamma och ornamentalt utsmyckade, men de är knappast optimistiska, glädjefulla eller strävar mot emotionell ”closure”.

Länkarna mellan vår tids synthdrivna genrer och tidigare europeiska förlagor är numer fler och mer komplexa och mångfacetterade än under den tidiga hiphopens, electrons och technons framväxt då den slitna parallellen till Kraftwerk ständigt återkom bland journalister och musikologer:

Dels finns i dagens trap en sensibilitet som påminner om Bowies ”Low”-period, frostiga synthackord som påminner om Berlinmuren, en återhållen kylig mitteleuropäische Geist.

Östtyska synthpionjären Reinhard Lakomy

Eller för att röra oss över till Frankrike och den ursprungliga förlagan till Daft Punk, duon Jacky Giordano och Bernard Fevre vars discoprojekt Black Devil, till exempel, är högrelevant för samtida IDM- och gubbdiscorävar.

Jacky Giordano, under namnet Joachim Sherylee

Jämför detta med nutida trap, inte minst Mike Deans produktioner!

Sammanfattningsvis skulle jag helt klart hålla med Fleischer om att alla de här musikaliska uttrycken i någon mening äger rum mot bakgrund av ett (mer eller mindre aktivt medvetet) kristillstånd – klimatsammanbrott, högerpopulism och geopolitisk oro, men något som även spelar in, skulle jag mena, är en prekariserad arbetsmarknad, ett mer blottlagt socialt liv där psykisk ohälsa och kroppslighet ges öppna uttryck vilket i grunden är progressivt men samtidigt (skulle jag mena) exponerande och ansträngande, samt ett digital imperativ som sätter sin prägel rent medietekniskt på kommunikationen och de kulturella uttrycken.

Så att musik som är vid första anblick ”chill” skulle vara i någon mening tröstande håller jag inte med om. Som electronicaartisten Holly Herndon sa, i ett svar till Lisa Ehlin på Twitter häromdagen: ”there is a general thirst for dystopia that is boring”.

Ett blasé, emotionellt återhållsamt och uppgivet uttryck verkar en sorts default idag. Det känns begränsande.

🇸🇪 Datainfrastrukturell realism bör inte leda till alarmism

Vi går snart in i ett nytt decennium och det är tydligt att vår tids digitaliseringspolitik präglas av territoriell maktkamp, på en rad nivåer från den globala till de nationella och sektoriella. Detta blir tydligt i den pågående debatten i förvaltningsvärlden i kölvattnet av den amerikanska lagen Cloud Act.

TL;DR – jag skriver om utmaningarna när myndigheter vill använda sig av digitala tjänster som tillhandahålls av företag med säte i stora länder utanför Sveriges gränser och att känsliga data om medborgare och det egna landet då kan riskera att bli mindre säkra än på inrikes datatjänster. I slutet nämner jag några praktiska lösningar.

I fredags skrev Försäkringskassans generaldirektör Nils Öberg på DN Debatt om hur den amerikanska lagen Cloud Act innebär att amerikanska myndigheter ges rätt att begära ut data från amerikanska tjänsteleverantörer, oavsett var i världen informationen lagras. Detta skapar rättsosäkert läge när svenska myndigheter använder amerikanska molntjänster från till exempel Microsoft, Google och Amazon, menar Öberg. 

Jag håller med Öberg om behovet av en tydlig myndighetsgemensam strategi och en långsiktig handlingsplan, då svensk digitaliseringspolitik länge varit slående i sin avsaknad av visioner och konkreta målbeskrivningar. Oklarheterna kring de digitala tjänsteföretagens rättssäkerhet i skuggan av Cloud Act har skapat en slitning inom svensk offentlig förvaltning. Under mer än ett år har olika argument stötts och blötts beträffande myndigheters bruk av molntjänster. Det är bra att Försäkringskassan nu publicerar en vitbok, som kan läggas jämte det informationsmaterial som Sveriges Kommuner och Regioner lade ut nyligen, då det tidigare var sparsmakat med vägledning i frågan och det många skämtsamt kallar ”kvasi-myndigheten” eSam ensamt tog på sig tolkningsföreträde i frågan om molntjänster i det offentlig verksamhet.

Viktigt att tillägga är att Öbergs egen myndighet, Försäkringskassan, också är den som fått i uppdrag av regeringen att hantera många av de här frågorna. Statens servicecenter, en stödmyndighet för digitala upphandlingar, rapporterade tidigt 2017 om möjligheterna för statliga molntjänster. Sedan briserade Transportstyrelse- och 1177-skandalerna. Nyligen tillsattes en ny utredning av förutsättningarna för en statlig molntjänst kontra möjligheterna för myndigheter att använda sig av privata tjänsteleverantörer. Under tiden har just Försäkringskassan fått uppdraget att agera rådgivande part för myndigheter i dessa frågor. Kanske Öberg själv tolkar det som att Försäkringskassan ska få huvudansvaret i den nya statliga molninfrastrukturen, även om detta är långt ifrån säkert. Kanske besparingar kan göras genom en gemensam statlig molntjänst för myndigheter, men det tar åratal att införa en sådan infrastruktur. 

Digitaliseringen av välfärden är alltså föremål för en rad kraftmätningar, inte bara mellan privat och offentlig sektor beträffande vem som ska få lov att tillhandahålla viktig framtida infrastruktur.

Liksom det inom privat sektor finns viss konkurrens, finns det i den offentliga förvaltningsapparaten också en konflikt om vilken myndighet som ska få exklusivt ansvar eller mandat att styra. Och oavsett var infrastrukturerna ”bor” någonstans i termer av datorhallar och servrar kommer de att behöva förhålla sig till den globala ordning som upprättats där en handfull gigantiska företag, nästan uteslutande av amerikanskt och kinesiskt märke, bygger hela ekosystem av sammankopplande infrastrukturer som närapå alla nya digitala tjänster och produkter på olika sätt ansluter till. Vi samhällsforskare beskriver det som ett plattformssamhälle

Digitalisering är infrastruktur, och en geopolitisk dimension löper genom digitaliseringen. Detta inverkar på vad som sker ute i institutioner och verksamheter – och i människors digitala apparater, i de mest intima, privata sfärer. Myndighetssveriges krumbuktartade reaktioner på amerikanska Cloud Act kan ses som lokala reaktioner på de tektoniska rörelserna mellan globala, geopolitiska maktblock.

Och kom ihåg att även EU:s ministerråd är inbegripna i en polisiär kapprustning om möjligheter till uthämtning av persondata från digitala plattformar. Risken är att lagstiftare tummar på rättsliga principer som Europa historiskt stått upp för, i syfte att komma åt individer som riskerar att utföra kriminella eller andra samhällsomstörtande handlingar. Detta skrev jag nyligen om, här på bloggen och på Svenska Dagbladets debattsidor.

Vadan dessa ofta rätt drastiska reaktioner bland lagstiftare, politiker och myndighetschefer – nu, i jämförelse med tidigare? Det är nästan som att förvaltningsapparaten i olika länder lagt i en högre växel, kanske eftersom de potentiellt dystopiska effekterna av vår tids befintliga digitala infrastrukturer börjat bli tydliga för så många. Det kan vara som informationssäkerhetsexperten Fia Ewald konstaterade tidigare i vintras, i antologin Plattformssamhället som jag var redaktör för:

Ostadigheten i digitaliseringsutvecklingen ger en förklaring till hur staten förhållit sig till outsourcing inom IT-området och den omogenhet som finns när det gäller att hantera den ökade användningen av externa leverantörer. Detta påverkar inte minst säkerhetsområdet där bristen på nationell infrastruktur även gett en brist på gemensam säkerhetsarkitektur.

Ewald i Plattformssamhället, s. 156

Därför idkas idog kritik av plattformskapitalismen även på Göteborgspostens ledarsida, noterar jag. Ledarskribenterna där, med Adam Cwejman i spetsen, rasar mot Göteborgs stad för att de upphandlat Microsoft Office 365 och kritiserar att digitaliseringspolitikens svängdörrar mellan näringsliv och stat är för öppna. (Jag undrar om Göteborgsposten är lika stringenta i denna kritik även vad gäller frågor som privatiseringen av skola, vård och andra samhällsbärande och offentligt finansierade verksamheter… Äsch, det är ett sidospår.)

Frågan är bara om den idealism Cwejman här anför trumfas av realpolitikens pragmatism: Vissa typer av digitala tjänster kan vi i nuvarande stund inte producera i Sverige utan att göra en blek kopia. Till och med den riktigt pålästa och seriösa Amelia Andersdotter, som också är en av de som påtalat riskerna med att svenska myndigheter begagnar sig av utländska molntjänster, har ju i samma antologi jag citerade ovan samtidigt bekräftat att säkerheten i IT-produkter generellt sett tenderar vara högre i vissa konsumentinriktade amerikanska företags produkter än i europeiska konsumentinriktade produkter, mycket eftersom de amerikanska stora, etablerade tjänsterna växt fram i en miljö där aktörer som inte beter sig ställs inför direkt ansvarsutkrävande i form av stämningar och så vidare (Plattformssamhället, s. 158).

Dåliga inhemska produkter kanske visar sig hjälpa ännu mindre mot utländska försök att attackera eller missbruka. Är det rimligt att kommuner eller myndigheter själva ska bygga egna datacenter där kommuninvånarnas känsliga information ska bo? En höggradigt effektiv serverhall i Åtvidaberg där Åtvidabergsbornas data hålls säker inom lås och bom. Ska varje sjukhus och vårdcentral ha varsin fullständigt autonom serverinfrastruktur? Självklart finns en skala av rimlighet här som vi behöver förhålla oss till.

Låt oss återkomma till bristen på koll inom det höga svenska garnityret av lagstiftare, politiker, myndighetschefer och andra beslutsfattare. Det är något som betyder att kompetensen att svara på många av frågorna idag – vare sig du gillar det eller inte – i väldigt hög grad återfinns inom näringslivet. Nu, inför 2020, tycks det som att svenska beslutsfattare på olika nivåer äntligen har börjat röra på sig, och utvecklingen går snabbt. Uppdrag delas ut hit och dit för att utreda det mesta. Men att vi är där vi är nu – med en, låt oss säga, mer aktivistisk förvaltningskår – är inte så mycket på grund av näringslivet, det är på många sätt också tack vare näringslivet. Visst må det vara så att vissa näringslivsrepresentanter därigenom hamnat nära politiken i de här frågorna, men det avspeglar mer än någonting annat ett 2010-talets tillstånd av att ha haft stor passivitet inom statsapparaten i dessa frågor under en längre tid, vilket gjort att de få som haft koll i regel varit näringslivsnära individer.

Här är grejen: Svensk digitaliseringspolitik utspelar sig mot bakgrund av ett stort globalt maktspel. Men att identifiera detta får inte leda till alarmism.

Risken finns att inlägg som de hos Göteborgsposten förstärker en sorts polarisering av digitaliseringsdebatten innan den ens kommit igång tillräckligt brett.

Samtidigt är huvudpoängen att digitaliseringspolitiken år 2020 ser ut att på många sätt ha blivit en bricka i ett större globalt geopolitiskt spel. Den första ut att replikera Öbergs originalartikel var ju till exempel en representant för American Chamber of Commerce som förklarar att det är orimligt med denna nya europeiska beröringsskräck beträffande amerikanska molntjänster. Det säger något.

Det hela knyter an till den europeiska digitaliseringspolitikens kanske just nu viktigaste enskilda aktör: Den österrikiska juristen och rättsliga aktivisten Max Schrems, som häromdagen besökte Stockholm och under sin keynote på Internetdagarna anförde att vi genom att faktiskt tillämpa europeisk lagstiftning kan ställa tydligare krav på gränsdragningen mellan EU och USA. Som Andersdotter nämner:

Problemen med dataöverföringar till USA har varit kända sedan mitten av 1990-talet. Redan på 1970-talet påtalades att ökat beroende av amerikanska hård- och mjukvaror försatte Sverige i en svårfrånkomlig beroendeställning. […] I oktober 2015 fastställde EU-domstolen det som borde ha varit känt sedan 2004: att USA inte ger tillräckliga garantier för europeiska medborgares dataskydd.

Max Schrems keynote på Internetdagarna i Stockholm, mån 25 nov 2019

Antiterrorlagstiftningen och de mandat som gavs till National Security Agency under Bush och Obama betyder att vi vet att bakdörrar redan finns – oaktat Cloud Act! Att, som Schrems gör, adressera detta är att adressera strukturella skillnader på en högre nivå än enkom Sverige, och det görs i skrivande stund genom en rad olika pågående rättsfall som testar EU-lagarnas tillämpbarhet i en geopolisk kontext. (Mer information om detta kommer – bland annat via tankesmedjan Fores som jag samarbetar med.)

En praktisk lösning jag har hört diskuteras är att olika nivåer av kryptering kan erbjuda en teknisk workaround: Genom att själva kryptera det som läggs på de amerikanska centraliserade tjänsterna kan svenska tjänstemän försvåra för eventuella utländska rättsväsenden som vill lägga tassarna på svenska medborgares personuppgifter.

Detta riskerar dock att bli väldigt svårjobbat, och medför dessutom ett otroligt stort ansvar om myndigheten tänker använda den starkaste, mest omfattande graden av kryptering. Var ska de lagra nycklarna, och vem ska få ansvar för dessa, till exempel? En topphemlig bunker i Åtvidaberg, där den enda nyckeln till hela den svenska skatteinfrastrukturen ligger i byxfickan på en vaktmästare som heter Örjan.

En mindre dramatisk lösning är att skapa silos, alltså separata uppsättningar molntjänster för olika typer av data. Somliga data brukar vara oerhört kryptiska på egen hand, och man kan bygga system så att tjänstemän vid varje enskild avläsning och analys i respektive medborgares fall behöver sätta samman data från minst två olika källor. En silo kan bo hos en amerikanskägd IT-tjänsteleverantör och en annan kan bo hos en annan leverantör. Detta skulle försvåra den praktiska uthämtningen av tolkningsbar information om enskilda på ganska kostnadseffektivt sätt.

Slutligen bör man dessutom beakta svenska myndigheters möjlighet till snabb migrering av data till annan leverantör i händelse av att en begäran skulle göras från en amerikansk domstol. Förmodligen bör det finnas en riskanalys och en handlingsplan där sådan snabb migrering kan vara en metod för att föregripa domstolsärenden, som ju brukar bli offentliga i samband med att en domare i tredje land utfärdar en order om husrannsakan som är det som ger mandatet för det landets polismyndigheter att begära ut data.

En av de publicerade replikerna till Öberg anför ett liknande argument. IT-experten Peter Waher, som bl.a. jobbar med IEEE, påpekar att känsliga uppgifter inte alls alltid kommer att behöva lagras i molnet, då det redan idag finns lösningar som innebär att känsliga data kan lagras decentraliserat. Sådana lagringslösningar kan bidra till att minimera hoten mot Sveriges digitala suveränitet och den personliga integriteten.

Detta argument liknar de lösningar som man i USA och Storbritannien faktiskt implementerat, där olika typer av data skyddsklassas på olika sätt och man i Storbritannien har inrikes så kallade ”Crown Hosting Data Centres” och även USA har speciella inrikes kategorier av molnlösningar specialanpassade för känsliga data. Så även om dessa länder på det stora hela förmodligen inte har en lika hög svansföring vad beträffar autonoma digitala myndighetstjänster som exempelvis Tyskland (vars statliga molntjänst Bundescloud, baserad på lokalt framtagen mjukvara, hålls fram av Cwejman som en förebild) så är en pragmatisk hållning att till syvende och sist skilja på data och data.

Viss data kan få fortsätta bo på kommersiellt drivna plattformar – givet att lagstiftare ställer adekvata och rättvisa samhälleliga krav på dessa tjänsteleverantörer – medan andra data rimligtvis inte bör bo på sådana plattformar, och ytterligare en kategori av data förmodligen kan bo på sådana plattformar men bör säkras ytterligare, till exempel genom olika former av decentralisering och kryptering.

🇸🇪 Twin Peaks på 4½ timme

Den här youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete på att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lång videoessä. Mängder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhållande imitation av David Lynch röst!)

Dokumentären säger väldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. Många kopplingar till mitt fält, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhållning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poäng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstå 1900-talets USA, utan också underströk mediernas rituella roll), samt (insåg jag nyss) även Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lära känna” karaktärerna på tv). Fan, den här fyratimmarsdokumentären puttrar ju verkligen fram på raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i själva dokumentären).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vändpunkt av något slag. I dokumentären förtydligas att det var dagen efter det datum då den allra sista serialiserade biograf-följetongen släpptes. Detta var alltså den dag då tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

Slående nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, är ett centralt begrepp för att förstå Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentären. 

Vi kan förstås också jazza loss på mer psykologiserande teorier, såsom Laura Mulveys tes om skoptofili och åskådarens begär och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som äger rum på skärmen.

Det handlar väldigt mycket om hur karaktärerna i serien är manifestationer av publiken själva – men även av regissören själv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör återkommande symboliska poänger, i fullständig klartext, om dessa parasociala relationer som sådana. Den berättar tydligt för tittaren, gång på gång, vad de olika karaktärerna och vändningarna har för symbolisk innebörd. Så coolt att kunna se detta när man väl fattat konceptet. Allt faller på plats. 

(Detta är ju väldigt mycket som när en av mina bästa vänner berättade om de tio ledtrådar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken när Mulholland Drive släpptes, och som fullständigt öppnar upp den filmen. Jag får fortfarande gåshud när jag läser om den första ledtråden och den svärta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som är dröm, och hur kudden är en trösterik men ack så ynklig metafor eftersom det som den implicerar är att Dianes verkliga värld bara är mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vår vän Rosseter, är att serien är en tv-serie som handlar om tv, och som är självmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden på hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete är en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper därmed är en sorts ställföreträdare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet är att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) är en metafor för den elektriska elden av underhållningsvåld, den meningslösa loop av begär som mest bara leder till ändlös fortsatt förstärkning av samma begär. I förlängningen är det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det är egentligen en väldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han är ju en starkt moralisk berättare, precis som andra samtida mästare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berättare gör är att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vår tid – som likväl kan tänkas vara orsakad av kapitalismens värsta excesser och nyliberalismens värdenihilism som av 68-vänsterns kulturella vändning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men färgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 år tidigare är Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mångfald på duken – där persongalleriet är nästan oöverskådligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch återkommer till, ständigt och jämt, är att självisk uppmärksamhetskultur leder till själslig korruption medan det eftersträvansvärda är transcendentalt meditativ balans. Han är ju sedan länge en förespråkare av transcendental meditation, det är allmänt känt, och det tas också upp i dokumentären. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt på tittaren. Ni begär closure men det ni egentligen behöver är balance”. 

Ja, han säger det: Det finns godhet och ondska i världen. En och endast en tolkning är den avsedda. Och ja, han säger att det finns en absolut moral i världen, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han är essentialist! Det här är ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det är precis tvärtom.

Så om du liksom bara ”råkar” ha 4 ½ timme över…. kolla gärna in dokumentären. 😍