🇾đŸ‡Ș Postmodernism, del 2: Det var uppenbart redan vid millennieskiftet

Det hÀr Àr det andra inlÀgget i en serie blogginlÀgg om postmodernism. Det första inlÀgget introducerar Fredric Jamesons skildring av det postmoderna tillstÄndet genom relativt personliga betraktelser av populÀrmusiken.

Visst kan postmodernismen vara rÀtt snÄrig att förstÄ som koncept, om man inte Àr van att tÀnka som en historiker. Jag förstÄr varför mÄnga ryggar inför konceptet, eftersom det ofta rör sig om sÄ luddigt formulerade teorier och spridda, osammanhÀngande utsagor dÀr somliga menar en sak, andra en annan. Som vanligt Àr det viktigt att formulera sig en egen förstÄelse av begreppet först, innan en faller in i affekt.

Sedan jag skrev det förra inlĂ€gget hann en tragisk sak intrĂ€ffa, nĂ€mligen bortgĂ„ngen av den mycket klarsynta, ödmjuka och kreativa antropologen, aktivisten och filosofen David Graeber. Hans verk kan jag varmt rekommendera, bĂ„de de essĂ€er han skrev (mycket kommer nog att samlas i bokform nu efter hans död), och böcker sĂ„som den magistrala Skuld: De första 5000 Ă„ren och den skarpsynta Reglernas utopi: Om teknologi, enfald och byrĂ„kratins hemliga fröjder.

I förra inlĂ€gget skrev jag om tioĂ„riga tidsspann, men herregud nu upptĂ€cker jag att det rentav Ă€r tjugo Ă„r sedan han skrev boken Toward an Anthropological Theory of Value (2001).

Det Àr alltsÄ tjugo Är sedan han förklarade dessa saker pÄ detta enkla sÀtt:

Det var egentligen aldrig mĂ„nga forskare som var villiga att faktiskt kalla sig ”postmodernister”. Men pĂ„ sĂ€tt och vis var det just detta som gjorde termen sĂ„ kraftfull: ”postmodernism” var inte nĂ„got som nĂ„gon föreslog utan ett fullbordat faktum som alla helt enkelt var tvungna att acceptera. FrĂ„n och med 1980-talet har alltsĂ„ ”postmodernism” ofta presenterats genom en rad argument som kan sammanfattas i karikatyrform i den hĂ€r stilen: 

1. Vi lever nu i en postmodern tidsÄlder. VÀrlden har förÀndrats; ingen Àr ansvarig, det hÀnde helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra nÄgot Ät det, utan vi mÄste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.

2. Ett resultat av vÄrt postmoderna tillstÄnd Àr att system för att förÀndra vÀrlden eller det mÀnskliga samhÀllet genom kollektiv politisk handling inte lÀngre Àr genomförbara. Allt Àr uppdelat och fragmenterat; försök att systematiskt förÀndra samhÀllet kommer antingen att visa sig vara omöjliga eller landa i totalitÀra mardrömmar.

3. Även om detta tycks lĂ€mna lite utrymme för mĂ€nsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt. Legitima politiska Ă„tgĂ€rder kan Ă€ga rum, förutsatt att det sker pĂ„ en personlig nivĂ„: genom utformning av subversiva identiteter, olika former av kreativ konsumtion och liknande. SĂ„dana handlingar Ă€r i sig sjĂ€lva politiska och potentiellt befriande.

David Graeber (2001: x)

Graeber Ă€r noga att pĂ„peka att ovanstĂ„ende Ă€r en grov förenkling; de faktiska argumenten i de teoretiska utsagor som gjordes vid den hĂ€r  tiden var vanligtvis oĂ€ndligt mer komplexa. ÄndĂ„ hade de nĂ€stan alla gemensamt att de bar olika versioner av dessa tre teman. 

NĂ„vĂ€l, jĂ€mför dem sedan, skriver Graeber, med argumenten som började höras pĂ„ 1990-talet, ofta i vĂ€ldigt populĂ€ra massmedier, om ett fenomen som pĂ„ den hĂ€r tiden kallades ”globalisering”:

1. Vi lever nu i den globala marknadens tidsÄlder. VÀrlden har förÀndrats; ingen Àr ansvarig, det hÀnde helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra nÄgot Ät det, utan vi mÄste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.

2. Ett resultat av vÄrt detta Àr att system för att förÀndra vÀrlden eller det mÀnskliga samhÀllet genom kollektiv politisk handling inte lÀngre Àr genomförbara. Drömmar om revolution har visat sig vara omöjliga eller rentav producera totalitÀra mardrömmar. Till och med alla de idéer om att förÀndra samhÀllet genom fria demokratiska val behöver nu överges i den globala konkurrensens namn.

3. Även om detta tycks lĂ€mna lite utrymme för mĂ€nsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt: Marknadsbeteenden, och i synnerhet individuella konsumtionsbeslut, Ă€r i sig demokrati. De Ă€r verkligen den demokrati vi nĂ„gonsin kommer att behöva.

Graeber (2001: x–xi)

Ser du parallellerna?

Dock noterar Graeber att det naturligtvis funnits en enorm skillnad mellan de tvĂ„ argumenten. För dem som hyllade postmodernismens lov var de centrala pĂ„stĂ„endena att mĂ€nniskan hade intrĂ€tt in i en vĂ€rld dĂ€r alla totaliserande system – vetenskap, mĂ€nsklighet, nation, sanning och sĂ„ vidare – hade splittrats. Det stod klart och tydligt för dessa teoretiker att det inte lĂ€ngre fanns nĂ„gra stora mekanismer för att sy ihop vĂ€rlden, göra den hel, som vore vĂ€rlden uppdelad i inbördes ojĂ€mförbara, osammanhĂ€ngande fragment. Enligt det sĂ€ttet att se pĂ„ vĂ€rlden gick det alltsĂ„ inte ens att förestĂ€lla sig att det skulle kunna finnas en enda vĂ€rdeskala för att mĂ€ta saker.

Nyliberalerna, Ă„ andra sidan, kallades de som sjöng den globala marknadens lovsĂ„ng. Denna omfamnade de som det enskilt största och mest monolitiska mĂ€tsystem som nĂ„gonsin skapats, ett totaliserande system som Ă€r kapabelt att underordna allt – varje objekt, varje bit land, varje mĂ€nsklig kapacitet eller relation – till en enda vĂ€rdestandard. (Ser ni för övrigt parallellerna med diskurserna om digitaliseringen? Jag och Eric SchĂŒldt likstĂ€llde denna tendens, argumentet att ”allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras” med en globalt uppslukande pyramid som Ă€ter allt i sin vĂ€g, i vĂ„r bok Framtiden, 2011.)

Det som Ă€r fullstĂ€ndigt slĂ„ende Ă€r att Graeber konstaterade allt detta redan för tjugo Ă„r sedan. 

Fattar ni hur lĂ„ngt efter den allmĂ€nna idĂ©debatten Ă€r, inte minst i Sverige? 
För Ă€nnu Ă€r det mĂ€ngder av mĂ€nniskor – jag ser dem i sociala medier, hör dem i samhĂ€llsdebatten – som framhĂ€rdar i blindo. Framför allt menar jag dĂ„ det senare lĂ€gret, de som fortsĂ€tter att nattstĂ„ndet befinna sig i den nyliberala tankemodellen, vĂ€rldsbilden dĂ€r allt behöver inordnas marknadens logik eftersom det ju Ă€r ”en global konkurrens”. Det Ă€r som att denna bild Ă€r sĂ„ stark, den Ă€r ju dessutom en social och materiell verklighet som skapas pĂ„ nytt varje gĂ„ng nĂ„gon uttalar besvĂ€rjelsen och agerar dĂ€refter. (Denna performativa aspekt av ekonomin och ekonomiforskningen Ă€r nĂ„got som just Graeber, i likhet med franska forskare som Michel Callon, Bruno Latour, Isabelle Stengers, Luc Boltanski och Eve Chiapello, hjĂ€lper oss att förstĂ„.)

Och redan 2001 sĂ„g Graeber överlappningen – att de som kritiserar postmodernismen, som vĂ„r gode Jameson till exempel, egentligen kritiserar den globala, nyliberala kapitalismens effekter, vilka ju Ă€r exakt de som postmodernismen sĂ€gs innebĂ€ra: Avsaknad av gemensam moralisk/etisk vĂ€rdeskala (men, mĂ€rk vĂ€l, en universell administrativ/byrĂ„kratisk vĂ€rdeskala), ett moras av kulturella uttryck och tillhörigheter utan egentliga gemensamma utgĂ„ngspunkter, allting uppdelat och fragmenterat, kollektiva politiska projekt dömda att dĂ€rför aldrig hitta nĂ„gon verklig ideologisk resonansbotten
 

Likafullt betyder det att de som firade postmodernismen egentligen till stor del firade effekterna av det universella, administrativa och byrĂ„kratiska, i grunden amoraliska marknadssystemet, som liksom alla totaliserande vĂ€rdesystem tenderar att kasta alla andra i tvivel och oordning. 

Det anmĂ€rkningsvĂ€rda var att de inte mĂ€rkte detta faktum. Hur kan det komma sig att mĂ€nniskorna var sĂ„ blinda för den historiska situation de befann sig i? Och varför var det sĂ„ svĂ„rt för de som trots allt tycktes hysa en sorts vurm för det som postmodernismen levererade att komma pĂ„ ett sĂ€tt att kritisera det system som pĂ„ sĂ„ mĂ„nga sĂ€tt samtidigt var rakt motsatt allt det de ofta sörjde och efterlyste? 

Nu, tjugo Ă„r senare, Ă€r det uppenbart att vi upplever ett historiskt skeende dĂ€r grunderna för dessa tvĂ„ aspekter av samhĂ€llsordningen blir oerhört tydliga för oss, i varje fall om man vĂ€ljer att vĂ„ga se. 

Det jag numer kommit att tĂ€nka Ă€r att den fossilberoende kapitalismen nĂ„tt vĂ€gs Ă€nde, att det som möjliggjort det hysteriskt expansiva system av global industrikapitalism – och den mĂ„ngfald av konsumtion, materiellt överflöd och pĂ„följande kulturella uttryck det medfört – nu uppdagas som en gigantisk planetĂ€r fĂ€lla. 

Halten koldioxid i atmosfĂ€ren rusar uppĂ„t, uppĂ„t, uppĂ„t och vi kan inte lĂ€ngre andas. 
Egentligen var det bara fem-sex Ă„r efter Graebers ovanstĂ„ende argument som fundamenten för den globala marknadsordningen kom att börja skĂ€lva. I Sverige upplevde vi aldrig effekterna av den globala finanskrisen 2006–2009 speciellt hĂ„rt, vi hade en gynnsam position och kunde pĂ„ avstĂ„nd betrakta den vĂ„g av foreclosures och uppsĂ€gningar som sköljde över stora delar av vĂ€rlden.

Jag minns hur jag Ă„tervĂ€nde till London pĂ„ besök 2009 och hur annonstavlorna gapade tomma pĂ„ London Bridge Station; ”Gör reklam hos JCDecaux” stod det, ett solklart tecken pĂ„ lĂ„gkonjunktur nĂ€r annonsplatserna inte gick att sĂ€lja. Samtidigt i Stockholm var det trendigt med sĂ„ kallad ”stekarkultur”. Swedish House Mafia spelades pĂ„ utestĂ€llena, armarna viftades spikrakt upp i luften och uttryck som ”glassigt”, ”vaska” och ”nice” vittnade om en mentalitet dĂ€r den enda riktningen var upp, upp, upp. Till och med indiepopparna drogs med i att hĂ€nga pĂ„ Stureplan, oavsett hur vĂ€nsterpolitiska de egentligen sade sig vara i sina allmĂ€nna vĂ€rderingar. 

I USA och Storbritannien, de lĂ€nder som nyliberalerna vid den hĂ€r tiden sneglade pĂ„ som förebilder vad gĂ€llde lusten att privatisera skattefinansierade verksamheter och skapa mer valfrihet för medborgarna, hade krismedvetandet börjat intrĂ€da hos mĂ„nga redan för tio Ă„r sedan; den Occupy-rörelse som Graeber var med att grunda var just ett uttryck för detta. MĂ„nga av dem som drogs med kunde tydligt se effekterna av den globala marknadsordningen, dĂ€r tidigare fattiga lĂ€nder som Kina förvisso kunde öka sitt vĂ€lstĂ„nd men med ökade klyftor inom i praktiken jordens alla lĂ€nder som bieffekt (nĂ„got som bl.a. ekonomiforskaren Branko Milanović visat). 

Aktivisterna inom rörelser som Occupy och, med risk för att förenkla, Ă€ven den sĂ„ kallade arabiska vĂ„ren verkade ha starka föraningar om att nĂ„got var helt snett, men vad som saknades var det dĂ€r förenande narrative, en gemensamt delad positiv vision om vad som i stĂ€llet borde uppnĂ„s. Rörelserna blev reaktiva, de samlades frĂ€mst kring allt det som alla kunde enas om att de inte ville ha: militarism, rasism, sexism, ökade inkomstskillnader, fallande nivĂ„er av investeringar i offentlig vĂ€lfĂ€rd
 Flera inom mitt eget fĂ€lt, som Zeynep Tufekci och Paolo Gerbaudo, har skildrat detta aktivistiska modus, negeringens vĂ€nsterpolitik. Jag var sjĂ€lv aldrig delaktig, och vill inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt förminska dessa rörelser, men det var stĂ€ndigt nĂ„got som saknades. 

Återigen, Graeber, 2001: 

Förmodligen Ă€r orsaken att de som anvĂ€nde termer som ”postmodernism” faktiskt inte sĂ„g sig sjĂ€lva krĂ€va nĂ„got. De skrev aldrig manifest för nĂ„gon postmodernistisk rörelse. De tĂ€nkte att de helt enkelt beskrev nĂ„got som redan Ă€gde rum, obevekligt, genom en eller annan typ av strukturell kraft.

Graeber (2001: xi)

För att sammanfatta:

Ett problem med postmodernismen Ă€r att den blivit ett catch-all-begrepp som inte alltid har sĂ„ mycket att göra med de mer stringenta definitioner som de ursprungliga teoretikerna inom kulturvetenskaperna jobbade med. I den allmĂ€nna debatten har den svepande rubriken ”postmodern” slarvigt kommit att beteckna en allmĂ€nt icke-auktoritĂ€r, mjuk, mer reflexiv samhĂ€lls- och livssyn som understryker mĂ„ngfald och olika former av estetisk relativism och vĂ€rderelativism.

Ofta antas begreppet idag vara synonymt med politikens svĂ€ngning gentemot olika former av ”identitetspolitik” dĂ€r konservativa likvĂ€l som progressiva bekĂ€nner fĂ€rg i sĂ„ mĂ„tto att politiken för dem kommit att handla om ett kulturkrig dĂ€r en konservativ kultursyn stĂ„r mot en emancipatorisk, men dĂ„ mĂ„ste man hĂ„lla i minnet att de ursprungliga postmodernisterna varken var sĂ€rdeles marxistiska eller för den delen anförde idĂ©n om gruppidentiteter. Framför allt det senare förefaller vara viktigt för den sĂ„ kallade identitetspolitiska vĂ€nstern, i sĂ„ mĂ„tto att politiken handlar om att ge olika grupper erkĂ€nnande. Men sĂ„dana gemensamma identitetsprojekt pĂ„ gruppnivĂ„ Ă€r för postmodern teoretiker antingen nĂ„got som Ă€r omöjligt att fĂ„ till stĂ„nd, eller nĂ„got som över huvud taget inte lĂ€ngre existerar, i och med intrĂ€dandet i den postmoderna eran.

Det Àr just inom sÄdana snÄriga samtida politiska konflikter som det, ofta frÄn konservativt hÄll, anförs att postkolonialism, marxism och postmodernism skulle vara samma sak, men det Àr de inte nödvÀndigtvis. Saken blir i och för sig inte lÀttare av att det ofta beror pÄ vem man frÄgar. Och med de orden Àr vi plötsligt tillbaka dÀr vi startade detta blogginlÀgg.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s