🇾đŸ‡Ș Att famla

Det hÀr Àr en uppföljning pÄ ett inlÀgg jag skrev tidigare i Är, om det dÀr med att utforska sina egna bevekelsegrunder, att lÀra kÀnna sig sjÀlv. Det kan kopplas till de nÀtkulturer och akademiska kulturer som finns dÀrute, vilka ofta Àr slÄende olika i det att de förra sÄ ofta handlar om validering medan de senare handlar om kalibrering.

Venkatesh Rao skrev en ytterst intressant och pÄ mÄnga vis sann trÄd pÄ Twitter hÀromdagen. Han adresserade hur det viktigaste med kunskapsbaserade samfÀlligheter egentligen Àr den kalibrering av ens analytiska förmÄga som dessa möjliggör. PÄ internet saknas tyvÀrr funktionella system för sÄdan kalibrering, medan det inom akademin finns tydligt etablerade sÄdana system.

Det handlar dels om den förankring som faktisk vetenskaplig metod innebÀr, dÀr djÀrva och nydanande hypoteser kan prövas genom till exempel experiment eller fÀltarbete. Lika viktigt som ren metod Àr dessutom den seminariekultur och peer review som möjliggör kvalificerad Äterkoppling och kritik.

Nackdelen med sĂ„dana etablerade system Ă€r förstĂ„s att de gĂ€rna frĂ€mjar sĂ„dant som Ă€r mediokert och oerhört “safe”. Rao tillstĂ„r Ă€ven han detta i sin trĂ„d;

Viewed as an instrument, the brain requires calibration like any other. It produces “insights” that require calibration re: importance, originality, correctness. This is one of the banal functions academia provides. Not “education” but calibration. Calibrated people have internalized a sense of when their assessments of their own thoughts are likely to match those of others. The cost is, the calibration makes your thinking more middling and mediocre unless you make an effort to protect it

Venkatesh Rao, 24 aug 2020

I sina vÀrsta avarter frÀmjar kalibreringsinriktade samfÀlligheter dessutom groupthink och vÀldigt starka fÀltspecifika normer (som alla lÀsare av Bourdieu vet).

Parallellt med detta tillÀgger Rao att det pÄ nÀtet frodas mÀngder av communities Àr allt handlar om validering, inte kalibrering. Och visst, Àven om validering förstÄs Àr sunt och viktigt för alla mÀnniskor (inte minst skulle jag sjÀlv mÄ bra av att öppna upp mig mer för att ge och fÄ verklig, kÀnslomÀssigt uttrycksfull, grundad validering frÄn hjÀrtat) sÄ Àr det oerhört viktigt, ifall en vill förstÄ just det historiska skede vi befinner oss i för nÀrvarande, att det pÄ vÀldigt mÄnga hÄll pÄ nÀtet finns en övervikt av validering, pÄ bekostnad av kalibrering. Och blir det för mycket av den ena av dessa tvÄ, sÄ blir miljön snabbt toxisk, skulle jag mena.

DĂ€rtill Ă€r nĂ€tets valideringstĂ€ta subkulturer knappast immuna mot normer, doxa, groupthink och konformism de med. TvĂ€rtom, sĂ„ tĂ€nker jag att det i avsaknaden av just konkreta system för validering och verifiering blir Ă€nnu mer av “djungelns lag” som rĂ„der, dĂ€r smĂ„pĂ„var, “reply guys” och “edgelords” beskĂ€ftigt ser till att bevaka normbildningen.

En liknande tendens kan observeras Àven inom politik och opinionsbildning, dÀr vÀldigt godtyckliga, fullstÀndigt vÀrldsfrÄnvÀnda idéer frÄn nÀtets ytterkanter nu börjat sippra upp i maktens korridorer: I det stora har vi Trumpadministrationen och deras rötter i Teapartyrörelsens konspirationsteorier, i det lilla har vi konservativa partier Àven i Sverige som bygger lagförslag och policy pÄ rykten och trÄdar pÄ internet. Behovet av en evidensbaserad policy har nog aldrig varit större.

(Ironiskt nog kan 90- och 00-talen Ă„ andra sidan sĂ€gas ha lidit av ett överflöd av sĂ„dan teknokratisk, instrumentalistisk policy – vilket har medfört att den mer illasinnat distraherade, mytiskt irrationella strömning vi ser idag kan vara en backlash pĂ„ detta. Detta Ă€r oroande eftersom det finns tydliga paralleller i en sĂ„dan historisk rörelse till 1900-talets början; se bara mellankrigstidens vurm för det irrationella och mytiska.)

För mig, som pĂ„ grund av olika omstĂ€ndigheter i hög grad faktiskt kommit att undvika bĂ€gge typer av sammanslutningar, blir det kĂ€nnbart hur det sociala utrymmet, den sociala “projektionsytan” för mina tankar, Ă€r beskaffad pĂ„ vissa sĂ€tt dessa dagar.

De senaste Ă„ren har jag allt mer försökt kartlĂ€gga mitt inre, min egen person, nĂ„got som jag nog snarare gör för att jag Ă€r “sĂ„ illa nödd och tvungen” Ă€n för att det Ă€r sĂ„ hemskt roligt egentligen. Jag har vissa anknytningsproblem och en sjĂ€lvbild som ofta liksom stĂ€ller sig i vĂ€gen för att vĂ„ga slĂ€ppa garden och vara helt rĂ€ttfram och innerlig med andra. Jag gömmer mig i stĂ€llet bakom fakta och redogörelser för sakförhĂ„llanden, och jag Ă€r ledsen för att jag nĂ€stan aldrig kan stĂ€nga av den dĂ€r kritiska, reflekterande, stĂ€ndigt relaterande apparaten i huvudet sĂ„ att jag nĂ€stan aldrig kan uppleva situationer som de Ă€r, “förlora mig i stunden” sĂ„ att sĂ€ga.

Det som nĂ€stan alltid kommer i vĂ€gen Ă€r de enkla utvĂ€garna, att positionera sig och inta redan fĂ€rdiga, tĂ€nkta, “mallade” identitetspositioner i stĂ€llet för att verkligen vara sann mot mitt djupare, inre jag.

En fjĂ€rdedel av min tid Ă€gnar jag Ă„t undervisning, dĂ€r har jag en fungerande social Ă„terkoppling – framförallt med vettiga och framsynta (huvudsakligen kvinnliga) kollegor. Men visst Ă€r detta ett rollspel, kanske mer Ă€n i mĂ„nga andra yrken. Jag kliver in i olika, redan mallade roller, omedelbart. Forskarrollen, lĂ€rarrollen, tjĂ€nstemannarollen. Dessa Ă€r pĂ„ mĂ„nga vis dĂ€r för att de behöver vara dĂ€r, de fyller distinkta, mycket pĂ„tagliga och viktiga funktioner. Dock Ă€r det svĂ„rt nĂ€r det Ă€mne jag utbildar inom Ă€r sĂ„ intimt sammankopplat med vilka lĂ€sningar av vĂ€rlden en gör, och pĂ„ vilka sĂ€tt mitt eget omförhandlande av vad som egentligen Ă€r viktigt i vĂ€rlden och livet direkt pĂ„verkar valet av fokus och argument inom snart sagt alla de saker jag forskar pĂ„ och utbildar inom.

LĂ„t mig ta ett exempel, “det goda livet.” Vad Ă€r ens detta? Allting beror pĂ„ vilken tolkning en lĂ€gger in i vad som konstituerar det goda livet, för att dĂ€refter kunna stipulera vad som Ă€r problematiskt med rĂ„dande samhĂ€llssystem för normbildning och kognitiv orientering i vardagen. Samtidigt finns en rad offentliga vĂ€rden, uppfattningar som mĂ„ste vara giltiga för alla, för hela kollektiv, och som vi gemensamt dessutom kan enas runt.

Om jag pĂ„ min egen kammare utarbetar en klarare bild av vad som konstituerar det goda livet – för min egen del, men med stĂ€ndigt öga pĂ„ huruvida den tolkningen ocksĂ„ kan sĂ€gas vara giltig för större grupper av mĂ€nniskor – sĂ„ kan jag uppdatera min egen tolkningsapparat betrĂ€ffande vilken roll digitala medier spelar i vardagsliv och pĂ„ systemnivĂ„ i samhĂ€llet.

DĂ€rtill finns förstĂ„s redan en rik corpus av kunskap om hur etik blir möjlig i en tidsĂ„lder som av mĂ„nga har kallats “postmodern”, prĂ€glad av ovisshet och tillfĂ€llighet. Etik – alltsĂ„ levnadskonst, frĂ„gan om livets mening, vĂ€rderingarnas karaktĂ€r, gemensamma principer för det goda livet – Ă€r egentligen det viktigaste som finns. Det Ă€r dock mĂ€rkligt att det idag pratas sĂ„ lite om det i det offentliga samtalet, pĂ„ de digitala plattformarna dĂ€r mycket av detta samtal Ă€ger rum.

En annan fjÀrdedel av tiden Àgnar jag Ät ren forskning, för tillfÀllet i ett tvÀrvetenskapligt projekt (huvudsakligen manliga deltagare) som har en otroligt hÀrlig och fungerande seminariekultur, mÄ sÄ vara att vi ses rÀtt sÀllan (endast nÄgra gÄnger per Är) men upptÀckarglÀdjen, sakfokuset, den inbördes peppen Àr mycket god i detta projekt.

Även om det vid första anblick Ă€r ett mycket mer epistemologiskt begrĂ€nsat, strikt metodutvecklande projekt – sĂ„ nĂ€ra “grundforskning” jag personligen nog kan komma – sĂ„ flĂ€tar Ă€ven det projektet in i en allmĂ€n orientering i avseendet etos och vĂ€rden. Vad Ă€r syftet med det hela? Varför gör en detta, och vad ska det vara bra för? Det Ă€r frĂ„gor som nĂ€stan blir oundvikliga Ă€ven hĂ€r, Ă€ven om den mer formalistiska approachen gör att det inte sĂ„ lĂ€tt slirar ivĂ€g helt ut i filosofiska funderingar inom sjĂ€lva projektet per se.

Just den typen av filosoferande Ă€r nĂ„got som ligger mig varmt om hjĂ€rtat. En annan fjĂ€rdedel av min tid Ă€gnar jag dĂ€rför Ă„t existentiella tankar – hĂ€r Ă€r mina ledsagare fĂ„. Vi hörs och ses mycket sĂ€llan, men det finns en sorts förtrogenhet oss emellan som Ă€r stöttande. Dock sĂ„ Ă€r det inte sĂ„ klibbigt och direkt kĂ€nslorelaterat “hej hur kĂ€nner du just nu”, utan fokuset Ă€r Ă€ven hĂ€r Ă€r förvisso jagrelaterat men Ă€ndĂ„ relativt sakligt, relativt nyktert konstaterande – Ă€ven om “saken” i det hĂ€r fallet Ă€r sĂ„dant som mystik, hermetism, andlighet, metafysik, varande och sĂ„ vidare.

Mycket av den hÀr sfÀrens tankar mÄste av nödvÀndighet hÄllas hemliga; de utgör mina interna anteckningar, grundfunderingar, dÀr somligt Àr direkt sjÀlvutlÀmnande vilket gör att jag behöver göra en sorts riskkalkyl betrÀffande hur skadliga de skulle kunna vara mot ett framtida jag ifall de lÄg ute och skvalpade pÄ nÀtet, eller huruvida de lÀmpar sig för den typen av offentligt vÀdrande, kanske somligt blir onödigt sjÀlvcentrerat, sjÀlvutlÀmnande i stÀllet för verkligt sÄrbart och produktivt. Men tankar och skriverier av det slaget kommer Äterigen att utgöra stoff för andra tankar och skriverier som kan finna med offentliga format.

Ännu mer hemligt och inofficiellt Ă€r vissa typer av kunskap, för vilka mĂ„nga inte Ă€r mogna. Om den typen av kunskap tas bokstavligt blir den vĂ€ldigt lĂ€tt missförstĂ„dd, vilket inte gagnar nĂ„gon, egentligen. Med den hermetiska kunskapen Ă€r den dĂ€rför mest brukbar i mycket mer intima, innerliga sammanhang och inte för allmĂ€n beskĂ„dan. Dock formar den, precis som sjĂ€lvbespeglingen jag nĂ€mnde ovan, fundament för tĂ€nkandet och kĂ€nnandet. Det kan rentav skĂ€nka den som skriver vĂ€ldigt stor glĂ€dje hur översĂ€ttningar av denna kunskap till mer allmĂ€ngiltiga, normativt acceptabla argument och pĂ„stĂ„enden blir till fullstĂ€ndigt aptitliga och accepterbara stycken Ă€ven bland de mest tjockhuvade förstĂ„sigpĂ„are.

Mycket av det hÀr, inser jag, knyter an till ett stycke av Mikael Carleheden frÄn mitten av 90-talet. Han anvÀnder Heideggers begrepp kastadhet, sÄ viss förtrogenhet med den filosofin kan behövas för att förstÄ citatet.

VĂ„r subjektiva vĂ€rld Ă€r naturligtvis inte enbart en lingvistisk vĂ€rld. Att anvĂ€nda termer som behov, begĂ€r, lust, tillfredsstĂ€llelse eller otillfredsstĂ€llelse och liknande Ă€r försök att tala om nĂ„got som vi inte nĂ€rmare kan artikulera. Detta oartikulerade kĂ€nsloliv kan ses som en gömd del av oss sjĂ€lva, som tecken pĂ„ vĂ„r kastadhet. Att vara autentisk Ă€r att artikulera dessa kĂ€nslor och att möta vĂ€rlden i detta modus. [Autenticitet kan lĂ€sas] som en “försoning” av spĂ€nningen mellan intersubjektivitet och subjektivitet, mellan offentliga vĂ€rden och en bestĂ€md persons partikularitet, vilket mĂ„ste innebĂ€ra att ocksĂ„ det bestĂ€mda subjektets subjektivitet “kommer till tals”. Det Ă€r dĂ€rför som ett estetiskt, metaforiskt “sprĂ„k” av nĂ„got slag Ă€r sĂ„ viktigt. Ego kan metaforiskt upplĂ„ta den dunkla non-lingvistiska delen av sig sjĂ€lv och med hjĂ€lp av ett estetiskt sprĂ„k bli kapabel att relatera sig sjĂ€lv till sin egen subjektiva vĂ€rld. I en modern och förĂ€nderlig vĂ€rld Ă€r en sĂ„dan estetisk relation med sig sjĂ€lv en del av det goda livet.

Mikael Carleheden, “En formell teori om det goda livet – ett diskursteoretiskt förslag” i Carleheden & Bertilsson (red.) Det goda livet: Om renĂ€ssansen för en borttappad disciplin, Symposion, 1995: 146–147

HĂ€r finns vĂ€ldigt mycket kondenserat. Men jag fastnade för det hĂ€r citatet dĂ„ det sĂ€tter ord pĂ„ varför det Ă€r sĂ„ viktigt för mig att vara “sann” mot mig sjĂ€lv, med andra ord autentisk. I antologin Carleheden skriver i utvecklas en rad sĂ€tt att konceptualisera det goda livet i en vĂ€rld av valbara livsstilar och identiteter, sprĂ„kspel och skiftande begĂ€r.

Jag Àr pÄ jakt efter fundamenta. Jag vill hitta saker att hÄlla fast vid, nÄgra centrala hÄllningar och principer som inte Àr förhandlingsbara. Och jag tror mig ha funnit nÄgra. Mer om det senare.

Den sista fjÀrdedelen Àr tillÀgnad mitt musikskapande, som Àr helt och hÄllet dator- och syntbaserat. DÀr har jag en förtrogen samarbetspartner, som dock bor i ett annat land och som sjÀlv har haft en hel del konkreta andra utmaningar i livet sista tiden.

Det Àr han och ett par personer till som hört min musik, men i övrigt famlar jag i mörker avseende validering och Äterkoppling om huruvida den Àr nÄgot vidare bra. Det Àr bÄde en prövning och en gÄva; sÄ lÀnge jag slipper distraktionsmomentet att behöva förklara och presentera konsten för andra sÄ Àr jag glad. Samtidigt Àr det förstÄs oerhört hjÀrtevÀrmande och stÀrkande för sjÀlen nÀr nÄgon verkligen tar sig tid att lyssna pÄ det som skapats och ge sin uppriktiga Äterkoppling.

För att sammanfatta, sÄ Àr det som mÀnniskor ofta sÀger: NÀr en nÄr en viss grad av vishet sÄ blir en varse hur lite en egentligen vet.

Det Ă€r som att jag nĂ„tt en platĂ„ i livet dĂ€r jag stannar upp, slĂ€pper nĂ„gra av de bojor som tidigare fjĂ€ttrat mig (prestationshetsen, osaligheten, Ă€ngsligheten) och dĂ„ förnimmer ett annat, större lugn. Samtidigt klarnar blicken för vad som Ă€r verkligen viktigt – för mig, men ocksĂ„ för mina medmĂ€nniskor och andra varelser hĂ€r pĂ„ planeten, sĂ„som jag bedömer det. Den förvissningen (somligt av den kan jag inte delge i sin fullstĂ€ndighet) gör ocksĂ„ att jag pĂ„ nytt famlar, eftersom jag behöver utarbeta andra mallar och förhĂ„llningssĂ€tt i det lilla, i mina dagliga vanor och handlingar. DĂ€rtill gör jag mycket av det hĂ€r arbetet i relativ ensamhet, varför skrivandet blir en viktig “reality check”, en avstĂ€mning gentemot mig sjĂ€lv och möjliga andra lĂ€sare. NĂ„vĂ€l, nu har jag dokumenterat en del av aspekterna av denna resa.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s