🇾đŸ‡Ș En tid pĂ„ tomgĂ„ng: tio Ă„r i backspegeln

Det hÀr Àr det första inlÀgget i en serie inlÀgg som alla rör begreppet postmodernism pÄ olika vis. Det andra inlÀgget handlar om David Graebers skarpsynta analys, redan vid millennieskiftet, att allting egentligen handlar om den nyliberala, globala ekonomiska ordningen.

Jag hade tÀnkt skriva nÄgra inlÀgg om det postmoderna tillstÄndet. Mycket av detta Àr en direkt följd av min undervisning vid Södertörns högskola, dÀr studenterna introduceras till medievetenskap, kulturteori och dÀrigenom Àven teser som den om det postmoderna inom kulturen. Just denna senare tes blir extra aktuell dÄ den lyfts av Anders Burman och Magnus Rodell i den alldeles nya, i mitt tycke helt briljanta boken Medievetenskapens idétraditioner (Studentlitteratur 2020), dÀr dessa tvÄ har ett kapitel om Fredric Jameson och hans argument frÄn 1984 om postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik.

Även inom musiken finns en samtida variant av denna tes, i nĂ€rtid kanske allra skarpast uttryckt av musikjournalisten Simon Reynolds i boken Retromania (2011), som jag skrev om i Svenska Dagbladet (Under strecket) vid tidpunkten:

Dagens populĂ€rkulturella avantgarde Ă€gnar sig Ă„t bleka kopior av hur man förr tĂ€nkte sig att framtiden skulle lĂ„ta. PopulĂ€rmusikens problem i dag Ă€r hur man ska lyckas skapa nĂ„got som lĂ„ter genuint nytt. [
] Enligt Reynolds [
] har populĂ€rmusiken sedan lĂ€nge passerat det postmoderna stadium dĂ€r den varken behöver vara populĂ€r eller mallad pĂ„ ett specifikt sĂ€tt, utan kan lĂ„ta ungefĂ€r hur som helst. Problemet i dag Ă€r snarare hur man över huvud taget kan skapa musik som inte lĂ„ter som nĂ„got annat före den.

ÅterlĂ€ser min essĂ€, nĂ€stan tio Ă„r senare. NĂ„gra observationer. Den första Ă€r direkt skrĂ€mmande, Ă„tminstone om man som jag sjĂ€lv Ă€r prĂ€glad av 1900-talets idĂ© om framsteget. 

Jag lĂ€ser om texten, noterar exemplen och inser att nĂ€stan allting fortfarande stĂ€mmer, Ă€ven idag, nĂ€stan tio Ă„r senare. Mer Ă€n nĂ„gonting annat, Ă€r det mer av samma som blir det kvarhĂ€ngande intrycket. AlltsĂ„ att det var en retromanisk tid, en tid pĂ„ tomgĂ„ng, som han observerade redan dĂ„ — och att vi likafullt lever i en retromanisk tid, en tid pĂ„ tomgĂ„ng, Ă€n idag. I detta avseende har egentligen inget Ă€ndrats pĂ„ tio Ă„r. En obehaglig kĂ€nsla för mig som 1900-talsman, att vi nu i betydande avseenden intrĂ€tt i ett tillstĂ„nd av sann populĂ€rkulturell stasis

I understreckaren gör jag tankeexperimentet att försöka förestĂ€lla sig hur mycket revolutionerande ny musik som har gjorts de senaste tio Ă„ren. Ta Ă„r 2008 till 2018 och jĂ€mför med en epok som, lĂ„t sĂ€ga, 1978 till 1988. Eller varför inte 1958 till 1968? Jag stĂ€llde detta som en retorisk frĂ„ga i texten. Alla som kan sin popmusikhistoria vet att det pĂ„ tio Ă„r mellan 1968 och 1978 skedde flertalet stilmĂ€ssiga explosioner av nya genrer och uttryck. Hur mĂ„nga genuint nya musikstilar och uttryckssĂ€tt har vi hört inom musiken de senaste tio Ă„ren? Mitt svar, Ă„r 2011, var ”förbluffande fĂ„, om vi jĂ€mför med den frenetiska utveckling musiken genomgick under 1900-talets andra halva” men det riktigt fascinerande Ă€r att inse hur denna tendens nu tycks ha blivit Ă€nnu tydligare under de tio Ă„r som förflutit sedan jag konstaterade detta. 

MĂ€rk vĂ€l: Det Ă€r inte som att jag beklagar att ”allt Ă€r likriktat” eller att ”allt Ă€r detsamma” — bĂ„de jag och Reynolds gör en stor poĂ€ng av att det just Ă€r ett sammelsurium av ljudliga uttryck dĂ€rute. Det ges ut otroligt mycket bra musik i detta nu! Men det som snarare Ă€r slĂ„ende Ă€r hur detta sammelsurium blivit normallĂ€get, och hur det inom varje mikrogenre och subkulturell ficka kristalliserats fram etablerade mallar. Allting Ă€r digitalt distribuerat, i mĂ„nga avseenden digitalt polerat, till den grad att det inte ens blir sĂ€rskilt brukbart att anvĂ€nda omdömet ”digital estetik”.

Tydligast av allt kanske detta blir inom renodlad bruksmusik som house, techno och sĂ„ vidare, samt den muzak som spelas pĂ„ McDonalds: coverversioner som Ă€r som en sorts musikalisk motsvarighet till remakes inom Hollywoodfilmen, dĂ€r Ă€ldre lĂ„tar frĂ„n 80-talet klĂ€s i vĂ„r tids antiseptiska “tropical house”-kostym (ett signum för 10-talets musikaliska estetik!) sĂ„ att det som Ă„terstĂ„r Ă€r förvĂ„nansvĂ€rt minimalistiskt, nĂ€stan enbart skelettet av musiken, med ultrakomprimerade element — baskick, handklapp, nĂ„gon form av synth-stab som spelar basmelodin och stundtals gĂ„r upp i högre oktaver, kanske en kristallklar gitarrmelodi i samma stuk som Aviciis ”Wake Me Up”. 

Ta till exempel hur Dua Lipas ”Break My Heart” tar element ur INXS ”Need You Tonight”. Dua Lipas album heter för övrigt Future Nostalgia, och lĂ„nar skamlöst frĂ„n det sena 80-talet likvĂ€l som det tidiga 00-talet.

I toppliste- och klubbmusik handlar nĂ€stan allt om att raffinera fram starkare mĂ€ttnad â€” tack vare proffsig digital produktion blir ljudet tydligare, högre, klarare, starkare. Men observera att hög mĂ€ttnad rent fysikaliskt bygger pĂ„ reduktion i dynamik (nĂ€r musiken Ă€r hĂ„rdare komprimerad, blir kontrasterna stora men den dynamiska variationen mellan ytterligheterna egentligen mindre). Detta fĂ„r inverkan Ă€ven pĂ„ sjĂ€lva melodierna, dĂ€r enkelhet och försiktig Ă„tlydnad Ă€r idealet. Det ska vara melodiskt, men fĂ„r inte vara för melodiskt. Jag skrev om detta hĂ€r pĂ„ bloggen för nĂ„gra mĂ„nader sedan.

Även inom mer subkulturell musik Ă€r mallarna sĂ„klart tydliga. Det Ă€r inte svĂ„rt att notera hur indiemusikens avantgardister (se den lĂ„nga svansen av obskyra labels och artister pĂ„ sajter som Bandcamp, till exempel) ofta och rutinmĂ€ssigt Ă„terupprepar vissa typer av estetik dĂ€r mĂ„nga av dessa typer Ă€r, handen pĂ„ hjĂ€rtat, ganska förutsĂ€gbara. Som jag skrev 2011, ett ”nostalgiskt fetischerande av kassettband och handgjorda omslag” inom indievĂ€rlden.

Till och med eklekticismen kan ha nĂ„got berĂ€knande över sig, vi kan ta 00-talets Go Team, 10-talets Vampire Weekend eller 20-talets Sault som exempel: fantastisk musik, men i grunden ett collage av mĂ€ngder av ”snygga”, redan etablerade referenser. Oundvikligen kan musiken framstĂ„ som oerhört ”smart”, trendmedveten, distanserad. Det riskerar stĂ€ndigt att mest vara vĂ€ldigt ”duktigt” men att artisterna garderat sig mot att ertappas som löjliga, naiva, missriktade, oinsatta, pinsamt uppenbara i sina kĂ€nslomĂ€ssiga uttryck. Musiken blir mer av ett hantverk, en prestationsorienterad tradition. 

Jag identifierade 2011 hur de tvĂ„ potentiellt kanske viktigaste förlorade vĂ€rdena Ă€r kĂ€nslomĂ€ssig bredd och kollektivism. BĂ€gge dessa kan sĂ€gas ha avtagit pĂ„ grund av populĂ€rkulturens allt större beroende av individualistisk ”coolhet”, en blasĂ©, avmĂ€tt attityd. En cynism rentav. HĂ€r finns nĂ„got som Ă€r intressant att utforska, nĂ„got som bland andra samtidshistorikern Thomas Frank gjort. Det Ă€r ocksĂ„ exakt detta jag sĂ€tter fingret pĂ„ i mitt förra blogginlĂ€gg pĂ„ temat. Medvetenheten om överflödet som stĂ„r till buds gör nĂ„got med mĂ€nniskor, de blir i mĂ„nga avseenden avtrubbade. 

Men nĂ„gon förĂ€ndring har vĂ€l trots allt skett de senaste tio Ă„ren? SjĂ€lvklart. Ett omrĂ„de dĂ€r det tycks ha hĂ€nt mycket Ă€r pĂ„ det identitetsuttryckande planet: Vi kan notera att den emotionella bredden för rapmusik har utvidgats och att inslag av emo dykt upp inom det överlag kyliga, uppgivna trap-idiomets ljudbild. Och en kanske Ă€nnu tydligare spaning Ă€r att queera, sexuellt ambivalenta och grĂ€nsöverskridande uttryck blivit mainstream, Ă€ven inom de mest musikaliskt konservativa topplistesammanhangen. Feminismen har gjort enorma, progressiva genomslag sĂ„ att ett av de största kvinnliga artistideal inom popmusik riktad till barn och tonĂ„ringar idag Ă€r Billie Eilish, eller för att ta mer regionalt populĂ€ra men icke desto mindre publikfriande popartister som tar mer “icke-normativa” positioner gentemot den hĂ„rt mallade, avklĂ€dda och photoshoppade och instagrammade skönhetsnormen: Silvana Imam, Dotter, Benee. 

Men om vi Ă„tergĂ„r till estetiken sĂ„ Ă€r det en distinkt historisk situation att befinna sig i, dĂ€r digitala verktyg möjliggör en mĂ„ngfald av uttryck men som samtidigt tydligt begrĂ€nsas av just den digitala medieringens materiella villkor. Det följande citatet tycker jag har stĂ„tt sig och kan nu, nĂ€stan tio Ă„r senare, sĂ€gas vara rentav Ă€nnu sannare Ă€n vad det var 2011: 

Inom sĂ„vĂ€l mode som populĂ€rmusik Ă€r den rĂ„dande normen en retronorm, Ă€ven om sjĂ€lva urvalet av stilar blivit mer raffinerat och lĂ„ngsökt Ă€n nĂ„gonsin. Inom detta avantgarde Ă€r futurism snarare nĂ„got som konsumeras i form av retrofuturism; det vill sĂ€ga bleknade uppskattningar av hur dĂ„tiden förestĂ€llde sig att framtiden skulle lĂ„ta. Samtidigt, skulle jag vilja tilllĂ€gga, har hĂ„rdnackad, icke-ironisk futurism fortsatt vara ett kĂ€nnemĂ€rke för stora delar av arbetarklassens populĂ€rkultur. Ironin Ă€r att Ă€ven denna huvudsakligen svarta musik, med stilar sĂ„som grime, crunk, r’n’b och dancehall, sĂ€ger sig vara progressiv men samtidigt befĂ€ster regressiva politiska budskap och i sig har börjat kĂ€nnetecknas av allt större element av retro, Ă€ven vad gĂ€ller formen.

Vad som blir tydligt Ă€r dock att Ă€ven bland arbetarklassens lĂ€nge mer hĂ„rdnackat futuristiska digitala uttryck förefaller Ă€ven rĂ€tt mĂ„nga av dessa vara klichĂ©er vid det hĂ€r laget. Digitala specialeffekter, bĂ„de inom bild och ljud, drastisk förstĂ€rkning av vissa attribut, renodling av estetiken. Trapmusikens 808-beat. Housemusikens formulaiska buildups, swooshar, drops. De överallt nĂ€rvarande smĂ„ uppitchade röstsamplingarna, som precis som modets tajta storlekar för flickklĂ€der vittnar om nĂ„gon sorts affektion för sexualisering av barn. Överallt samma reverb, samma kliniska simuleringar av rumslighet. Autotune, för i helvete. Det Ă€r över tjugo Ă„r av denna estetik nu. 

Det Ă€r som om 1958 Ă„rs Brill Building-sound skulle fortsatt varit dominant Ă€ven Ă„r 1980, och ingen heller hade ifrĂ„gasatt det. Kan man sin popmusikhistoria inser man dĂ€rför att vi idag tveklöst stĂ„r i ett slags populĂ€rmusikaliskt stillestĂ„nd, vi har nĂ„tt en av historiens platĂ„er dĂ€r det rör sig om hantverksmĂ€ssiga variationer pĂ„ teman som sedan lĂ€nge Ă€r etablerade. 

Det borde dĂ€rmed stĂ„ tydligt och klart, bortom allt rimligt tvivel, det Hari Kunzru konstaterade redan 2011, att det digitala instiftar ett slags handfast förverkligande av postmodernismen. Det som Fredric Jameson och andra teoretiker spekulerade om som en ismpĂ„ 1980-talet Ă€r nu vĂ„rt varande. De skrev om postmodernism, vi lever numer i postmodernitet. 

Och kanske Ă€r det gott sĂ„. Det finns i varje fall inte sĂ„ mycket en sjĂ€lv kan göra Ă„t det. 

Vad som ideligen Ă„terkommer, oaktat den postmoderna existensen, Ă€r den mĂ€nskliga kroppen som mĂ„tt â€” och, dĂ€rtill, absoluta, universella vĂ€rden som frekvensomfĂ„ng och harmonilĂ€ra till exempel. Det Ă€r till dessa jag sjĂ€lv nĂ„tt, och griper efter. NĂ€r man sjĂ€lv Ă€r en utövare av musik blir det tydligt hur vi som producenter, musiker och kompositörer endast kanaliserar en ordning som redan finns dĂ€r i universum, lĂ„ngt innan mĂ€nniskan vandrade pĂ„ den hĂ€r planeten. I denna insikt finns en betydande skillnad för min egen del mellan mitt jag av idag och 2011 Ă„rs Jonas. Det enda som egentligen Ă€r vĂ€rdefullt Ă€r dessa tvĂ„, det mĂ€nskliga och det universella. Det Ă€r ocksĂ„ endast dessa tvĂ„ som Ă€r i nĂ„gon mening absoluta, givet den flyktiga, formbara materialitet som det digitala utgör.

Digitala medel kan ju med stor fördel anvĂ€ndas för att nĂ„ tillstĂ„nd av djup humanism, djup animism och holism. För hur kan det vara sĂ„ att vissa kombinationer av vibrationer — ackord — omedelbart kan försĂ€tta oss i tillstĂ„nd av transcendens? Varför fĂ„r vĂ€l avvĂ€gda inslag av vitt brus — tape noise — mig att rysa av vĂ€lbehag? Digital kultur kan verkligen fĂ„ oss att kĂ€nna kĂ€rlek, och överbryggar bokstavligt talat avstĂ„nd mellan oss mĂ€nniskor, emotionella sĂ„vĂ€l som geografiska. Musik Ă€r, nĂ€r den Ă€r som bĂ€st, en omedelbar förnimmelse av alltings sammankoppladhet, och guds nĂ„d. 

Marxister som Jameson uttrycker knappast sĂ€rdeles mycket andlighet, men mycket av det teoretiska material som förebĂ„dar det jag konstaterar ovan finns i Fredric Jamesons essĂ€ frĂ„n 1984 om det postmoderna som den konsekventa kulturella logiken i vĂ„r tids kapitalistiska samhĂ€llssystem. Jag Ă€r sjĂ€lv ett barn av denna tid. Min egna första medvetna minnen Ă€r frĂ„n just precis det Ă„ret, dĂ„ jag var fem Ă„r gammal 1984. Mitt eget liv Ă€r, som historisk linje, direkt parallellt med det postmoderna och det nyliberala, som ofta sĂ€gs ta sin början under 1970-talets sista Ă„r. Min egen uppgörelse med den nihilism som finns latent underliggande genom hela denna historiska utveckling, och som i skrivande stund tar sig uttryck genom det amerikanska republikanska partiets vĂ€rsta dekadenta excesser, formar en historisk erfarenhet som för mig Ă€r vĂ€ldigt personlig. 

Mer om detta senare.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s