🇾đŸ‡Ș Att kĂ€mpa mot uppgivenheten, del 3: Existentiell hĂ€lsa

Jag inser att jag i inlĂ€gg nummer tvĂ„ skrev om gudar plural; vad jag filosoferar om dĂ€r Ă€r egentligen mer materiella, lĂ„t oss kalla dem vĂ€rldsliga storheter. Jag vill understryka att jag i det hĂ€r inlĂ€gget kommer att nysta mer i min egna existentiella förnimmelse av en och endast en helig, gudomlig dimension – vĂ€rldsalltet, universum, allt Ă€r gud. Ipsum esse subsistens; sjĂ€lva faktumet att alltet existerar, sjĂ€lva existerandet i sig, var nĂ„got som Thomas av Aquino sĂ„g som en fundamental existentiell dimension redan pĂ„ 1200-talet.

En instinktiv förnimmelse av gudomlighet

Det Àr nÀr jag lÀser om panteismen som hjÀrtat som allra mest genljuder av igenkÀnning. Panteism Àr helt enkelt ÄskÄdningen att Gud och universum Àr ett; vÀrlden Àr animerad av egenskapen att-finnas-till. Det Àr en grundsyn som jag sympatiserar med.

Det finns ett tankegods om detta som strĂ€cker sig tillbaka Ă€nda till egyptierna. Mina vĂ€nner Eric SchĂŒldt och Per Johansson har berĂ€ttat om detta pĂ„ ett vĂ€ldigt levande och inkĂ€nnande sĂ€tt i sin poddradioserie Myter och mysterier, bland annat i avsnitten om det gamla Egyptens icke-dualistiska tĂ€nkande och om den hermetiska tanketradition som förvaltat mycket av det tĂ€nkandet.

Arvet gĂ„r vidare via stoikerna, nyplatonisterna och liknande förnimmelser finns dokumenterade bĂ„de inom sufism (islam) och Daodejing (taoismens Ă€ldsta urkund). I den senare finns idĂ©n om att allting vĂ€rldsligt definieras i relation till nĂ„got annat – förutom sjĂ€lva Tao, vilket Ă€r sig sjĂ€lvt. DĂ€rmed sĂ„ Ă€r allt som du kan namnge, med andra ord definiera, inte sjĂ€lva Tao i sig sjĂ€lv.

Det hÀr Àr en form av mystiskt tÀnkande och mÄnga analytiska filosofer fnyser Ät det, de tycker inte att det gÄr att arbeta analytiskt och logiskt med. Filosofiskt brukar förnimmelsen sorteras under begreppet monism.

Giordano Bruno och Baruch Spinoza var tidiga, modiga föresprĂ„kare av kristet prĂ€glade varianter av panteism/monism redan pĂ„ 1500- och 1600-talen, och Paul Tillich Ă€r en av de mer namnkunniga mer samtida föresprĂ„karna av monismen som metafysiskt begrepp: ”The only possible answer seems to be that God is being-itself, in the sense of the power of being or the power to conquer nonbeing.”

Om den platonska uppfattningen Ă€r att det finns ett universellt (hypostatiserat) varande som genomsyrar allting, menade Aquino att det finns ett varande-i-sig-sjĂ€lvt men att detta emellertid inte bör förstĂ„s som nĂ„got slags gemensamt “stoff” som alla existerande ting delar, eller som nĂ„gon form av universell “ursubstans” som allt skulle bestĂ„ av. Nej, det bör förstĂ„s som en egen ontologisk kategori av varande-i-sig-sjĂ€lvt, vilket ocksĂ„ vore mer kompatibelt med Aristoteles tĂ€nkande – som Aquinas var direkt prĂ€glad av – dĂ€r universella kvaliteter inte ska förstĂ„s som substanser. (SĂ„ tolkar jag i varje fall ett nytt paper om det hela av den peruanska filosofen Fernando Riofrio.)

Vi lever ju i ett kristet prÀglat samhÀlle och Àven om plain vanilla-varianten av konventionell abrahamitisk religion (alltsÄ mainstream-judendom, -kristendom, -islam) tenderar att ha ett dualistiskt gudsbegrepp dÀr de troende skiljer pÄ guden Ä ena sidan och dennes skapelse Ä andra sidan, sÄ finns Àven inom dessa religoner mer mystiska inriktningar som inte gör denna dualistiska separation.

Men det viktiga hĂ€r och nu Ă€r egentligen inte diskussionen om dualism kontra monism. Nej, den handlar om andligt uppvaknande i termer av att “bli frĂ€lst”, vilket alltsĂ„ inte Ă€r fallet hĂ€r. För mig klingar sjĂ€lva begreppet “frĂ€lsning” pĂ„ ett ytterst mĂ€rkligt vis, det Ă€r som att personen hittat och accepterat en sorts fĂ€rdigpaketerad, mallad erfarenhet av förnimmelsen-av-gudomlighet. “Att bli frĂ€lst” förefaller i mina ögon vara en sorts beslut sporrat socialt utifrĂ„n, vilket inte rimmar med hur jag skulle beskriva min egen upplevelse. Min upplevelse Ă€r mycket mer ordlös, mystisk, sökande, icke-reducerbar. Det handlar om att likt Spinoza och Bruno förnimma andlighet icke-socialt, pĂ„ mĂ„nga vis opersonlig egenskap som skapelsen liksom bara har.

LĂ„t oss alltsĂ„ inte spĂ€nna vagnen framför hĂ€sten. För mig har de andliga tankarna vĂ€ckts av en och endast en sak: den instinktiva förnimmelsen av vĂ€rldens gudomliga laddning. Det Ă€r nĂ„got jag kommit att kĂ€nna mycket starkt, speciellt det senaste Ă„ret. Jag motsĂ€tter mig starkt tanken pĂ„ att gĂ„ med i organiserade doktrinĂ€ra rörelser för att fĂ„ medhĂ„ll och social gemenskap. Snarare sĂ„ söker jag efter ord, begrepp, dokumentationer – överallt, inom modern filosofi sĂ„vĂ€l som Ă€ldre teologiskt tĂ€nkande – som kan hjĂ€lpa mig formulera detta jag instinktivt, ordlöst kĂ€nner.

Den instinktiva förnimmelsen som existentiell hÀlsa

Detta, för mig Ă€r en vĂ€g mot en andlig tillvaro (zƍᾗ) och en grund i livet – en stötesten, fast mark under fötterna. En vĂ€g mot större existentiellt vĂ€lmĂ„ende.

Existentiell hÀlsa Àr de sammantagna processerna av grundlÀggande tankar, handlingar och kÀnslor nÀr mÀnniskan förhÄller sig till livets olika situationer i relation till sig sjÀlv, sitt sammanhang och sina personliga uppfattningar.

Kostenius & Melder, 2015

SÄ definieras begreppet av Cecilia Melder, lektor i praktisk teologi, religionspsykologi, sjÀlavÄrd och existentiell folkhÀlsa, tillsammans med Catrine Kostenius.

Det roliga Ă€r att begreppet hĂ€lsa Ă€r sĂ„ fullstĂ€ndigt centralt Ă€ven för de mer salta, strĂ€va, stoiskt prĂ€glade aforistikerna som Ralph Waldo Emerson och Friedrich Nietzsche. För bĂ€gge dessa Ă€r hĂ€lsa – sjĂ€lslig hĂ€lsa i synnerhet – sjĂ€lva alltet, vad allt mĂ€nskligt varande egentligen kommer ner till. PĂ„ svenska har bland annat Anna-Lena Carlsson understrukit begrepp som just kreativitet, hĂ€lsa och vĂ€llust hos Nietzsche.

I vad som följer försöker jag kartlÀgga min egen variant av de komponenter Melder listar som förslag pÄ vad som kan och bör inrÀknas i begreppet existentiell hÀlsa.

  1. Andlig kontakt: kontakt med nÄgot större som hjÀlper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

Tillvarons irreducerbarhet, den glÀdje som jag erfar av till exempel naturvetenskapliga insikter om hur ofantlig universums komplexitet Àr och vilket mysterium det Àr att entropin stÀndigt ökar trots att mÀngden materia (sÄvitt vetenskapen förstÄr det) Àr konstant. Jag fick en massa aha-upplevelser av att höra Roger Penrose förklara om de hÀr sakerna i aktuella intervjuer och förelÀsningar.* Den svindlande, nÀrmast fraktala upplevelsen av den förnimbara (omedierade) verkligheten, till exempel upprepning av mönster i naturen. KÀnslan av att moder jord kommer att bestÄ, lÄngt före oss som lever idag och lÄngt efter oss. KÀnslan (Àven om den utmanas ofta nuförtiden) av att de planetÀra ekosystem fortsÀtter att bÀra, att en population av levande varelser kommer att kunna fortsÀtta upprÀtthÄllas av de system som omger oss.

  1. Mening och syfte med livet: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

Jag kan i min kapacitet som levande mÀnniska hÀr och nu, i just denna tid och pÄ denna plats, bidra till mina barns trygghet och vÀlfÀrd, deras andliga och vÀrldsliga vÀgledning. Men ocksÄ att jag förhoppningsvis kan inspirera och vÀgleda studenter och intresserade medmÀnniskor i frÄgor som jag fördjupar mig i. Det Àr en resa, dock, som en enbart kommer en liten bit pÄ vÀgen pÄ, mÄlet uppnÄs egentligen aldrig. Men det Àr ju samtidigt resan som Àr mÄlet, glÀdjen i att uppleva och upptÀcka mönster och sammanhang. Jag Àr medveten om hur jag drivits av plikt genom Ären, inte minst nÀr jag var yngre; jag upplevde att jag hade förmÄgor jag var tvungen att bruka, till gagn för min omvÀrld, och till gagn för min egen karriÀr och materiella sÀkerhet. Jag har varit driven av rÀdsla för att inte kunna bygga och upprÀtthÄlla en materiell trygghet, samtidigt har jag haft vetskapen om mina förÀldrars möjligheter att kunna stÄ till rÀddning ifall det skulle gÄ Ät skogen. PÄfallande har jag gjort en sak av att aldrig behöva be dem om hjÀlp ekonomiskt, att alltid kunna klara mig och stÄ pÄ egna ben. Detta gÄr nog tillbaka till min idé om mina egna syften och mÄl, att aldrig behöva kÀnna att jag inte sjÀlv skapat mina förtjÀnster och förluster: Jag tar sjÀlv totalt ansvar för mitt liv. I detta bor ocksÄ en stolthet och en sjÀlvrespekt.

  1. Upplevelse av förundran: att man kan kÀnna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

Mitt musikskapande har pĂ„ den senaste tiden fĂ„tt mig att Ă„terkommande hamna i tillstĂ„nd av stor förundran, rysningar av harmonisk natur. MĂ€ktigheten i ett beat eller en lĂ„t nĂ€r harmonierna och rytmerna griper in i varandra pĂ„ sĂ€tt som frĂ„n början var oplanerade; harmonisk distorsion och resonans som kan skapa vad musikproducenter kallar ”skuggmelodier” mellan de redan befintliga melodierna. För mig bĂ€r detta vittnesbörd om hur musiken som sprĂ„k kommer frĂ„n universum, frĂ„n det som Ă€r större Ă€n vad vi enskilda mĂ€nniskor och varelser Ă€r, frĂ„n matematiska mönster, objektiva mönster. Musiken Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt guds sprĂ„k, och som musiker och producenter Ă€r allt vi gör att kanalisera det som redan i en mening existerar. Det betyder samtidigt inte att all musik Ă€r ”universell” – det finns partikulĂ€ra stilar, grepp, konventioner som alla i hög grav behöver bli inlĂ€rda för att kunna uppskattas fullt ut (hör Peter Bryngelsson förklara detta i det hĂ€r radioprogrammet). Men i grunden finns dĂ€r Ă€ndĂ„ nĂ„got universellt, ungefĂ€r som i tillĂ€mpad matematik.

Jag pratade med bÀsta vÀnnen i London (tillika musikalisk broder och medproducent) om det hÀr, och insÄg att jag nog egentligen har tre stora skÀl att Àgna mig Ät musiken:

  • Min egen Ă„terhĂ€mtning. Jag kan inte vara sĂ„ prosaisk hela tiden. Jag kan inte bara vara hjĂ€rna, utan Ă€ven hjĂ€rtat (och skrevet) behöver sitt. Det Ă€r inte bara sĂ„ att jag tycker det Ă€r roligt med musik, jag helt enkelt mĂ„ste kanalisera kĂ€nslor och instinkter pĂ„ ett sĂ€tt eller annat. För en person som varit sĂ„ pliktstyrd – jag har hela livet disciplinerats av ett inre överjag som ideligen manar om att jag minsann behöver komma till min rĂ€tt, att mina fĂ€rdigheter och förmĂ„gor ska komma vĂ€rlden till gagn – sĂ„ blir mĂ„llöst skapande en oerhört viktig motpol. Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför jag inte har speciellt stark vilja att sprida och publicera musiken, för nĂ€rvarande. Jag sysslar med den inte bara för mitt eget höga nöjes skull, utan av ett mer allvarligt skĂ€l: Jag behöver denna oas. Som jag skrev i förra avsnittet, sĂ„ Ă€r jag mer av en ”gudsmĂ€nniska” Ă€n en ”mĂ€nniskomĂ€nniska” och vill och behöver leva med Stora Andra vĂ€sen; storheter sĂ„som Konsten, Musiken, Poesin, Filosofin. DĂ€rtill behöver jag storheter som bjuder pĂ„ levande och givande interaktion, inte stumhet och död; det Ă€r dĂ€rför inte riktigt tĂ„l dogmatisk hĂ€ngivenhet och underkastelse till Marknad, Stat, Kyrka. Varför behöver storheten vara interaktiv? För att den inte ska förbli endast en stum bubbla. Som jag nĂ€mnde i samma inlĂ€gg sĂ„ Ă€r det annars lĂ€tt att hĂ€ngivenheten till nĂ„got annat, större, yttre blir til sjĂ€lvmedicinering och traumaundvikande – och det vill vi verkligen inte ha. DĂ€rför Ă€r musikskapandet sĂ„ bra dĂ„ det aktivt handlar om att försĂ€tta sig i och utforska inte bara lyriska kĂ€nslor utan Ă€ven oroskĂ€nslor, vilsenhet, nedstĂ€mdhet.
  • Att skapa skönhet. I en vĂ€rld som i just denna historiska epok i sĂ„ mĂ„nga avseenden Ă€r sĂ„ sĂ„ ful och som bĂ„de politiskt och materiellt sett bokstavligen brinner kanske det kan tyckas mĂ€rkligt att gĂ„ inĂ„t, inte utĂ„t, att bygga egna bubblor av konstutövning. Men utöver det att jag skulle gĂ„ sönder om jag enbart var ute och polemiserade och pysslade med vĂ€rldsliga saker som forskning och politik (skĂ€let ovan) sĂ„ Ă€r jag dessutom övertygad om att mĂ€nniskans behov av skönhet och harmonier Ă€r nĂ€stintill universellt. Musik Ă€r förmodligen inte ett universellt sprĂ„k, men de behov som den uppfyller tror jag Ă€r universella.
  • Att skapa nytt. Det ovanstĂ„ende leder mig in pĂ„ det tredje skĂ€let till varför jag producerar musik. Det kommer egentligen ner till den enkla observationen att jag i de stunder dĂ„ jag annars kanske skulle ha letat upp ny musik dĂ€rute och lyssnat pĂ„ den, sĂ„ vĂ€ljer jag i allt högre grad att i stĂ€llet sjĂ€lv sĂ€tta mig och skapa sĂ„dan musik jag skulle önska att sjĂ€lv lyssna pĂ„. Det blir en sorts syntes av mina influenser och min egen digra skivsamling so far. Ett skĂ€l sĂ„ gott som nĂ„got.

Men mer Ă€n kanske nĂ„gonting annat Ă€r det en domĂ€n jag ger mig ut pĂ„ dĂ€r jag faktiskt kan misslyckas, dĂ€r jag kan bli sedd som löjlig – dels av de unga, coola redan pĂ„ domĂ€nen som tĂ€nker att jag Ă€r smĂ„tt patetisk som ger mig ut, dels av de Ă€ldre, tryggt etablerade som stĂ„r utanför domĂ€nen och ser pĂ„ det drĂ„pliga spektaklet dĂ€r 41-Ă„riga docenten snubblar ut som en överĂ„rig Bambi pĂ„ hal is, till vilken nytta?

Av det skĂ€let kanske det blir viktigt att faktiskt ge ut musiken, trots allt. För dĂ„ blir det verkligen en prövning av mitt kanske största hinder av allt, skammen. Att verkligen allvarligt ge sig hĂ€n till nĂ„got man verkligen tror pĂ„ – och inför andra ocksĂ„ visa detta, med all den risk för bakslag, pinsamhet, löjlighet det innebĂ€r – det Ă€r att utmana och kanske ocksĂ„ övervinna skammen. Jag vill minnas en rubrik frĂ„n mina tonĂ„r och tidningen Pop, som var sĂ„ viktig för mĂ„nga av oss dĂ„, vĂ„rt identitetsskapande och vuxenblivande: “The importance of being pinsam”.

  1. Helhet och integration: att tankar, kÀnslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga Àr en enhet.

För mig har denna dimension pÄ senare tid blivit allt viktigare. Jag behöver vara Àrlig mot mig sjÀlv, leva i enlighet med mitt vÀsen, kÀnner jag. HÀr Àr stoikern Epiktetos en bra guide. Han skriver:

Om du vill förbÀttras, var nöjd med att andra ser dig som dÄraktig eller trÄkig vad angÄr externa ting. BegÀr inte att andra ska tro att du Àr vis, och Àven om du skulle ha en viss prestige hos andra, lita inte pÄ dig sjÀlv. Var sÄ sÀker, det Àr inte lÀtt att samtidigt leva i harmoni med naturen, och uppnÄ externa ting. SÄ lÀnge du Àr fokuserad pÄ det ena, mÄste du av nödvÀndighet avstÄ frÄn det andra.

Enchiridion – En antik handbok för det Goda Livet, §13

Samtidigt Ă€r det mĂ€rkligt, det dĂ€r med instinkter. Att följa ens instinkter kan nĂ€mligen vara en garanterad biljett till nedstĂ€mdhet, elĂ€nde och uselhet. TĂ€nk bara pĂ„ alla dessa impulser du fĂ„r nĂ€r du kĂ€nner dig nere: Du kommer att vilja stanna inne, du kommer att vilja sova lĂ€nge, du kommer att vilja sluta trĂ€na, du kommer att vilja göra saker som du vet kommer att göra dig mer nedstĂ€md efter att du gjort dem. Allt handlar dĂ€rför om att ha förmĂ„gan att kĂ€nna vilka av ens instinkter som Ă€r lĂ„ngsiktigt bra och vilka som Ă€r lĂ„ngsiktigt dĂ„liga. Och den förmĂ„gan Ă€r ocksĂ„ nĂ„got som jag tror att mĂ€nniskor Ă€r kapabla att instinktivt kĂ€nna! Med andra ord handlar det om att finna en djupare instinkt, en andra gradens instinkter – de lĂ„ngsiktiga strategiska valen och inte de kortsiktiga taktiska valen. Samtidigt Ă€r det farligt med den sekulĂ€ra vilja-göra-gott-medborgarens naiva vilja att stĂ€ndigt göra gott. Eftersom ingen endast kan hĂ€nge sig Ă„t enbart lĂ„ngsiktigt konstruktiva beteenden (inte ens Jesus kunde det) och ingen heller endast kan hĂ€nge sig Ă„t enbart destruktiva beteenden (dĂ„ konsekvensen blir att en i sĂ„dana fall dör) sĂ„ handlar det i praktiken alltid om ett alternerande, över tid, mellan lĂ„ngsiktigt konstruktiva och lĂ„ngsiktigt destruktiva beteenden. Jag kan alltsĂ„ vara svinaktig vid vissa tillfĂ€llen och helgonlik vid andra. Det Ă€r OK. HĂ€r finns samtidigt mycket att lĂ€ra!

  1. Andlig styrka: att hitta sÀtt att komma igenom det som Àr svÄrt och kÀnna glÀdje i livet.

Varje gĂ„ng jag begrundar tillvarons icke-reducerbarhet och den hisnande djupdimensionen i det konkreta varande som jag upplever i detta nu, sĂ„ uppfylls jag av andlig styrka och lugn. Jag kan inom loppet av nĂ„gon sekund ”stĂ€lla om” min varseblivning sĂ„ att jag förnimmer en sorts meditativt varande-i-vĂ€rlden. Det Ă€r sĂ„klart enklare att tillgĂ„ den nĂ€r jag Ă€r i ensamhet, och kanske allra helst omgiven av viss stillhet, men det behövs egentligen inget kyrkorum för detta, eller nĂ„got spektakulĂ€rt naturlandskap. Jag kan sitta pĂ„ tunnelbanan och förnimma denna andliga dimension.

(Idag Ă€r det populĂ€rt att attribuera transcendentala förnimmelser och förmĂ„gor till materiella funktioner i hjĂ€rnans fysiologi. MĂ„nga idag skulle förmodligen associera den ”mindfulness” jag beskriver hĂ€r med en aktivering av gammavĂ„gor eller med aktivering av olika lober i hjĂ€rnan. För min egen del kan jag nĂ€rmast beskriva det som ett skifte av fokus frĂ„n det vĂ€rldsliga till det transcendentala, nĂ€stan som att sinnet pausar vissa processer och lĂ„ter andra löpa.) **

Jag tror att jag har börjat tillgripa denna andliga dimension mer det senaste Äret, eftersom jag i det övriga livet har genomgÄtt en rad prövningar och innan sommaren kÀnde mig riktigt utsjasad, ja bÄde fysiskt och psykiskt utsliten. VÄren var vÀldigt intensiv, inte bara pÄ grund av det merarbete som coronakrisen innebar, utan en rad andra utmaningar och prövningar sammanföll i mitt liv under denna vÄr.

Men jag har kunnat hitta styrka och ÄterhÀmtning genom att gÄ tillbaka, in i de mer kufiska sidorna av mitt vÀsen. Genom att gÄ in relativt nÀra musiken, frÀmst genom musikskapande, har jag hittat en tillflyktsort.

NĂ„got som kanske ger mig den mest fullĂ€ndade lyckan Ă€r nog fröjden över att ha skapat nĂ„got, att ha utrĂ€ttat ett gott arbete. DĂ„ kĂ€nner jag att jag gjort nĂ„got, byggt nĂ„got, och kan vila med gott samvete. Är detta en betingad impuls, kanske lĂ€saren undrar? Möjligen. MĂ„ sĂ„ vara. Är inte nĂ€stan alla vĂ„ra impulser betingade, utom de mest basala? NĂ€r jag var yngre sĂ„ kunde jag drömma om att fĂ„ vara med en vacker kvinna, det Ă€r nĂ„got jag inte lĂ€ngre har samma uppdĂ€mda, nĂ€rmast desperata behov av, Ă€ven om lusten till det inte Ă€r pĂ„ nĂ„got vis uttömd eller fullgjord. Men olika livsĂ„ldrar verkar liksom framstĂ€lla olika behov. Just nu Ă€r jag i en livsĂ„lder dĂ„ mitt andliga behov och behovet av kreativ och sjĂ€lslig autonomi Ă€r mycket stort.

NÄgot jag tampats mycket med under mitt vuxna liv, inser jag, Àr hur jag framstÄr inför andra. Det Àr som att jag saknat sjÀlvkÀnsla att vara mitt genuina, uppriktiga jag, och hellre förstÀllt mig eller agerat social kameleont som anpassat sig efter omgivning och motparter. Det Àr som att jag latent burit pÄ en rÀdsla att bli missförstÄdd, avvisad eller utskrattad om jag har varit mitt mer genuina jag. I kontrast mot detta Àr nÄgot som verkligen ger glÀdje och som kÀnns som att det flyter pÄ mer enkelt eller problemfritt, skapandet i ensamhet eller tillsammans med nÄgon förtrogen medskapare. DÄ kan ögonblick av verklig upprymdhet kombineras med fröjden över att ha utrÀttat nÄgot.

  1. Harmoni och inre frid: att vara tillfreds med sig sjÀlv och kÀnna ett lugn.

Beethovens kanske vackraste musikstycke Ă€r det han skrev efter att ha kommit tillbaka frĂ„n en lĂ€ngre tids svĂ„r sjukdom; “Heiliger Dankgesang” (strĂ„kkvartett nummer 15 i A-moll, Op.132, tredje satsen i molto adagio).

Han fÄngar sÄ vÀl kÀnslan av djup tacksamhet och lÀttnad, gjuten och genomgÄende i hela ens vÀsen, nÀr man kommer tillbaka till ett tillstÄnd av hÀlsa efter en tids sjukdom.

Den kĂ€nslan förknippar jag alltsĂ„ mycket starkt med det filosoferna kallar zƍᾗ, livet som gĂ„va, och det Ă€r ocksĂ„ ett kĂ€nslolĂ€ge jag helst befinner mig i, jag vill hĂ„lla kvar den kĂ€nslan av att nĂ€stan vara tĂ„rögd av tacksamhet över att över huvud taget leva. Det Ă€r bland det finaste som finns.

NĂ€r en vĂ€l rörts av den kĂ€nslan – mĂ„nga mĂ€nniskor erfar den efter att ha undgĂ„tt en svĂ„r nöd, överlevt sjukdom eller liknande – sĂ„ Ă€r det nog rĂ€tt svĂ„rt att leva som om den sinnesrörelsen aldrig hade hĂ€nt eller hade varit ogjord.

SjĂ€lvklart Ă€r det inte sĂ„ enkelt som att bara 18-Ă„ringarna fick lyssna pĂ„ Beethoven sĂ„ skulle de inte lĂ€ngre bli lika besinningslösa. Nej, ett omistligt element Ă€r förmodligen det dĂ€r med att rent fysiskt bli Ă€ldre, dessutom, misstĂ€nker jag – att över tid lĂ€ra sig förmĂ„gan att pĂ„ ett mer besinnat, erfaret sĂ€tt kunna betrakta livet, jaget och vĂ€rlden.

(De materialistiska uttolkarna av hjÀrnforskning skulle nog kunna inflika att hjÀrnan rent fysiologiskt inte vuxit klart förrÀn i 25-ÄrsÄldern. För min del tror jag att den var fÀrdigvÀxt nÀr jag var 38.)

Efter att ha drabbats av denna enkla tacksamhet över det lilla sĂ„ roas jag mycket av mycket enkla saker, som att tillsammans med barnen bygga en koja, eller steka pannkakor med dem. MĂ„nga nickar instĂ€mmande och tĂ€nker att de ocksĂ„ njuter av det enkla, som att sitta i solen och dricka vin – men i den bemĂ€rkelsen sĂ„ fokuserar jag Ă€nnu mindre saker Ă€n sĂ„. Avkoppling för mig Ă€r snarare att sitta och skriva sĂ„dant hĂ€r, eller att se populĂ€rvetenskapliga videor pĂ„ Youtube, det Ă€r mer av det nördiga, upptĂ€cktsresande barnets val av fokus Ă€n den bekvĂ€mlighetssökande vardagsalkoholiserade vuxnes. SĂ„ i det avseendet har jag kanske inte sĂ„ stora krav pĂ„ den yttre tillvaron, jag kan rentav glömma att Ă€ta nĂ€r jag Ă€r uppfylld av storögt cerebralt utforskande av vĂ€rlden.

Det betyder inte att jag inte skulle uppskatta en bra mÄltid, tvÀrtom. Men dÄ vill jag nog hellre fokusera pÄ just den förnimmelsen dÀr och dÄ, och de sinnliga djupdimensionerna i just den mÄltiden. En lek, som samtidigt Àr allvarsam och inte det minsta besinningslös.

  1. Hoppfullhet och optimism: att ha en framtidstro Àven nÀr livet Àr svÄrt.

Som jag började skriva i del ett av denna lilla bloggserie, sÄ Àr det ibland svÄrt att kÀnna hopp pÄ det biopolitiska planet just nu, nÀr sÄ mycket av makten Àven i den förment demokratiska, egna sidan av vÀrlden Àr uppenbart korrumperad. Jag tÀnker pÄ den depraverade utvecklingen dÀr kleptokratiska, kortsiktiga pengaintressen förborgat sig i de högsta sfÀrerna av makten i till exempel USA och Storbritannien. SÄsom samhÀllsintresserad har jag blivit nedslagen av att lÀsa t.ex. Sarah Kendzior och inse hur djupt rötan gÄr.

SĂ„ en naturlig reaktion till detta skulle kunna vara att bli uppgiven. Det blir jag ocksĂ„, pĂ„ ett plan. Men eftersom motkrafterna samtidigt Ă€r sĂ„ starka, och sĂ„ sunda – som Black Lives Matter, till exempel – sĂ„ kan jag kĂ€nna stort hopp och tillförsikt i vetskapen att de stora massorna trots allt Ă€r pĂ„ det godas sida, och att en djupt förnuftsprĂ€glad, sant upplysningsfilosofisk rörelse som denna har sĂ„ stark kraft.

DĂ€rmed kĂ€nns det som att mitt tillĂ€gnande av svart musik och Ă€ven mina egna tillĂ€mpningar av idiomen blir meningsfulla, pĂ„ nĂ„got plan. Även om ingen nĂ„gonsin hör musiken, sĂ„ Ă€r det som en privat ritual, i ensamhet, ett utövande av uttrycksformer som jag sjĂ€lv inte uppfunnit utan som vĂ€xt fram genom rader av uttryck av tidigare kreatörer.

Det Àr vÀl i lÀngden ett uttryck för tilltro till mÀnsklig uppfinningsförmÄga, antar jag, inklusive min egen. Jag tÀnker att tiderna helt sÀkert kommer att förÀndras under min livstid, och att det Àr bra att vÀnja sig vid eventuella försÀmrade framtidsutsikter, genom att inte vÀnja sig vid en allt för materiellt krÀvande livsstil. SÄ jag nöjer mig gÀrna med enklare förhÄllanden, kan man hitta stor tillförsikt, tillfredsstÀllelse och meningsfullhet i livet utan omfattande yttre materiella stimuli Àr man, pÄ mÄnga sÀtt, hemma, skulle jag mena.

  1. Tro som resurs (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjÀlper en att njuta av livet.

Återigen, att kunna uppsöka och förnimma den transcendentala dimensionen Ă€r nĂ„got som ger mig Ă€ndlös ödmjukhet, glĂ€dje och tacksamhet. Att kunna sitta pĂ„ en bĂ€nk, betrakta ett moln – och vara nöjd, det Ă€r en resurs och en förmĂ„ga att vĂ„rda ömt, ha respekt för, och som man med glĂ€dje bör kunna vara beredd att hjĂ€lpa andra att lĂ€ra sig förnimma.

*) Jag upplever att denna förnimmelse ocksÄ Àr vÀldigt klart och tydligt kompatibel med höggradigt samtida naturvetenskapligt tÀnkande i form av Roger Penroses teorier. HÀr har jag drabbats av tvÄ tankar som han tydligt och pedagogiskt formulerar: Dels teorin om eoner (det vill sÀga cykliska universa) som bygger pÄ att det i hela universum finns en monistisk drift mot entropi; denna drift Àr mÄnga saker, den Àr oÀndlig-men-samtidigt-begrÀnsad utstrÀckning i rummet (gravitationen tycks verka över orimligt stora avstÄnd), den Àr tidsriktning (tidens pil, en universell förnimmelse av varande som bara Àr, för hela universum samtidigt) samt uppslukande/totalitet (entropin vÀxer men samtidigt kan ny ordning skapas, hur Àr det möjligt, och gravitationen skapar dÀrtill distinkta icke-entropiska punkter). Dels hans teori om hur förmÄgan att vara medveten bör ses som en deterministisk men icke-algoritmisk process vars ursprung inte gÄr att reducera till konventionell fysik utan troligen mÄste sökas i kvantmekanikens osÀkerhetsrelation.

**) Penrose Àr behjÀlplig Àven hÀr, se ovanstÄende fotnot.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s