🇾đŸ‡Ș Att kĂ€mpa mot uppgivenheten, del 2: Den Store Andre

I förra avsnittet skrev jag om min egen vÀg mot vita contemplativa. HÀr skriver jag om de faktiska gudar vi mÀnniskor tenderar att göra oss. Hur vi Àn vrider eller vÀnder oss sÄ kommer huvudet alltid att vara mot solen och fötterna mot jorden. Och vÄr tids tendens att göra marknaden till en gud fÄr konsekvenser. Avsnittet handlar om mer vÀrdsliga gudar, i avsnitt tre ÄtergÄr jag igen till det mer transcendenta och personliga.

Jag tĂ€nker ofta pĂ„ mitt eget yrkesval, den lĂ€rdes vĂ€g, som en form av modern motsvarighet till den roll teologer, skolastiker, historiker och filosofer haft förut i historien, en sorts sekulĂ€r hĂ€ngivenhet till nĂ„got större, till det vi ibland kallar ”kunskapsberget”.

Kanske fyller akademin en snarlik roll den kyrka och klosterliv spelade tidigare i den vĂ€sterlĂ€ndska historien – men denna gĂ„ng under sekulĂ€ra, vetenskapliga förtecken dĂ€r saklighet, systematik, noggrannhet, redogörelse för vald teori och metod, och adekvat presentation av resultaten (akribi, didaktik) Ă€r ledorden.

Även om jag och de flesta av kollegorna förefaller vara relativt sociala, och pĂ„ just min arbetsplats ofta dessutom musikaliska, humoristiska och rĂ€tt kreativt lagda, sĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r ett yrkesval som trots allt endast till viss del handlar om att ”arbeta med mĂ€nniskor”. Handen pĂ„ hjĂ€rtat Ă€r högskolelektor knappast vĂ€rldens mest sociala jobb. Visst, vĂ„ra sociala förpliktelser och ansvar som lĂ€rare Ă€r dokumenterade, men pĂ„ högskolenivĂ„n sĂ„ strĂ€cker sig den biten av yrket trots allt inte i nĂ€rheten lika lĂ„ngt som den gör pĂ„ grundskole- och gymnasienivĂ„n, skulle jag hĂ€vda. Och vad gĂ€ller forskning sĂ„ Ă€r det en oomtvistat ensam eller fĂ„mannabaserad praktik, förutom möjligen pĂ„ konferenser – men dĂ„ rör det sig nĂ€stan alltid om en rĂ€tt formaliserad, lite stel och pliktartad socialitet. Precis som i vilket statusbaserat yrkesmĂ€ssigt sammanhang som helst ska man nĂ€tverka, vara artig, visa pĂ„ intresse, sĂ€ga ”rĂ€tt” saker och sĂ„ vidare.

Mer Àn nÄgonting annat, sÄ krÀver delaktigheten i det akademiska livet en kÀrlek till ord, gÀrna siffror dessutom, och teorier. Det krÀver en vÀldigt utvecklad abstrakt förestÀllningsförmÄga; man mÄste kunna tÀnka sig det dÀr organiska kunskapsberget, visualisera det inombords, förnimma dess komplexitet och möjliga avknoppningar och korsbefruktningar.

Det Ă€r som att vi Ă€gnar vĂ„r tid och uppmĂ€rksamhet Ă„t en oformlig ”blobb” av kopplingar och veck, kristallina förhĂ„rdnader och porösa, snabbrörliga geggor. Vi lever den, tillĂ€gnar den möda och besvĂ€r, ja rentav tillber den hĂ€r osynliga strukturen, varje dag. En Store Andre, fast i strikt sekulĂ€r och vetenskaplig form.

Med andra ord: Om man Ă€r en ”mĂ€nniskomĂ€nniska” sĂ„ söker man sig förmodligen inte till akademin och arbete pĂ„ lĂ€rosĂ€ten inom högre utbildning och forskning. DĂ„ söker man sig förmodligen till pedagogik pĂ„ mer grundlĂ€ggande nivĂ„er, eller andra vĂ„rd- och omsorgsyrken. Man behöver vara nĂ„got av en ”gudsmĂ€nniska” om man söker sig till nĂ„got sĂ„ esoteriskt och abstrakt som en kunskapsmĂ€ngd, en storhet av det hĂ€r slaget.

Ja, jag har börjat anvÀnda gudsbegreppet pÄ sistone; det Àr sÄ fÄnigt och blygt-naivt petimeteraktigt att anvÀnda andra omskrivningar tÀnker jag. För nÀr vi pratar om abstrakta men alltjÀmt djupt meningsfulla storheter bortom den enskilde mÀnniskans greppbarhet och möjligen Àven fattningsförmÄga, sÄ Àr det egentligen begrepp frÄn den religiösa och teologiska vokabulÀren vi söker efter.

Det Ă€r i sjĂ€lva verket vĂ€ldigt kristet prĂ€glat att utgjuta sig över gudsbegreppet som nĂ„got alldeles för stort och dĂ€rmed pretentiöst. För det Ă€r ju en vĂ€ldigt kristet-modern tendens att tĂ€nka att gud mĂ„ste vara nĂ„got enhetligt, totalt fullkomligt, totalitĂ€rt rentav. I nĂ€stan alla andra tider Ă€n de monoteistiska sĂ„ har ju mĂ€nniskor tĂ€nkt pĂ„ mycket mer pluralistiska sĂ€tt om de hĂ€r sakerna; vi gör oss gudar lite hĂ€r och dĂ€r. En gud för vetenskapsmĂ€nniskorna, en gud för sjöfararna, en gud för socialarbetarna
 och sĂ„ vidare. Och tĂ€nker man mer sociologiskt och antropologiskt pĂ„ saken (som jag ofta gör, den humsammare jag trots allt Ă€r) sĂ„ Ă€r det förmodligen sĂ„.

Varför pratar nĂ€stan ingen om detta? Latour, som jag namedroppade i förra blogginlĂ€gget i denna serie, har iofs en sorts typologi som gĂ„r att tillĂ€mpa hĂ€r, i sin utredning om olika ”existenssĂ€tt”, modes of existence.

SjĂ€lv har jag alltid haft gĂ„van att ha lĂ€tt för att koncentrera mig pĂ„ saker utanför mig sjĂ€lv. Det har bĂ„de varit en gĂ„va och en olycka, eftersom det sĂ„ lĂ€tt kunnat vara en skyddskapsel, en flyktmekanism för att undvika nĂ„gra av livets fundamenta. Jag har ”snöat in” pĂ„ olika saker under olika livsfaser, mĂ„nga gĂ„nger kan jag se i backspegeln att det egentigen i hög grad har handlat om sjĂ€lvmedicinering och traumaundvikande beteende att gĂ„ in i egna vĂ€rldar i stĂ€llet för att gĂ„ ut och möta det mer vĂ€rldsliga livet mer direkt.

Om jag blickar inÄt och försöker vara helt Àrlig mot mig sjÀlv, för att dÀrefter ÄtergÄ till att rikta blicken utÄt igen, sÄ inser jag att Àven jag givetvis har haft olika gudar, olika ontologiska trösterika Store Andre som jag tytt mig till.

Dels den optimistiska, (förmodligen starkt hegelianskt/idealistiskt prĂ€glade) idĂ©n om det vĂ€xande kunskapsberget, att historien Ă€r en process ”varvid frihet, via förnuftet realiseras” genom en logiskt-kumulativ process. Detta synsĂ€tt Ă„terkommer dels i Fichtes schematiska tes-antites-syntes och dels i Darwinistiskt prĂ€glat tĂ€nkande som stipulerar ett slags organisk, emergent urvalsprocess Ă€ven i det mĂ€nskliga livet, dĂ€r daterade eller uttjĂ€nta idĂ©er hamnar pĂ„ historiens skrĂ€phög, och de idĂ©er som Ă€r mer anpassade och dĂ€rmed logiska för tillĂ€mpning blir de som plockas upp och anvĂ€nds vid en given historisk tidpunkt.

HĂ€r finns för övrigt mycket kunskapsfilosofiskt att ösa ur; mĂ„nga av vĂ„r tids dominerande ideologier för samhĂ€llsstyrning stĂ€mmer ur nyliberala idĂ©traditioner som ju Ă€r vĂ€ldigt starkt prĂ€glade av den Darwinistiska idĂ©n om en ”marknadsplats av idĂ©er” dĂ€r de mest livaktiga idĂ©erna vid en viss tidpunkt Ă€r de som Ă€r tĂ€nkta att segra, samt att ”kollektiv intelligens” organiskt bör vĂ€xa fram bland (tĂ€nkt) fria individer och att denna kollektiva intelligens ocksĂ„ Ă€r det som kommer till uttryck i marknadstillstĂ„nd, och att dessa utfall alltid övertrĂ€ffar de planer som centraliserade aktörer försöker sig pĂ„.

Den hÀr sortens metafysiskt tÀnkande var helt centralt bÄde för Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek (ja, de var von-ankor bÄda tvÄ!).

1900-talstĂ€nkare som ekonomiska liberaler fortfarande bejakar och tror Ă€r “förbisedda” trots att hela vĂ€rlden sedan sent 1970-tal anammat deras teorier: von Mises och von Hayek

Detta föranleder förstĂ„s att tĂ€nka pĂ„ den storhet – den gud – som de allra flesta aktivt bejakar idag: marknaden.

Detta, om nÄgot, Àr ju den Store Andre par excellence som de moderna utför ritualer runt, oroar sig för, sÀtter hopp och förtröstan till.

PĂ„ samma sĂ€tt som forskaren Ă€r den senmoderna motsvarigheten till byĂ€ldsten, traktens lĂ€rde person, bibeluttolkaren eller shamanen – sĂ„ Ă€r köpcentret och streamingtjĂ€nsterna motsvarigheterna till de traderade berĂ€ttelserna, till folklore, till den folkliga liturgin och medborgerligt förankrade ritualerna, festerna och ceremonierna. Möjligen Ă€r de nutida storheterna rentav Ă€nnu mer konkret styrande i mĂ€nniskors liv, Ă€nnu mer materiella i hur de pĂ„ vĂ€ldigt handgripliga och revolutionerande sĂ€tt formar vardagsliv, privatekonomi och stadsbild.

Jag tÀnker dÀrför ofta att de mest flummiga, troende mÀnniskor vi egentligen har i samhÀllet Àr killarna och tjejerna i pikétröjor som kör SUV och verkligen tror pÄ kapitalismen. Det Àr pÄ grund av att vi har en kritisk mÀngd sÄdana troende som saker som aktiemarknader ocksÄ fÄr sÄ stort inbytande över samhÀllsliv, politik och sÄ vidare.

SjĂ€lv har jag egentligen aldrig föresprĂ„kat troende. (Tror inte vi behöver tro sĂ„ mycket som vi behöver upplevelse, inkĂ€nnande och reflektion – men det Ă€r en annan historia.)

Samtidigt behöver vi totempĂ„lar, vi behöver gudsobjekt. Utan dem kan mĂ€nniskor inte leva goda, meningsfulla liv. Det som kanske skiljer vĂ„r tid frĂ„n föregĂ„ende historiska tidevarv Ă€r dock förmodligen att vĂ„r tid Ă€r mycket mer förljugen i sĂ„ mĂ„tto att sĂ„ mĂ„nga lĂ„tsas om som att deras totem inte Ă€r en totem, eller – rĂ€ttare – de kanske inte ens sjĂ€lva har insett det fullt ut. SĂ„ tar de ocksĂ„ sin totem pĂ„ stort allvar, tĂ€nker att de blir olyckliga om de inte blidkar den. SĂ„ sitter somliga dĂ€r, vissa mĂ€n i sina tuffa, dyra sportbilar, ensamma och olyckliga eftersom de aldrig grĂ€vt djupare i det sjĂ€lsliga, i kĂ€nslornas och meningsförnimmelsens landskap, och aldrig förstĂ„tt att de Ă€gnat livet Ă„t en totem som egentligen Ă€r helt stum och fullstĂ€ndigt likgiltig bedragnas vĂ€l och ve.

Nej, dĂ„ Ă€r det bĂ€ttre att vĂ€lja gudar som har större benĂ€genhet att ge djupare resonanser och svar pĂ„ tal. Det vetenskapliga Ă€r vĂ€lgörande, i sĂ„dan mening, dĂ„ det helt otvetydigt Ă€r en interaktiv storhet som en sjĂ€lv Ă€r med och formar och kan ifrĂ„gasĂ€tta, rentav avfĂ€rda och delvis ersĂ€tta med nytt, egenformulerat material. Det Ă€r ju fantastiskt att det Ă€r sĂ„! Denna aspekt knyter starkt an till ett ideal jag sjĂ€lv alltid haft, som Ă„terfinns inom den amerikanska pragmatismen; Ă„terigen, ett interaktivt ideal dĂ€r individen sjĂ€lv ges egenmakt och kan bygga nytt, men samtidigt inom rimliga ramar eftersom denna individ stĂ€ndigt Ă€r del av ett kollektiv och stĂ€ndigt behöver förhandla fram det kollektiva (”publics” i Deweys vokabulĂ€r). Det Ă€r en filosofi som tillĂ„ter dynamism och just egenmakt, inom rimliga ramar, och som jag tror mycket pĂ„, sĂ„ lĂ€nge den hĂ„lls kompatibel med de planetĂ€ra begrĂ€nsningarna och ödmjukheten inför faktiska obalanser och kamper vad betrĂ€ffar makt och inflytande.

Men marknaden gĂ„r ju visst att interagera med, gĂ„ i klinch med – kanske nyliberalen svarar. DĂ€r om nĂ„gonstans kan du ju bygga din egen lycka, omforma den till din egen fördel. Ja, men aldrig med mindre Ă€n att du, hur du Ă€n vrider och vĂ€nder pĂ„ det, stĂ€ndigt tvingas acceptera dess villkor, rentav Ă€nnu mer sĂ„ ifall du Ă€r en sĂ„dan entreprenör Ă€n om du inte Ă€gnar marknaden nĂ„gon större energi och möda. Du kan muta in en egen liten tĂ€ppa, visst, men du kommer aldrig att ensam kunna omförhandla villkoren och rentav till viss del avfĂ€rda somligt och bejaka annat; marknaden Ă€r en strĂ€ng gud i sĂ„ mĂ„tto att du mĂ„ste acceptera den som helhet och inte kan vĂ€lja och vraka som med andra gudliknande storheter.

Gör tankeexperimentet sjÀlv. Försök tÀnk dig att skapa nÄgot (kulturuttryck exempelvis) och sedan fÄ ut detta i vÀrlden. Akten att producera Àr relativt oberoende marknadens lagar, medan akten att distribuera och, ja, marknadsföra Àr (i dagens system) lÄngt mycket mer bortom din egen kontroll Àn vad sjÀlva skapelseakten Àr.

I detta ligger sÄ klart en form av yttre tvÄng. För en frihetsbejakande mÀnniska blir frestelsen dÀrför att aldrig ens gÄ i klinch med marknadskrafterna utan nöja sig med det ofta i sig sjÀlv vÀldigt givande i att skapa hemma, sjÀlv, i sin egen sfÀr, möjligen med nÄgra nÀra anförtrodda. Jag tror dÀrför att ju mer vÄldsam denna brusiga, yttre kognitiva marknadssituation Àr (jag pratar alltsÄ om internet!) desto mer glider egentligen mycket av de riktigt genuina kulturuttrycken tillbaka in i skyddade privata sfÀrer. TÀnk bara pÄ musikjournalistiken idag, hiphopjournalistik till exempel.

Var finns det verkligen uppriktiga reflekterandet kring den kÀnslomÀssiga öken och de gravt Älderdomliga machoideal som dominerar inom trapmusiken? TyvÀrr tror jag inte att de kommersiellt verksamma journalisterna kan vara verkligt uppriktiga lÀngre, dÄ deras arbetssituation Àr sÄ prekÀr och de Àr sÄ beroende av skivbolagens och artisternas gillande och samtycke. Resultatet blir en massiv likgiltighet, nihilism, konformism.

PÄ liknande sÀtt kan man reflektera över hur mÀnniskor inte lÀngre kan vara sina mer uppriktiga jag pÄ de sociala medieplattformarnas stora genomfartsleder. Det Àr endast i mindre, privata sammanslutningar som mÀnniskor kan vara mer uppriktiga, mindre konformistiska nuförtiden.

Det Àr som att vi har lÄtit marknadens kyrka bilda Àven en form av inkvisition som hotar mÀnniskor som Àr för uppriktiga i offentligheten.

Det Àr dÀrför marknaden för mig alltid har varit föga intressant att delta i. Den förefaller mig vara mycket mer konformistisk Àn andra, mycket mer tillÄtande och interaktiva sfÀrer: vetenskap, kreativt skapande, politisk strÀvan mot frihet och personblivande i gemenskap. Detta senare Àr dÀrför vad en sund form av politisk liberalism skulle vara för mig, starkt prÀglad av Emerson, Thoreau, Dewey och senare Àven bl.a. Cornel West.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s