🇾đŸ‡Ș Att kĂ€mpa mot uppgivenheten, del 1: En resa frĂ„n bĂ­os mot zƍē

VÀnnen tipsade mig om Open Intelligence Lab, han gillar datadriven medieforskning och de kaninhÄl denna forskning kan erbjuda.

De redovisar bland annat spĂ€nnande forskning om ”the normiefication of extreme speech and the widening of the Overton window”.

Mitt svar till honom var att jag ibland sjĂ€lv önskar att jag hade haft energin att ha fortsatt Ă„nga pĂ„ som en typisk produktiv forskare, att jag hade lagt tid och möda pĂ„ att bygga script för scraping av Youtube, Twitter, Reddit osv under de senaste fyra Ă„ren – men nĂ„gonstans har jag kĂ€nt att lönen för mödan faktiskt har kunnat förutses pĂ„ förhand.*

Vad som visas i den hĂ€r typen av forskning Ă€r oftast bara förekomsten av vissa diskurser. Det jag sjĂ€lv nog Ă€r mer intresserad av Ă€r frĂ„gan varför dessa diskurser dyker upp över huvud taget. DĂ„ Ă€r vi inne pĂ„ historisk-filosofisk metod och teorier om bland annat maskulinitet. Vi Ă€r inne pĂ„ historiskt distinkta upplevelser av status, tillit och uppgivenhet. Det Ă€r snarare dĂ€r jag kĂ€nner att jag vill grĂ€va. Det Ă€r strĂ„lande att dessa forskare gör grundforskningen, absolut; dĂ„ har vi nĂ„got att rĂ€tta oss mot. Sedan tillkommer förstĂ„s frĂ„gor om representantativitet och faktiskt genomslag. Att 5000 reddittare pladdrar om ”cultural Marxism”, vad fĂ„r det för egentligt genomslag i offentligheten nĂ€r allt kommer omkring?

Kvietism, snarare Àn uppgivenhet

Mina kÀnslor inför det omgivande politiska klimatet de senaste Ären har frÀmst kÀnnetecknats av uppgivenhet, kombinerat med en sorts förvissning om den nya reaktionÀra depraverade högervÄgens ohÄllbarhet. Fascistoida utvecklingsmönster tenderar att aldrig vara hÄllbara i lÀngden. MÄnga inom den nya extremhögern kommer nog inte att ge sig med mindre Àn att de sjÀlva kraschar. FrÄgan Àr bara hur mycket de drar med sig i fallet.

Det Àr mÀrkligt att sÄdan atavism rÄder pÄ flera av de centrala politiska arenorna, medan vi samtidigt har en teknik som Àr nÀrmast lik magi. TrÄdlöst internet, enorma kunskaps- och medieresurser tillgÀngliga för mig hemma i bekvÀmlighet. Mjukvara för skapande, som Àr sÄ kapabel att det hisnar.

Den historiska situation vi befinner oss i har för mig resulterat i en sorts kvietism. Jag kÀnner att historien fÄr dundra pÄ bÀst den vill, allt jag kan göra Àr att försöka rÄ om mina nÀra och kÀra, hÄlla ihop mitt eget liv efter bÀsta förmÄga, försöka hitta ögonblick av sublima upplevelser, transcendenta och estetiska upplevelser.

Det hela bör inte missförstÄs som underkastelse eller kvietism i den traditionella bemÀrkelse som begreppet ofta antyder. Kristendom fÄr inte bli slavmentalitet, som Nietzsche flera gÄnger pÄpekade. Miguel de Unamuno, till exempel, kÀmpade med de hÀr frÄgorna för över hundra Är sedan. Han försökte syntetisera Tolstojs avhÄllsamhetsideal med den tonvikt pÄ strÀvan, expansion och Àgande-av-rummet som Nietzsche föresprÄkade, genom att helt enkelt peka pÄ hur den mÀnskliga tillvaron Àr fÄngad mellan dessa tvÄ tendenser, en motsÀgelsefullhet som kanske aldrig gÄr att till fullo rÀta ut.

Kvietism som teologiskt begrepp hĂ€rrör ur det latinska quies, ”vila i sig sjĂ€lv”, och jag vill mena att det Ă€r just den andliga grunden som gör att en mĂ€nniska kan hantera uppgivenhet pĂ„ det politiska planet utan att förfalla i kverulanta och cyniska krumbukter eller, Ă€nnu vĂ€rre, börja hĂ€nge sig Ă„t missunsam och dĂ€rigenom direkt sadistisk politik.

Den filosofiska kvietismen, brukar det sĂ€gas, har som mĂ„l att befria mĂ€nniskan frĂ„n den djupa förvirring som filosofisk kontemplation ofta orsakar. Det handlar alltsĂ„ frĂ€mst om att försöka reda i förvirrade, onödigt komplicerade och ologiska sĂ€tt att tĂ€nka, att identifiera motsĂ€gelser och skevhet i syfte att röja mark för klarare sĂ€tt att se pĂ„ vĂ€rlden. Samtidigt, i alla sĂ„dana övningar, Ă€r det fullstĂ€ndigt fundamentalt att detta röjningsarbete handlar om att ödmjukt ge akt pĂ„ tillvarons grundlĂ€ggande paradoxer och de rader av frĂ„gor dĂ€r det samtidigt inte finns nĂ„gra svar. Det fĂ„r inte bli ett yxigt, idiotiskt rengöringsarbete av det slag som det moderniteten ofta sĂ€gs utföra, till exempel, dĂ€r tendensen hela tiden Ă€r att upprĂ€tta kategoriseringar och motpoler för att kunna göra vĂ€rlden hanterbar, berĂ€kningsbar och sĂ„ vidare – dĂ€rav mĂ„nga av de stĂ€ndiga problemen som moderniteten ocksĂ„ tycks generera, nĂ„got exempelvis Bruno Latour har pĂ„talat.

Nej, snarare handlar det om ett mer sofistikerat och inkÀnnande resonemang. Genom att omformulera antagna problem pÄ sÀtt som gör att de ursprungligen felaktiga resonemang frÄn vilka problemen uppstÄr kan korrigeras, sÄ kan ett sinnestillstÄnd nÄs dÀr mÀnniskors förvirring kan avta, vilket dÀrigenom hjÀlper dem att ÄtervÀnda till ett tillstÄnd av större intellektuellt sÀllhet och stillhet.**

Det Àr nog av det hÀr skÀlet jag aldrig lÀst filosofi som Àmne pÄ universitetet, dÄ det i grunden gör filosofin till en skolastisk och texttolkande rörelse, som stÀndigt riskerar att mest röra hjÀrnan men inte hjÀrtat. Jag nÀrmar mig filosofin, metafysiken och i förlÀngningen andligheten mer intuitivt, som ett svar pÄ frÄgor som stÀmmer ur mitt inre, ur mina kÀnslor och instinkter.

Det Àr förhoppningsvis ocksÄ en antites till dogmatism. Att söka en specifik lÀra för den lÀrans skull Àr för mig att spÀnna vagnen framför hÀsten.

Nej, för mig Àr det snarare sÄ enkelt att det handlar om att jag erfar djup kÀnsla av mening, ja rentav rysningar inför tillvarons djup, och jag behöver ett sprÄk för att sÀtta ord pÄ dessa grundlÀggande erfarenheter.

Det Àr dÀrför jag skriver, antar jag. Och lÀser.

LĂ€sningen fĂ„r aldrig bli pliktskyldig, att en ”mĂ„ste” lĂ€sa pĂ„ grund av nĂ„gon sorts upplevt yttre tvĂ„ng eller krav. Nej, mina undersökningar Ă€r mer som detektivundersökningar för att stĂ€mma av sĂ„dant jag kĂ€nner pĂ„ mig. Och nĂ€r man vĂ€l börjar kolla upp saker pĂ„ det sĂ€ttet sĂ„ lĂ€r man sig ofta mycket mer pĂ„ kuppen.

Jag har pÄ sistone inspirerats av mycket: Simone Weil, Ralph Waldo Emerson, John Dewey. VÀnner har vÀglett mig mot fina saker som Epiktetos tvÄ tusen Är gamla filosofi och den icke-dogmatiska tillÀmpningen av Ignatius av Loyolas femhundraÄriga lÀror som i nutid kommit att populariseras som en form av modern andlighet. Framför allt handlar det om att erfara gudomlighet i allt som existerar. Ipsum Esse Subsistens. TÀnkaren och författaren bakom den senare boken, James Martin, har rönt viss popularitet pÄ senare tid, inte minst i bÀstsÀljaren Söka och finna gud i allt.

I 1900-talsmodern tid stÀlldes filosofiskt prövande frÄgor och svar kring dessa saker av tÀnkare som Henri Brémond och just Unamuno. En utmaning de stÄngades mot var hur en kvietistisk hÄllning egentligen kan göras kompatibel med den moderna tidens utmaningar.

Sökandet efter andligt liv och mening

I Nya testamentet indikeras ”liv” framför allt av termen zƍᾗ (Î¶Ï‰Îź, den ontologiska egenskapen att ha liv; det vitalistiskt-naturliga livet) framför bĂ­os (ÎČÎŻÎżÏ‚, jag tolkar detta som den axiologiska dimensionen av liv, det vill sĂ€ga liv som kvalitet; det etiskt-sociala livet).

Att leva inriktat mot zƍᾗ Ă€r att leva djupare, men ocksĂ„ ett naknare – och pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt fattigare liv Ă€n ett liv inriktat mot att maximera livets vĂ€rdsliga kvaliteter, bĂ­os.

I bibelsprĂ„ket förekommer Ă€ven en tredje term för liv, psĆ«Ìkhƍ (ÏˆáżĄÌÏ‡Ï‰, ”jag blĂ„ser”). Tydligen anvĂ€nder Nya testmentet detta grekiska ord för sjĂ€l, men dĂ€r meningen egentligen Ă€r den hebreiska, nepeĆĄ (Ś Ö¶Ö«Ś€Ö¶Ś©Ś), inte den antika grekiska.

VĂ„r tids psykologi Ă€r ju tyvĂ€rr ibland prĂ€glad av de modernas tendens att dra grĂ€nser och skilja olika livsomrĂ„den och dimensioner frĂ„n varandra. Inom modern vĂ„rd förekommer dĂ€rför ofta distinktioner, som till exempel att det offentliga i Sverige endast Ă€r tĂ€nkt att bekosta vĂ„rd av sjukdom (efter ohĂ€lsans intrĂ€de, ex post) och alltsĂ„ inte hĂ€lsoförebyggande insatser (ex ante). SĂ„ sĂ€gs det ofta vara, eller det stĂ„r pĂ„ pappret kanske man skulle kunna sĂ€ga. Dock brister den distinktionen ofta i den praktiska tillĂ€mpningen som lĂ€kare och sjukvĂ„rdspersonal Ă€ndĂ„ gör. LikasĂ„ skiljer vi i Sverige idag mellan fysisk ohĂ€lsa och psykisk, för att inte tala om andlig och existentiell ohĂ€lsa. Kanske skulle dĂ€rför vĂ„r tids experter försöka linjera de tre antika begreppen för olika livsdimensioner med olika hĂ€lsodomĂ€ner. Det skulle vara att likstĂ€lla


  • Existentiell hĂ€lsa med zƍᾗ
  • Psykisk hĂ€lsa med psĆ«Ìkhƍ
  • Fysisk hĂ€lsa med bĂ­os


men det vore samtidigt en förenkling dĂ„ mycket av det som ryms inom vĂ„r tids hĂ€lsobegrepp – existensiell, psykisk, likvĂ€l som fysisk – givetvis hĂ€nger ihop och alla kan föras till begreppet bĂ­os, det goda livet, det materiellt ombonade och skyddade livet. Cecilia Melder Ă€r nog den i Sverige som mer Ă€n nĂ„gon annan understrukit vikten av existentiell hĂ€lsa parallellt med de övriga, mer konventionella hĂ€lsodimensionerna.

Giorgio Agamben populariserade anvĂ€ndningen av de gamla grekiska begreppen bĂ­os och zƍᾗ, men de distinktioner han gjorde utifrĂ„n etymologin Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sjĂ€lvklara, liksom de distinktioner Hannah Arendt gjorde innan honom. Han skiljer mellan bĂ­os som det medborgerliga livet (det som tillfaller den med medborgerliga rĂ€ttigheter) och den rĂ€ttslöses tillvaro Ă€r för honom liv som reducerats till zƍᾗ av yttre nödtvĂ„ng (homo sacer, mĂ€nniskan i undantagstillstĂ„nd).

SĂ„ som jag förstĂ„r det sĂ„ Ă€r bĂ­os och zƍᾗ i sjĂ€lva verket sammanflĂ€tade i det verkliga, levda livet. Man skulle nog kunna sammanfatta det som att Aristoteles ideal om eudaimonia (det goda livet; varaktiga tillstĂ„nd av vĂ€lgĂ„ng eller vĂ€lbefinnande) rymmer bĂ„dadera; de förutsĂ€tter ocksĂ„ delvis varandra. Det Ă€r svĂ„rt att vara dygdig inom den existentiella domĂ€nen om man lider och berövats vĂ€rdighet i den vĂ€rldsliga, och omvĂ€nt. Samtidigt Ă€r det nog i och för sig sĂ„ att det idag Ă€r vanligare med ovĂ€rdiga rika mĂ€nniskor Ă€n vad det Ă€r med vĂ€rdiga fattiga; vĂ€ldigt fĂ„ rika har ju uppnĂ„tt sin rikedom enbart genom utövandet av sina dygder, medan fattiga mĂ€nniskor i regel behöver agera dygdigt för att inte berövas sina livsbetingelser eller för att inte övervĂ€ldigas av meningslöshet. Stoikerna (som Epiktetos, till exempel) menar generellt att det goda livet inte Ă€r möjligt att uppnĂ„ utan goda dygder, vad vi idag skulle kalla meningsfullhet i livet.

För mig, i korthet, har kombinationer av en rad historiskt distinkta och biografiskt distinkta hÀndelser de senaste Ären förpassat mig i en situation dÀr det frÀmsta jag egentligen bryr mig om numera Àr psykisk och existentiell hÀlsa. Jag önskar ibland att jag hade kunnat vara mer produktiv vad gÀller grundforskning som den ovanstÄende, till exempel, jag vill ju bidra till vÀrlden med mitt arbete och mina förmÄgor, men nÄgonting har hindrat mig frÄn att fortsÀtta vara den dÀr arbetsmyran.

I stĂ€llet Ă€r det som att jag kommit att Ă€gna livet Ă„t vad som i somligas ögon Ă€r mindre distinkta, mer prövande och mystiska företeelser. Parallellt med detta Ă€r en prioritering av (förhoppningsvis mer lĂ„ngvarig) mening framför (mer kortvariga) materiella och praktiska vinster. Att, i vissa avseenden Ă„tminstone, hĂ€nge sig Ă„t zƍᾗ framför bĂ­os.

Min förhoppning Ă€r att indirekta effekter kan uppstĂ„ av detta. Om jag kan hitta till olika sĂ€tt att kanalisera tillvarons grundlĂ€ggande mening och djupmönster – i korthet, dess gudomlighet – sĂ„ tror jag att jag förhoppningsvis kan inspirera och vĂ€gleda andra med.

Belöningen – sĂ€llhet och stillhet – Ă€r allt för sĂ€llsynt och dĂ€rmed Ă„trĂ„vĂ€rd i vĂ„r vĂ€rld.

Uppdatering: Nu har jag Àven skrivit en del tvÄ i denna bloggserie. Om detta inlÀgg handlat om min egen vÀg mot vita contemplativa sÄ skriver jag i det inlÀgget om de faktiska gudar vi mÀnniskor tenderar att göra oss, och om vÄr tids tendens att göra till exempel marknaden till en gud.

*) VÀn av ordning undrar: VadÄ förutspÄ att resultaten av grundforskning om diskurser i internetforum skulle vara förutsÀgbara?
Mest bara att visst kan man rĂ€kna pĂ„ förekomster, rentav se mönster bland dem – men att dessas representativitet dock Ă€r nĂ€stintill omöjlig att skatta.
Men Ă€r det inte givet att smĂ„ febrilt aktiva fringe-grupper inte Ă€r representativa, men att de pĂ„verkar mainstream genom att Twittra, blogga, kommentera etc – som SD som först var fringe och sedan fick med sig mainstreammĂ€nniskor? Skulle studier av SDs tidiga avantgarde/kĂ€rntrupp vara dumt att göra, för att de inte var eller Ă€r representativa för ex SD-normalvĂ€ljare idag (som vĂ€l Ă€r gammal Sosse, eller Moderat)? Jag hĂ€nger inte med pĂ„ kravet pĂ„ representativitet?
Du har nog rĂ€tt, det Ă€r förmodligen jag som Ă€r fast i 1900-talstĂ€nkande. IdĂ©er mĂ„ste ju upp och ut med hĂ€vstĂ„ng för att nĂ„ mĂ„nga. Men dĂ„ borde ocksĂ„ idĂ©ers spridning ”post” hĂ€vstĂ„ngseffekten gĂ„ att pĂ„visa. FrĂ„gan Ă€r om de sĂ„ ofta gör det.

**) För att fortsÀtta Latour-referensen sÄ blir hans omformulering av modernitetens fundamenta dÀrmed just en korrigering av en högre grad, dÀr modernitetens inneboende idioti blottlÀggs och en mer genuin, organisk och planetÀrt hÄllbar filosofi kan formuleras.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s