🇸🇪 Mina bevekelsegrunder

Jag känner att jag behöver sortera i mina egna bevekelsegrunder för att bättre förstå varför jag engagerar mig intellektuellt och politiskt.

Detta för att klargöra för mig själv och andra var jag står någonstans. Jag har alltid varit mån om att inte bli missförstådd, det har varit både en gåva och en börda. En gåva, eftersom jag alltid försökt vinnlägga mig om att bli förstådd till varje pris, att vilja gå till botten med resonemang.

Inbakat i det finns en i grunden bra sak: en vilja att alltid försöka förstå mina kontrahenter i debatten välvilligt, i hopp om att jag ska förstå dem rätt så att jag kan argumentera utifrån delade utgångspunkter men också för att de ska försöka tolka mig välvilligt tillbaka.

Men det kan också vara en börda, eftersom det i botten av allt detta vilar en rädsla att bli illa sedd, missförstådd eller helt enkelt avfärdad. Den rädslan kommer ur en rad faktorer under min uppväxt, det har varit otroligt lärorikt att under senare år lära känna dessa och dyka ner i dem. (Kanske ett ämne för ett annat blogginlägg, vem vet?)

Det är lustigt med denna rädsla att aldrig bli illa sedd, den gör att en ständigt är på sin vakt och därmed kanske aldrig öppnar upp riktigt för andra att verkligen se en. Ja, alltså, att de ser en i ens mänskliga helhet – ens felbarhet, eventuella svagsinne och högmod, warts and all.

Det leder till en reserverad hållning, vilket gör också att en på många sätt förblir rätt anonym i mångas flöden, en intressant bifigur möjligen, men aldrig någon som medmänniskorna lär känna på djupet. Det är på sätt och vis antitesen till de influencers som avsiktligt vräker ut rader av känslomässiga åthävor, glatt och ledset, högt och lågt, i syfte att generera ett tillstånd av medierad förtrogenhet med sina följare.

Ja, det där med att visa emotioner i sociala medier. I de stunder jag känner emotionella upp- eller nedgångar blir det aldrig riktigt läge för mig att låta ett (halv)offentligt medium vara kanalen. Det är nästan aldrig min första impuls att twittra om det. Hellre bär jag det i tystnad, känner av och reflekterar om det i min ensamhet. Kanske dela med en nära vän om det verkligen skulle behövas.

Det är förmodligen generationellt betingat. Jag tillhör en generation av män som inte direkt uppmuntrades till att identifiera och verbalisera känslor, ännu mindre i offentliga forum. Min pappa föddes i början av andra världskriget, och 1900-talet lever i hög grad kvar även i mig. Det är en sorts hederssak fortfarande – att inte låta andra (de allra flesta av dem, till syvende och sist främlingar) ta del av mina känslomässiga upp- och nedgångar.

Vad gäller känslor så kan ju de som bekant vara uppåt likväl som neråt. Uppgångarna vill jag inte dela allt för vitt och brett för det känner jag är skrytigt och brackigt. Tycker mig se allt för mycket av det där i mitt Facebook-flöde (på den tiden jag hade Facebook). Self-congratulatory.

Och nedgångarna vill jag inte lägga på andra att behöva ta del av, inte minst då det bästa sättet att hantera min egen melankoli och depressiva läggning är kärleksfull acceptans, att låta känslorna äga rum, att se dem och ta dem på allvar, men att samtidigt låta dem verka ut, för att slutligen klinga av. Och när en väl har uppnått den självinsikten och mognaden (för mig var det nyligen) blir det liksom en aning lönlöst att utgjuta sig offentligt. Därtill skapar det, i likhet med de uppåtgående känslouttrycken, en märkligt skev bild, tänker jag, om jag skulle dela enbart negativa men inte positiva känslor, eller omvänt. Därför händer det, i stunden, att jag hejdar mig att posta negativa känslouttryck, eftersom det skapar en upplevd efterfrågan av önskad balans i flödet där dessa vägs upp av positiva uttryck.

Det är lite av ett binärt beslut, med andra ord! Typ “allt eller inget”. Antingen väljer man att ha en löpande dokumentation av allt möjligt, stort och smått, intimt och ytligt, uppåt och neråt, och då förslagsvis på de lite mer intima medieplattformarna som Instagram – eller så har man en mer sparsmakad närvaro, korrekt och yrkesmässig rentav, sakorienterad – förslagsvis då på Twitter.

Det förra är nog uteslutet för mig. Märk väl, att jag inte har massor av vänner (mycket på grund av den persona jag tecknat här i texten) utan snarare är en så som främst sällar mig till några få, mer förtrogna. (En fråga om läggning, inget som ska ses som beklagansvärt över huvud taget.) Och då blir enbart tanken på Instagram som en hög tröskel att kliva över – ska jag liksom skapa ett konto, anropa den handfull personer jag har tät kontakt med och ge dem mitt alias, samt därefter återuppliva alla dessa hundratals ytliga bekantskaper out of nowhere med den pliktskyldiga raggningsrepliken ”Hej, följ mig på Instagram!” för att sedan behöva börja följa en massa konton (dessa ytliga bekanta, inte minst) och därefter posta inlägg med tillräckligt tät frekvens för att det ska kännas givande. Nej, vilket projekt det blir i sig! Då trivs jag hellre med den relativa anonymiteten, den relativa stillheten och ensamheten. Jag blir nästan aldrig bjuden på någon fest men det är inte någon jättestor förlust, givet den energi som en måste lägga på att upprätthålla många sociala relationer.

Så det senare har blivit mitt online-persona: en tämligen ”korrekt” Twitterman. Men risken blir då förstås att det blir en reduktionistisk skildring, en helhetsbild som egentligen är ytterligt snävt tillskuren, eftersom den aldrig riktigt får med ens idiosynkratiska sidor, ens motsägelsefullhet, ens tvivel.

Jag kan känna att det finns en stereotyp bild vilande där, dessutom, som jag inte vill bidra till eller på något vis upprätthålla: Den om den emotionellt handikappade mannen. Han som skriver ”förnuft och rationalitet” i sin Twitter-bio, som ser varje social relation som en kraftmätning, som endast skriver tweets i sin yrkeskapacitet eller kring vissa specifika sakfrågor.

Därför vill jag försöka bredda och fördjupa bilden av mig själv. Och vad passar inte bättre för det än fritt skrivande? Bloggformen är underskattad; den har förpassats till glömskans marker i internets historieskrivning men har en rad features som faktiskt gör den till ett komplement till exempelvis Twitter och Instagram.

Det handlar såklart till viss del om ren självbespegling, med ett visst mått av narcissism. Men självbespegling handlar också om det kritiska upplysningsfilosofiska arvet, att pröva gränserna för olika koncept och kategorier och att bättre försöka förstå världen gemensamt genom att reda i sina egna bevekelsegrunder och göra dem tydliga i hopp om att den andre då bättre ska kunna förstå var jag kommer ifrån och varför jag tänker och tycker som jag gör.

Framgent tänkte jag därför försöka skriva lite om min egen ansats till en demokratisk liberalism, samt därtill en del snart tio år gamla skriverier som jag aldrig publicerat men har i anteckningarna och tänkte damma av, i syfte att försöka greppa hur tänkte jag då kontra hur tänker jag nu.

Jag vill också undersöka varför jag engagerar mig i samhällsfrågor, vilka mina drivkrafter är egentligen, i en tid av eskalerande klimatkollaps. Förhoppningsvis kanske det kan intressera potentiella läsare, som kanske kan spegla sig i det då jag tror många brottas med vilka frågor en egentligen bör engagera sig i, hur, och varför. En hel del av det här tänker jag kan mynna ut i både privata förhållningssätt och yrkesrelaterade. För att förstå andra måste man förstå sig själv. Om en kan förstå varför en tänker som en gör blir det enklare att förstå andras utgångspunkter, och om en kan redovisa en del av det blir det möjligt för dem att förstå ens egna.

Tänkte länka ifrån detta inlägg varefter jag får inlägg skrivna.

One thought on “🇸🇪 Mina bevekelsegrunder

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s