🇾đŸ‡Ș ”Chill” musik, cynism och emotionell Ă„terhĂ„llsamhet

Uppdatering (augusti 2020): Jag har skrivit ytterligare ett inlÀgg pÄ detta tema!

Rasmus Fleischer har Ă€ntligen börjat blogga lite igen, efter en tids uppehĂ„ll. I hans bloggserie om 2010-talets musik skrev han hĂ€romveckan om hur nĂ„got vi skulle kunna kalla “chill” musik kom att dominera Ă„rtiondets andra hĂ€lft. I nĂ€stan alla avseenden hĂ„ller jag med honom, och jag fick feeling av hans blogginlĂ€gg sĂ„ till den grad att jag sjĂ€lv nu skrivit ihop nĂ„got, eftersom jag vill lĂ€gga till lite till resonemanget.

Jag vill anföra argumentet att ”chill” ocksĂ„ kan förstĂ„s i avseendet emotionell Ă„terhĂ„llsamhet, ja rentav kyla och cynism.

Om vi fokuserar pÄ mainstreampopen (det vill sÀga, vi frÄnser all den mÄngfald av uttryck som finns ute i otaliga perifera subkulturer men vars inverkan pÄ majoriteten av befolkningen Àr marginell) sÄ Àr det inte nog med att den melodiska mÄngfalden kontinuerligt har minskat sedan 60- och 70-talen. Musiken har blivit lÄngsammare, mer jagfokuserad och repetitiv.

Repetitiva melodier som centrerar kring en enda ton har blivit en gimmick idag, kanske frÀmst exemplifierad av Taylor Swift. Musikologer som Adam Neely har visat hur detta ofta sker parallellt med att betoning lÀggs pÄ sÀttet olika ord och fraser uttalas, rytmiskt sett, vilket i förlÀngningen kan antas stÀrka artistens relaterbarhet.

Andra musikologer som Dean Olivet har förklarat hur ackordföljdernas funktion pĂ„ senare tid har kommit att förĂ€ndras i mainstreampopen, sĂ„ att det inte lĂ€ngre Ă€r lika mycket tonvikt (pardon the pun) pĂ„ dominanten och att resultatet dĂ€rmed Ă€r mer svĂ€vande – hemlöst rentav. Han ror hem en sociologisk poĂ€ng som i mitt tycke Ă€r en vĂ€ldigt spĂ€nnande spekulativ tes:

I mean, Netflix and chill, it’s a crappy job market out there for millennials, I don’t want my music to resolve, to “go home.” Half my friends are living in their parents’ basements. Going home sucks.

Dean Olivet

Med andra ord, en emotionell Ă„terhĂ„llsamhet som delvis kanske ocksĂ„ Ă€r ett resultat av en ökad mellanmĂ€nsklig hĂ„rdhet; en följd av prekariseringen av det sociala livet. Det kanske inte bara anses gammaldags utan Ă€ven, oskyldigt, vekligt och lite töntigt att pĂ„ konventionellt vis lĂ„ta ackordföljderna Ă„tergĂ„ ”hem” och att musiken upplevs ha en början, mitt och slut. Som smĂ„barnsförĂ€lder har jag ofta mĂ€rkt att det konventionella lĂ„tskrivandet, lĂ„tsnickeriet som pop- och rockhantverk, frĂ€mst numer Ă„terfinns i barnmusiken(!). Ta svenska formatet Babblarna, riktat till riktigt smĂ„ barn till exempel, sĂ„ hittar du soulpop av det slag som enkelt hade kunnat ligga pĂ„ P3:s spellistor för vuxna under 90-talet.

Förmodligen Ă€r ”coolhet” en faktor som spelar in vad gĂ€ller musiken riktad till unga vuxna: Även de största artisterna, som rent kommersiellt Ă€r mainstream, ger pĂ„fallande ofta uttryck för en blasĂ© hĂ„llning till emotioner, vilket förmodligen ocksĂ„ Ă€r huvudorsaken till den mycket mer Ă„terhĂ„llsamma musikaliska formen under 10-talet.

Inom vĂ„r tids största populĂ€ra idiom, hiphop och R’n’B, Ă€r det liksom inte gatusmart att vara för lyrisk, sĂ„rbar och konventionellt melodisk – tonarten Ă€r ofta moll, uttrycket blasĂ©, referenserna Ă€r nihilistiska; tidiga Weeknd Ă€r kanske det bĂ€sta exemplet pĂ„ vad som slog an tonen: bdsm, uppgivenhet, pengar och kokain.

Weeknd pÄ den tiden han inte mÄdde sÄ bra

Även inom de elektroniska stilar som hĂ€mtar mer av sitt idiom frĂ„n avig, kantig och hĂ„rt synkoperad undergroundmusik gĂ€ller pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt samma credo. Jag tĂ€nker bl.a. pĂ„ den Londonscen jag sjĂ€lv varit delaktig och rört mig i under 00-talet, dĂ€r artister som Actress och Hieroglyphic Being och etiketter som L.I.E.S. Records omfamnats av en scen som helt avgjort Ă€r vĂ€ldigt sjĂ€lvmedveten och dĂ€r mĂ„nga artister och DJs gör allt för att verka ”svĂ„ra” nog. Resultatet har blivit att idiomet de senaste tio Ă„ren i hög grad prĂ€glats av nĂ€stan lite komiskt tydliga anstrĂ€ngningar att vara avantgardistisk och otillgĂ€nglig; det Ă€r rufft tillyxad ursprunglig Chicago-house och 80-talets cold wave som stĂ„tt som förebilder, ett hĂ„rdvarusound med lo-fi-inslag som brus, distorsion och kompression. SjĂ€lvklart Ă€r det soundet i hög grad nĂ„got som vĂ€xt fram i medveten kontrast mot arenahousens mjukvarusound, klichĂ©artade mallar och svulstiga vulgaritet, men jag tror inte att det Ă€r hela förklaringen.

I sin mest utprÀglade form landar det i nÄgot som musikjournalisten Simon Reynolds kallar för conceptronica. Detta ska inte förstÄs som en genre i konventionell bemÀrkelse utan snarare ett förhÄllningssÀtt:

More like a mode of artistic operation—and audience reception—that cuts across the landscape of hip music, from high-definition digital abstraction to styles like vaporwave and hauntology.

Simon Reynolds

I 2010-talets Ă„terkomst till den allra mest belgiska cold wave-synthmusiken frĂ„n det tidiga 1980-talet finns alltsĂ„ en iskall, atonal, frostig sensibilitet som kanske frĂ€mst i artisternas personliga framtoning, men Ă€ven i soundet i sig sjĂ€lvt, leder tankarna Ă€ven till avantgardistiska uttryck frĂ„n 1920-talets expressionister. Inte konstigt egentligen, i ett politiskt sĂ„ deprimerande och Ă„ngestskapande tidevarv. Kultistiska, libidinala och medvetet mystifierande och knarkiga uttryck likt George Batailles AcĂ©phale-rörelse Ă€r ett hedonististiskt gensvar till svĂ„ra och mörka tider, och just den typen av idiom har pĂ„ senare Ă„r varit synonym med “det coola” i Berlin, London och Hong Kong.

PĂ„ senare tid har soundet dock dragits mer mot italiensk ”dream house” och har ett mer ”chill” uttryck i det avseendet. Men Ă€ven om uttrycken blir mer blommiga och mindre kantigt svĂ„rlyssnade sĂ„ finns det kvar ett förhĂ„llningssĂ€tt som inte kan kallas för annat Ă€n blasĂ©, skulle jag hĂ€vda. Intressant Ă€r ocksĂ„ hur svulstigare genrer som symfonirock och vissa varianter av ambient ocksĂ„ gĂ„r att passa in i denna mörkare, mer cyniska kontext; resultaten mĂ„ vara mer musikaliskt instĂ€llsamma och ornamentalt utsmyckade, men de Ă€r knappast optimistiska, glĂ€djefulla eller strĂ€var mot emotionell ”closure”.

LÀnkarna mellan vÄr tids synthdrivna genrer och tidigare europeiska förlagor Àr numer fler och mer komplexa och mÄngfacetterade Àn under den tidiga hiphopens, electrons och technons framvÀxt dÄ den slitna parallellen till Kraftwerk stÀndigt Äterkom bland journalister och musikologer:

Dels finns i dagens trap en sensibilitet som pĂ„minner om Bowies ”Low”-period, frostiga synthackord som pĂ„minner om Berlinmuren, en Ă„terhĂ„llen kylig mitteleuropĂ€ische Geist.

Östtyska synthpionjĂ€ren Reinhard Lakomy

Eller för att röra oss över till Frankrike och den ursprungliga förlagan till Daft Punk, duon Jacky Giordano och Bernard Fevre vars discoprojekt Black Devil, till exempel, Àr högrelevant för samtida IDM- och gubbdiscorÀvar.

Jacky Giordano, under namnet Joachim Sherylee

JÀmför detta med nutida trap, inte minst Mike Deans produktioner!

Sammanfattningsvis skulle jag helt klart hĂ„lla med Fleischer om att alla de hĂ€r musikaliska uttrycken i nĂ„gon mening Ă€ger rum mot bakgrund av ett (mer eller mindre aktivt medvetet) kristillstĂ„nd – klimatsammanbrott, högerpopulism och geopolitisk oro, men nĂ„got som Ă€ven spelar in, skulle jag mena, Ă€r en prekariserad arbetsmarknad, ett mer blottlagt socialt liv dĂ€r psykisk ohĂ€lsa och kroppslighet ges öppna uttryck vilket i grunden Ă€r progressivt men samtidigt (skulle jag mena) exponerande och anstrĂ€ngande, samt ett digital imperativ som sĂ€tter sin prĂ€gel rent medietekniskt pĂ„ kommunikationen och de kulturella uttrycken.

SĂ„ att musik som Ă€r vid första anblick ”chill” skulle vara i nĂ„gon mening tröstande hĂ„ller jag inte med om. Som electronicaartisten Holly Herndon sa, i ett svar till Lisa Ehlin pĂ„ Twitter hĂ€romdagen: ”there is a general thirst for dystopia that is boring”.

Ett blasé, emotionellt ÄterhÄllsamt och uppgivet uttryck verkar en sorts default idag. Det kÀnns begrÀnsande.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s