🇾đŸ‡Ș Twin Peaks pĂ„ 4Âœ timme

Den hĂ€r youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete pĂ„ att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lĂ„ng videoessĂ€. MĂ€ngder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhĂ„llande imitation av David Lynch röst!)

DokumentĂ€ren sĂ€ger vĂ€ldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. MĂ„nga kopplingar till mitt fĂ€lt, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhĂ„llning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poĂ€ng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstĂ„ 1900-talets USA, utan ocksĂ„ underströk mediernas rituella roll), samt (insĂ„g jag nyss) Ă€ven Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lĂ€ra kĂ€nna” karaktĂ€rerna pĂ„ tv). Fan, den hĂ€r fyratimmarsdokumentĂ€ren puttrar ju verkligen fram pĂ„ raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i sjĂ€lva dokumentĂ€ren).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vĂ€ndpunkt av nĂ„got slag. I dokumentĂ€ren förtydligas att det var dagen efter det datum dĂ„ den allra sista serialiserade biograf-följetongen slĂ€pptes. Detta var alltsĂ„ den dag dĂ„ tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

SlĂ„ende nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, Ă€r ett centralt begrepp för att förstĂ„ Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentĂ€ren. 

Vi kan förstÄs ocksÄ jazza loss pÄ mer psykologiserande teorier, sÄsom Laura Mulveys tes om skoptofili och ÄskÄdarens begÀr och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som Àger rum pÄ skÀrmen.

Det handlar vĂ€ldigt mycket om hur karaktĂ€rerna i serien Ă€r manifestationer av publiken sjĂ€lva – men Ă€ven av regissören sjĂ€lv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör Ă„terkommande symboliska poĂ€nger, i fullstĂ€ndig klartext, om dessa parasociala relationer som sĂ„dana. Den berĂ€ttar tydligt för tittaren, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng, vad de olika karaktĂ€rerna och vĂ€ndningarna har för symbolisk innebörd. SĂ„ coolt att kunna se detta nĂ€r man vĂ€l fattat konceptet. Allt faller pĂ„ plats. 

(Detta Ă€r ju vĂ€ldigt mycket som nĂ€r en av mina bĂ€sta vĂ€nner berĂ€ttade om de tio ledtrĂ„dar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken nĂ€r Mulholland Drive slĂ€pptes, och som fullstĂ€ndigt öppnar upp den filmen. Jag fĂ„r fortfarande gĂ„shud nĂ€r jag lĂ€ser om den första ledtrĂ„den och den svĂ€rta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som Ă€r dröm, och hur kudden Ă€r en trösterik men ack sĂ„ ynklig metafor eftersom det som den implicerar Ă€r att Dianes verkliga vĂ€rld bara Ă€r mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vĂ„r vĂ€n Rosseter, Ă€r att serien Ă€r en tv-serie som handlar om tv, och som Ă€r sjĂ€lvmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden pĂ„ hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete Ă€r en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper dĂ€rmed Ă€r en sorts stĂ€llföretrĂ€dare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet Ă€r att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) Ă€r en metafor för den elektriska elden av underhĂ„llningsvĂ„ld, den meningslösa loop av begĂ€r som mest bara leder till Ă€ndlös fortsatt förstĂ€rkning av samma begĂ€r. I förlĂ€ngningen Ă€r det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det Ă€r egentligen en vĂ€ldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han Ă€r ju en starkt moralisk berĂ€ttare, precis som andra samtida mĂ€stare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berĂ€ttare gör Ă€r att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vĂ„r tid – som likvĂ€l kan tĂ€nkas vara orsakad av kapitalismens vĂ€rsta excesser och nyliberalismens vĂ€rdenihilism som av 68-vĂ€nsterns kulturella vĂ€ndning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men fĂ€rgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 Ă„r tidigare Ă€r Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mĂ„ngfald pĂ„ duken – dĂ€r persongalleriet Ă€r nĂ€stan oöverskĂ„dligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch Ă„terkommer till, stĂ€ndigt och jĂ€mt, Ă€r att sjĂ€lvisk uppmĂ€rksamhetskultur leder till sjĂ€lslig korruption medan det efterstrĂ€vansvĂ€rda Ă€r transcendentalt meditativ balans. Han Ă€r ju sedan lĂ€nge en föresprĂ„kare av transcendental meditation, det Ă€r allmĂ€nt kĂ€nt, och det tas ocksĂ„ upp i dokumentĂ€ren. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt pĂ„ tittaren. Ni begĂ€r ”closure” – men det ni egentligen behöver Ă€r ”balance”. 

Ja, han sĂ€ger det: Det finns godhet och ondska i vĂ€rlden. En och endast en tolkning Ă€r den avsedda. Och ja, han sĂ€ger att det finns en absolut moral i vĂ€rlden, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han Ă€r essentialist! Det hĂ€r Ă€r ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det Ă€r precis tvĂ€rtom.

SĂ„ om du liksom bara ”rĂ„kar” ha 4 Âœ timme över…. kolla gĂ€rna in dokumentĂ€ren. đŸ˜

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s